Grapefruit heter boken som Yoko Ono gav ut på eget förlag 1964. Boken innehåller instruktioner, förslag på handlingar att utföra antingen i verkligheten eller i tanken. Första upplagan trycktes i 500 exemplar, men sedan dess har nya versioner tillkommit och verket blivit en konceptuell klassiker. Namnet kom från att Yoko Ono trodde att grapefrukten var en korsning mellan citron och apelsin. Hon tolkade frukten som en symbol för blandningen mellan Öst och Väst, de två kulturer i hennes liv som inspirerat hennes konst.

Utställningen på Moderna museet bygger vidare kring instruktionerna i Grapefruit. Några har Yoko Ono tolkat på film, som verket Bottoms där en serie gående rumpor filmas i närbild. Det är filmversionen av uppmaningen att ”samla bakdelar istället för namnunderskrifter i ett upprop för fred”.

Organisk installation

Curatorn Cecilia Widenheim berättar att en del instruktioner tillkom under arbetet med utställningen.

– Instruktionen Search for the Fountain skrev Yoko Ono särskilt för den här utställningen. Ett tjugotal konstnärer har deltagit och gjort egna tolkningar av uppmaningen.

Det lekfulla och slumpartade är kännetecknande för utställningen. Yoko Ono uppmanar betraktarna att ”rita en karta för att gå vilse”. Instruktionerna är små övningar i mindfulness, där tanken hos betraktaren överordnas verket.

Publiken förväntas delta i konsten, och det är i tanken och känslan som konsten blir till. En del instruktioner kräver mer uthållighet än fantasi av åskådaren, som filmen ”Smile”, där man får vänta i 51 minuter innan John Lennon ger ifrån sig ett leende.

Yoko Ono har beskyllts för att vara naiv i sin konst. Förkärleken till enkla fredsbudskap kan få hennes skapelser att verka banala i en konstvärld som ställer höga krav på djup och komplexitet.

Själv har Yoko Ono inte mycket till övers för konstnärliga pretentioner. I texten till Bottoms beklagar hon att konstnärsvärlden har blivit så aristokratisk. ”Den här filmen bevisar att alla kan vara regissörer. En filmare i San Fransisco skrev och frågade om han fick göra en San Fransisco-version av film nr. 4. Det är OK med mig. En annan skrev till mig från New York och ville göra en variant i slow-motion med sin egen bakdel. Det är också OK. Jag hoppas att den här filmen kan få folk att producera egna videor som galningar.”

Humor och allvar

Men Grapefruit innehåller också mer allvarsamma teman. Flera av filmerna tolkar utsatthet, både i att utsätta och att utsättas. Som filmen Fly, där en naken kvinna ligger stilla på ett bord med flugor krypandes över kroppen. Och filmen Rape där instruktionen uppmanar kameramannen att välja ut en kvinna på gatan och sedan förfölja henne med kameran tills hon är trängd i en gränd eller faller till marken. Den ansättande kameran visar kvinnans växande rädsla i närbild, och mot slutet går filmen långsammare för att skapa känslan av att vara inuti en dröm. Både Fly och Rape är verkligt obehagliga installationer som kryper under skinnet på betraktaren. Trots allt bjuder utställningen på mer än lättsamma lekar för fred och kärlek. I Grapefruit korsbefruktas inte bara Öst och Väst, utan även humor och allvar. Yoko Ono lämnar mig både upplyft och fundersam, och det är faktiskt inte ytligt alls.