Tjejen bredvid mig tindrar med ögonen. Hon har precis fått veta att jag och min sambo varit tillsammans i 17 år. Hon upprepar det hon just hört – 17 år, det är ju fantastiskt! Och så kommer den obligatoriska följdfrågan: Vad är hemligheten, hur har ni gjort?! Det är alltid härligt att få så positiv respons på sitt liv. En sida av mig njuter och jag suger i mig den lyckade normens sötma. Min andra sida blir ordentligt provocerad. Varför ska just antal år ge pluspoäng?
Ett par gånger har jag sagt: "Vi kanske inte har det bra. Vi kanske har svår destruktiv separationsångest och borde ha lämnat varandra för längesen." Då blir stämningen inte lika mysig längre och jag har fått dåligt samvete och börjat försöka släta över mitt beteende.
Under en kurs jag höll för några år sedan i Indien ville deltagarna ha frågestund om Sverige. Först kom ett par obligatoriska standardfrågor om stapelföda och vilka årstider vi har. Sedan kom det de verkligen ville veta: Varför skiljer vi oss så mycket i Sverige?
Provocerande beslut
Jag minns hur jag började trassla in mig i argument om att växa ifrån varandra, någon kan vara dum, att det kan vara bäst att gå skilda vägar, men så tystande jag mitt i en mening. Jag kom på att det bara fanns ett svar: För att vi kan!
Det är juridiskt möjligt samtidigt som de flesta förvärvsarbetar. För de som inte har arbete finns bidrag och vi har numera samhälleliga normer som gör det möjligt. Det går att skilja sig och fortfarande bo kvar på orten, ha kontakt med familj och vänner och ses som någorlunda normal. Vi skiljer oss för att vi kan gå om vi inte tycker om varandra längre, om vi vill leva olika liv eller om vi blir utsatta för våld. Men det är sällan lätt, inte bara på grund av den personliga krisen.
Trots att jag tänkt en hel del på de starka parnormerna, och de våldsamma konsekvenserna, blev jag ändå förvånad över de hätska reaktioner som mötte redaktörerna till boken Happy, happy – en bok om skilsmässa, för ett år sedan. Texterna i boken tog upp skilsmässor som varit nödvändiga, och om skilda liv som i slutänden blev bra. Det uppfattades av många, i Sverige, som oerhört provocerande!
Nyseparerad förebild
Jag tror det är en myt att vi skiljer oss lätt. Jag tror de flesta känner igen sig i att de har, eller har haft, par runt omkring sig som de tycker borde separera. Men bara tanken på skilsmässa får de allra flesta att känna sig misslyckade. Att vara ihop länge, helst hela livet, ses som någonting fantastiskt bra. Avsteg från detta är något dåligt. Vem är jag att inte kunna behålla en relation? Dessutom finns sådant som: Hur ska det gå med ekonomin? Vilka av mina vänner kommer jag få ha kvar? Kommer någon annan någonsin att vilja ha mig? Hur ska eventuella barn ta det hela? Kommer min partner att bli våldsam?
Men vi är alla med och bygger upp denna massiva norm om lyckat liv kopplat till evig tvåsamhet. Även jag gör det när jag med mys i rösten svarar 17 år. Ibland försöker jag mig på något tips för lång tvåsamhet. Men jag vill att vi rannsakar oss. Jag vill att åtminstone vi feminister börjar beundra dem som lämnar dåliga relationer. Om det kryper fram att den du sitter bredvid är nyseparerad så börja tindra med ögonen och säg:
"Wow, du har alltså skilt dig tre gånger, fantastiskt! Hur gör du, vad har du för tips, hur tar du dig loss från destruktivitet? Hur gör du för att kunna bryta mot starka normer om ett lyckat liv?"
