Möjligheten att få barnomsorg på kvällar, nätter och helger är fortfarande mer av ett undantag än en regel. Endast 40 procent av Sveriges kommuner kunde erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid 2010 – en minskning från 2008 då andelen var 45 procent.

Med den nya skollagen, som trädde i kraft 1 juli 2011, skärptes kraven på kommunerna vad gäller barnomsorg på obekväma arbetstider. Det framhöll bland andra jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Kommunerna ska sträva efter att erbjuda barnomsorg utanför kontorstid – men har ingen skyldighet att göra det.

– Enda skillnaden med nya lagen är att föräldrar har rätt till individuell prövning, säger Anna-Karin Simlund, operasångerska och fackligt aktiv i Sveriges Yrkesmusikerförbund (SYMF).

Ensamstående drabbas

Hon är kritisk till den nya lagens utformning, som inte är tydlig med vad föräldrar kan kräva av sin kommun. Många föräldrar med behov av barnomsorg på kvällar, nätter och helger hamnar i svåra och ekonomiskt påfrestande situationer – i synnerhet ensamstående föräldrar.

Anna-Karin Simlund berättar om en trebarnspappa i Täby som hade mist sin fru i cancer. När han sökte barnomsorg mötte han en tjänsteman som sa ”ta en billig polska”. Han är inte den enda som har fått en sådan uppmaning, berättar Anna-Karin Simlund.

Hon har engagerat sig i frågan i mer än 15 år. Många av de föräldrar som hör av sig till Anna-Karin Simlund har blivit uppmanade att byta jobb när de har ansökt om barnomsorg på obekväma arbetstider. De har ofta mötts av kommentaren: ”Varför tar du ett sådant yrke när du har barn – kan du inte jobba med något annat?”.

– Det står i skollagens förarbeten att utgångspunkten är att det ska gå att förena föräldraskap och arbete. Men var går gränsen för när en kommun kan säga nej? De föräldrar som är i behov av detta befinner sig i en trängd situation, både ekonomiskt och av samvetsskäl. De kanske betalar en barnvakt svart för att det är enda möjligheten att ha råd att arbeta. Att då få ett nej och en kommentar om att man borde byta jobb… då undrar man vad vi strävar mot för mål?

”Onormala” arbetstider

Det som fick Anna-Karin Simlund att själv engagera sig i frågan var när hon hade utbildat sig till yrkesmusiker och i hård konkurrens lyckats få sitt första fasta jobb. Ungefär samtidigt fick hon barn. En tjänsteman i Göteborg uppmanade henne att säga upp sig eftersom man ”inte kan ha sådana jobb när man har barn”.

– Det är inte klokt! tänkte jag. De talade om ”onormala arbetstider” men så här har det sett ut länge i många yrken. För mig är det så självklart att jag ska kunna få hjälp även om jag inte arbetar dagtid. Jag betalar skatt – ska det inte löna sig att arbeta för mig?

Anna-Karin Simlund tycker att det är märkligt att föräldrarnas arbetstider ska spela en så avgörande roll för vilket stöd staten ger. En förskoleplats kostade totalt 119 800 kronor år 2010. Den avgift föräldrarna betalade var 9 600 kronor. För den förälder som behöver barnomsorg på obekväm arbetstid och bor i någon av alla de kommuner som inte tillhandahåller sådan omsorg, kan kostnaden bli tiotals gånger högre utan att staten bidrar med ett öre.

– Det är alarmerande är att staten premierar dagarbetande föräldrar med drygt 110 000 kronor per år, säger Anna-Karin Simlund.

Inställningen till barnomsorg på obekväm arbetstid skiljer sig åt såväl mellan som inom olika kommuner. Att bli erbjuden barnomsorg kan vara en fråga om vilken tjänsteman föräldern får träffa.

– En del lokala politiker ser det som någon slags lyx med barnomsorg på obekväm arbetstid. En del tycker inte att de har ekonomi för det, andra tycker att det är tillräckligt att de har öppet till klockan 19. Många tjänstemän uppmanar föräldrarna att anlita barnvakt – vitt eller svart, berättar Anna-Karin Simlund.

Går miste om a-kassa

Något som också drabbar flera föräldrar är att de går miste om a-kassa, eftersom de enligt reglerna om arbetslöshetsersättning måste ha ordnad barnomsorg för att kunna få a-kassa. Kan varken kommunen eller föräldrarna själva ordna detta, blir de av med a-kassan.

Anna-Karin Simlund anser att den situation som många föräldrar ofrivilligt hamnar i rimmar illa med regeringens ambition att få ut människor i arbete.

Men jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har inga planer på att ändra lagstiftningen. Hon anser att skollagen är tydlig med att alla kommuner ska ha beredskap att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid i den mån det behövs.

– Lagen är också tydlig med att det görs individuell bedömning för varje sökande. Enbart det faktum att någon arbetar under tider när förskolan vanligtvis inte är öppen ger i sig inte laglig rätt till barnomsorg. Bedömningen görs om familjen inte kan lösa omsorgen på egen hand, säger Nyamko Sabuni.

Med den argumentationen skulle ingen behöva barnomsorg, anser Anna-Karin Simlund.

– Utgångspunkten måste vara att man ska kunna försörja sig utan att vara beroende av vänner eller föräldrar och ständigt behöva stå i tacksamhetsskuld till dessa, säger hon.

Anna-Karin Simlund, som är väl insatt i frågan, tycker att det hela är en snårskog. Det finns kommuner där politikerna har en bra inställning och fungerande rutiner för att göra individuella prövningar – hon nämner Uppsala som ett exempel. Men i många kommuner blir barnomsorg en rejäl huvudvärk och en ekonomisk smäll för dem som arbetar inom exempelvis vård, omsorg, industri eller kulturbranschen och som i brist på offentlig barnomsorg tvingas anlita privata barnvakter.

Anna-Karin Simlund hoppas att fler föräldrar börjar begära en individuell prövning och vågar överklaga om de får avslag. Hon sätter också sitt hopp till att politikerna reglerar lagen så att kommunerna blir skyldiga att erbjuda omsorg på alla tider då föräldrar måste arbeta, och därigenom undanröjer alla hinder för att människor ska kunna gå ut i arbete.

– Småbarnsföräldrar ska inte behöva kämpa i rättsliga processer och debatter med politiker för att ha råd att arbeta, säger Anna-Karin Simlund.