Om och om igen behöver vi ge utrymme för röster från dem som varit utsatta för sexuella övergrepp. Och om och om igen behöver rösterna sättas i ett sammanhang. Därför är dokumentären Ingen riktig våldtäkt från SVT så viktig. Dessutom har de gjort något så ovanligt som att unga får komma till tals tillsammans med vettiga och kunniga vuxna. Dokumentären ger grundläggande kunskaper om sexuellt våld inklusive effekter för den utsatta såsom exempelvis sex som självskadebeteende.

Men trots allt detta bra får jag en liten molande dåligkänsla i magen när jag ser dokumentären. Jag känner tydligt att känslan inte handlar om hur vidrigt det är med våldtäkt.
Dåligkänslan i magen maler på och till slut får jag fatt på den. Jag hör från några andra att de känner och tänker ungefär samma sak:

Unga blir de konstiga i filmen – de görs till problemet. Det som är bra i filmen, att människosyn vävs samman med faktiska övergrepp, blir också problematiskt. Känslan blir att det är de unga som uttalar sig som är det stora problemet. Det blir deras fel att övergreppet kunde ske, och att det blev som det blev efteråt. Och till viss del är det ju sant – alla är vi en del av problemet. Men nu handlade inte dokumentären om alla. Den handlade om hur just unga tänker och skapar en ojämställd värld full av våld. Men det är ju vi vuxna som sätter ramarna för unga att verka inom.

Blir bra på att skylla sig själv

Särskilt hugger det till i mig när de unga tjejerna i filmen säger helt rätt saker. De säger precis det vuxenvärlden lärt ut och vill höra. Särskilt vill nog vi feminister höra det dessa duktiga tjejer säger: Om du inte vill ha sex gå därifrån, säg ifrån, det är bara att göra det, ta ingen skit!

Tjejerna visade att de är starka, inte mesar, inte tvekar. Ändå undrar jag hur starka de kände sig när de fick se den färdiga dokumentären. När deras uttalanden vävdes samman med verkligheten, med hur svårt det är att ta sig ur en våldtäktssituation, blev tjejernas uttalanden dåliga. De blev då okunniga och hårda. För den som inte kan ta sig ur en våldtäktssituation får ju implicit skylla sig själv – det är ju bara att säga ifrån.

Jobbigt i magen blir det också när tjejerna uttalar annat om hur man tar hand om sig: att inte bli för full bland folk en inte känner. Att inte klä sig för utmanande då det gäller att tänka på vilka signaler en sänder ut. Dessa livskunskaper brukar dock inte uttalas från feministhåll. Men kanske känner många av oss så ändå – att dumma brud, klä dig inte så himla slampigt och drick dig inte så full. Du kan bli så utsatt och du har då ingen chans i rätten. Det här är ju sant, men ändå inte. Vem som helst, hur hon än ser ut eller gör, kan bli våldtagen. Men vad råkar vi sända ut för signaler?

Självklart är ungdomar lika dualistiska i sina tankar och handlingar som vuxna. Alla tycker att våldtäkt är vidrigt och fel. Ändå är det vanligt. Ändå får sällan de utsatta något stöd. Ofta blir de utsatta utmobbade om de berättar. Häromdagen fick vi höra på nyheterna hur kommunpolitiker, och andra högt uppsatta personer, skrivit på lista som stöd för två killar som blivit fällda, i två instanser, för våldtäkt på två tjejer. Jag tror att alla på listan är emot våldtäkt. Därför hade det varit så himla bra om dokumentären hade haft med ytterligare en vinkel, om än liten (allt kan ju inte få plats).

Okunskapens rötter

För att inte de intervjuade tjejerna skulle få bära hundhuvudet hade vi behövt få se någon uttala sig om de värderingar som finns i hela samhället – bland vuxna som skapar ramarna för unga. Det är vuxna som använder sig av talesätt som ”Den som gett sig in i leken får leken tåla” eller ”att ställa upp för husfridens skull”. Det är vuxna som uppfostrar flickor till att bry sig mer om andra än sig själva. Som uppfostrar pojkar till att tävla och se ner på flickor – att aldrig sjunka till flicknivå och spela fotboll eller köra bil som en kärring. Det är vuxna som inte kan hantera att andra blir arga och besvikna på en ibland, och inte visar unga hur man kan hantera det.

Vuxna gör filmer där offer för sexuellt våld skriker och gör motstånd. Vuxna utreder brott och agerar i domstolar så att nästan ingen blir fälld för våldtäkt. Det är vuxna som ser till att nästan ingen får kunskaper om sex och sexuellt våld inom sin utbildning som lärare, kurator, sjuksköterska, psykolog. Det är få vuxna som på allvar pratar om sex och om sexuellt våld och stöttar den som är utsatt. Lite av det här hade behövt vara med i dokumentären.