Att alltid packa ner extra ombyte i skolväskan när barnen ska på skolan är väl inte så konstigt. Men mödrarna i Gaza gör det för att deras barn kissar på sig på vägen till skolan på grund av rädsla för de israeliska attackerna.

De kissar även på sig i sängen om natten. Även detta på grund av rädsla. Det är svårt att tvätta, då rent vatten sällan finns att tillgå.

En kvinna i 30-årsåldern kommer in till onkologiska kliniken på ett akutsjukhus i Khan Younis. Kvinnan har smärtor i bröstet. Hon hade ett år tidigare opererats för bröstcancer. Det visade sig vara samma problem igen. Hon opererades, men det var en aggressiv cancer. Kvinnan behövde komma ut från Gaza för att få den vård hon behövde. På grund av blockaden får man inte korsa gränsen fritt utan måste söka särskilt tillstånd för medicinsk behandling på Västbanken, i Israel eller Egypten. Dock visar undersökningar att 27% av de som söker dessa tillstånd får avslag eller att svaret dröjer så pass länge att personen i fråga missar sin behandlingstid eller operation.

Svaret på hennes ansökan dröjde så länge att cancern hann sprida sig till skelettet. Hoppet om bot var nu borta. Starka smärtstillande tabletter för den vidriga outhärdliga smärtan fanns inte heller att få tag på. Så kvinnan avlider med en smärta som knappt kan beskrivas med ord.

– Detta är en direkt konsekvens av blockaden, berättar Rebecka Abu Asba, läkare och aktivist som följde hela den fruktansvärda process i Gaza.

Hon säger att militariseringen i Gaza är svår att avskilja från patriarkal makt.

– Det finns såklart andra utfall vad gäller kvinnans lott i länder som för en anti-kolonial kamp. Man kan exempelvis inse det kontraproduktiva i att hälften av Gazas befolkning utesluts från kampen för nationellt självbestämmande genom att vara dubbelt underordnade, som ockuperade och som kvinnor.

Kvinnan har reducerats till kärnan i reproduktionen, den som håller ihop familjen. Men det finns förklaringar, menar Rebecka Abu.

– Ett samhälle med en utarmad och utnött statsmakt som inte kan förse sina medborgare med ett socialt skyddsnät, kommer söka sociala lösningar på annat håll. I Gaza är atomen för social säkerhet familjen. I ett sånt samhälle är kvinnan fängslad.

Stress

Anna Nordfjell, Barnmorska och Internationell sekreterare för Svenska barnmorskeförbundet berättar att kvinnorna i Gaza lever under enorm stress.

– Ockupationen har gjort det svårare för kvinnor att ta hand om barnen på grund av att de mår fruktansvärt psykiskt dåligt. Antalet barn som föds döda är mycket högre i Gaza än på andra ställen. Även det beror på stress.

– Många kvinnor lider också av blodbrist vilket bidrar till en mer riskabel förlossning. Avsaknaden av rent vatten leder till ökade infektionsrisker som slår mycket hårt och inte minst mot gravida kvinnor, säger hon.

Hanan Abu Nasser, 24, student och aktivist från Gaza är glad över att hon lyckades komma till Sverige. Hon har aldrig tidigare varit utanför Gaza och det första hon tänkte på när anlände var alla lekplatser och fotbollsplaner för barnen.

– Barnen i Gaza har bara gatorna. Föräldrarna har ingen aning om vad som kan ske med deras barn när de är ute på gatorna. Kommer de att komma hem levande?

Ingen elektricitet

Hon försöker föreställa sig hur det är för en mamma i Gaza, med barn som lever i ett rum och ingen elektricitet.

– Ofta har en familj ungefär fyra till fem barn. Jobbet i hemmet sköts oftast av mammorna. De ska ta hand om barnen, laga mat och tvätta och sex till åtta timmar per dag finns det elektricitet tillgänglig.

– Tiden på dygnet varierar. Ibland fungerar den mitt i natten. Det innebär att man måste passa på att göra allt som ska göras på natten för att klara dagen. Jag höll på att bli galen. Ingen sömn överhuvudtaget. Tänk er då en mamma med flera barn, säger hon och skakar på huvudet.

Hanan Abu Nasser pratar om betydelsen av utbildning. Under ockupationen minskar möjligheten för flickor och kvinnor att studera. Det är förödande för deras framtid, då kunskap är makt.

– Mänskliga och kvinnors rättigheter i Gaza är svårt att diskutera. När ett land är under ockupation ökar de konservativa krafterna. Vi är låsta i hemmet och kan inte ta oss någonstans. Ockupationen har spärrat in oss likt djur i bur.

Desperation och hopplöshet

Feministiskt perspektiv hann med att ställa några frågor till Hanan Abu Nasser efter samtalet.

– Sveriges bistånd till oss motverkar sitt syfte. Den hjälper Israel upprätthålla ockupationen. Låt oss palestinier dö i stället, det är ju det som sker just nu. Vi vill inte ha bistånd. Hör ni det? Vi vill inte ha bistånd samtidigt som vi sakta men säkert förtvinas. Ett bistånd som dessutom hjälper Israel att spara pengar som de kan använda i förtryckande syfte mot oss palestinier.

Hanan Abu Nasser berättar att det palestinska folket har nått en punkt av desperation och hopplöshet.

– Vi behöver känna solidaritet med människor utanför Gaza. Vi lider. Alla som aktivt försöker häva blockaden hjälper oss att andas. Sveriges bistånd gör inte att vi blir fria.
Det palestinska folket behöver politiskt stöd.
Därför behöver vi Ship to Gaza, en politisk organisation som på riktigt tar ansvar för de mänskliga rättigheterna, det som era politiker verkar strunta i.

– Jag har en dröm. En dröm om en demokratisk stat. En stat för judar och ickejudar, där israeler och palestinier kan leva tillsammans utan konflikt. En enstatslösning är den enda väg att gå för att min dröm ska bli uppfylld.

T.v: Lotta Schyllerqvist, Anna Nordfjell, Hanan Abu Nasser, Rebecka Abu Asba,
Maud Edgren-Schori.