Det är enkelriktat att förneka att det finns olika slags feminismer, däribland sexualliberala. Sådan totalitarism förhindrar komplexa analyser, kreativitet och nytänkande. Det skriver Susanne Dodillet i ett inlägg i debatten om recensionen av Oscar Swartz bok.
Jag håller med Anna Svensson: Det är tröttsamt med feminister som inte kan förstå att det finns olika feministiska perspektiv. Genom att exkludera människor med alternativa idéer förhindrar dessa feminister feministiskt engagemang. De utmärglar och banaliserar den feministiska debatten. Det är ett hot mot feminismen.
Svensson har precis hunnit förklara varför en enig feministisk front vore så destruktiv, när den efterlyses igen i denna tidning. Denna gång ska vi inte tycka likadant om prostitution, utan vi ska tillsammans döma ut Oscar Swartzs bok om svensk sexualpolitik och Assangefallet.
Boken är skriven ur ett sexualliberalt perspektiv och det perspektivet ingår inte i feminismen som alla ska enas kring. Enligt Bettan Andersson, Gerda Christenson och deras likasinnade är det helt uteslutet att vara feminist när man är sexualliberal. ”Medan feminister slagits för kvinnors sexuella rättigheter har sexualliberaler oftast utgått från mäns krav på sexuell tillgång till kvinnors kroppar.” Om det vore så enkelt…
Ty visst finns det sexualliberala feminister! Swartz visar detta i sin bok när han återger Helene Bergmans kritik av den officiella feminismen som förvandlar kvinnor till offer istället för att stärka deras självkänsla. Bergman föddes 1946 och har varit journalist sedan 1968. Bekant blev hon som programledare för det feministiska satirprogrammet Radio Ellen på P1 under 1980-talet.
I en debattartikel som hon skrev efter att ha läst förhörsprotokollen i Assangefallet berättade Bergman hur hon tillsammans med andra feminister slogs för kvinnors rätt till lust och sexualitet för att kunna njuta tillsammans med män. ”Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 1960-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnor som dumma våp?”, undrade hon i sin debattartikel.
Det stämmer inte att feminister per se beskrivs som sexualfientliga och bakåtsträvande av Swartz så som Bettan Andersson & Co hävdar. Swartz vet att det finns olika feministiska inriktningar och det synliggör han i sin bok. Anderssons påstående om att det skulle vara varandra uteslutande att vara feminist och att sympatisera med sexualliberala idéer bekräftar Swartzs tes att en närmast totalitär version av feminism dominerar i Sverige. Denna feminism förhindrar de komplexa analyser som olika feministiska perspektiv tillsammans kan åstadkomma. Den förhindrar även kreativitet och nytänkande inom rörelsen. Ty bara en endimensionell feminist har lust att bidra till en enkelriktad feminism.
Jenny Westerstrand önskar sig i slutet av sitt brev ”ett kritiskt samtal om hur vi förhåller oss till olikheter i uppfattningar om sakfrågor och olikheter rörande förståelser, och hur vi beskriver historiska processer och de aktörer som verkat där.” I själva verket motarbetar även hennes inlägg ett öppet debattklimat.
För Westerstrand står Swartz för en ”obehaglig revisionism rörande historien” och hon påminner om att hon anmälde min doktorsavhandling för samma brott. Våra ärligt menade analyser och våra försök att just visa att sakfrågor, förståelser och historiska processer kan tolkas olika, nonchalerar hon på detta sätt. Vad är det för ett kritiskt samtal där man anmäls för forskningsfusk eller anklagas för revisionism när man valt ”fel” perspektiv? Det är inget samtal som jag vill vara med i.
Det är tröttsamt med feminister som inte kan förstå att det finns olika feministiska perspektiv. Och det var uppiggande att läsa Edda Mangas recension. Hon hyllade inte Oscar Swartz debattbok, utan pekade på dess tillkortakommanden. Men hon uppmuntarade oss också att förhålla oss till hans historieskrivning. Hon uppmuntrade oss till ett kritiskt samtal.