Bio Rio hade beslutat att ställa in visningen av den uppmärksammade filmen "Liten skär och alla små brokiga". Anledningen var den kritik som riktas mot filmen på grund av dess stereotypa skildring av ett svart barn.

Men samtalet var inte bara en reaktion på filmen. Under det senaste året har en rad händelser lett till starka protester mot stereotypa nidbilder av svarta människor.

Detta samtal inledde en serie på tre som helt enkelt handlar om att synliggöra den dolda rasismen som existerar i vår samtid.

Feministikt Perspektiv fick en pratstund med Victoria Kawesa efter samtalet som lockade väldigt mycket folk denna soliga höstdag.

– Nej det är jag inte, men väldigt glad över reaktionerna här efteråt. Folk känner sig väldigt glada och fulla av energi. Det känns som att efter den senaste tidens förnedringar och attacker mot svarta behövde vi seminariet för att lösa upp alla spänningar. Folk säger att nu är det upp till kamp som gäller, nu måste vi organisera oss. Jag tror att den energin är jätteviktig för att folk inte ska förhålla sig passiva till den normaliserade rasism som finns i Sverige. Jag hoppas att den energin kommer att hållas levande.

Inledningsvis berättade du att val av panel var avsiktlig, varför var det viktigt att belysa?

– Det är viktigt att få fram kritiska afro-svenska röster, för att dels visa på en bredd inom gruppen när det gäller kunskaper, men också synliggöra att vi kan ha olika perspektiv på frågorna om svart representation, men att vi är alla eniga om att det i Sverige idag saknas analyser av svart representation som är kritisk till hur vithet reproduceras.

– Alla vi i panelen hade den gemensamma utgångspunkten att vi i våra analyser av symbolisk rasism och nidbilder av svarta människor inkluderade ett kritiskt perspektiv på vithet, vita privilegier och reproduktionen av vithet som norm.

– Att hitta strategier, det tycker jag är väldigt viktigt. Just nu i detta samhälle låter vi den liberala högern få tala och definiera rasism. Andra grupper som har arbetat med solidaritetsfrågor förhåller sig tyvärr ganska passiva av olika orsaker, men vi måste höja rösten när makten talar utifrån ett vitt privilegium om vad som är rasism och inte rasism. Där måste vi sätta ned foten och äga frågan, och inte låta marginaliserade grupper skjutas åt sidan. Det är dags för oss alla att förstå vad som pågår. Vi måste ta solidariteten tillbaka, där vi kämpar i varandras kamp, för varandra, mot en gemensam framtid. Vi måste vakna, vakna och inse att vi behövs för att definiera värden som är kollektiva och inkluderande på riktigt.

De marginaliserade grupperna, vilka syftar du på?

– Den handlar om hbtq, feminism, klass och funktionshinder – alla dessa frågor är viktiga för de grupper som inte tillhör normen. Det som har saknats i det här landet tror jag är insikten att många av dessa grupper har vithet som gemensam nämnare.

–Det är dags att skapa analyser inom olika rörelser om vad det betyder att vara vit svensk och varför frågor som handlar om symbolisk rasism och stereotypa nidbilder av svarta inte alltid anses som viktiga, när man å andra sidan kan göra en analys om liknande frågor som handlar om kön eller sexualitet. Jag kan inte säga att det är så, men jag tror att det är viktigt att förstå att vitheten även går igen även i motståndsrörelser som kämpar mot normerande strukturer.

Utveckla gärna?

– När det händer saker där svarta faktiskt utsätts för ren och skär rasism genom rasistiska representationer som i ’Tintin i Kongo’, ’Liten Skär och de små brokiga’ och ’Hottentot-tårtan på moderna muséet’ så är det totalt tyst hos dessa grupper, men på senaste tiden har faktiskt solidariteten ökat när det gäller motståndet mot svarta nidbilder och jag hoppas att den elden fortsätter att brinna.

– Men, vi har fortfarande en lång väg kvar i våra rörelser och institutioner till att inse hur vithetens privilegier strukturer tillträdde till maktpositioner och en upplevd gemenskap. Nu när fler svarta röster hörs från marginalen och kräver sin rätt att få finnas till, så tror jag att den kampen kommer kräva solidaritet från alla de icke-normativa grupperna. Ett intersektionellt perspektiv blir ännu viktigare än någonsin i vår gemensamma kamp mot normerande strukturer.