Jag undviker att le på bild i mediala sammanhang. Varför? Därför att normen lyder att kvinnor ska le, inte minst i mediernas värld. Det är ett politiskt och feministiskt ställningstagande från min sida. Ett försök att bryta normen. Lite som när Julia Roberts visade världspressen att hon inte rakat armhålorna.

Kvinnors mediala leenden handlar sällan om att kvinnor skulle vara mer glada – eller mer vänligt sinnade – än män. Det där leendet står för behagfullhet, en anpassning till vad kvinnor förväntas göra. Kvinnors leende är en beståndsdel i stereotypen av ”kvinnan”.

Jag har gjort det till mitt politiska uppdrag att bekämpa stereotyper baserade på framförallt kön. Det har haft varierad framgång – men ett resultat som bestått i 20 år är det mediekritiska nätverket Allt är Möjligt, AäM. 11 januari firas det med en rejäl fest i Göteborg.

Jag tar inte ensam åt mig äran – ett antal kreativa, envisa och modiga kvinnor och män har genom åren varit drivande. Men som en av initiativtagarna känner jag stolthet och glädje över att föreningen kämpar på. Det är uthållighet som gäller, det vet alla som arbetar i idéburna organisationer.

Här ska jag inte dra föreningens historia, den intresserade kan läsa på hemsidan. I stället går mina tankar till något av det goda föreningen gett mig.

Mod: Att ta ställning, också offentligt, och stå för det är inte alltid enkelt och har ibland ett högt pris. Jag – vi – hade stor nytta av kunskapen om Berit Ås härskartekniker för att förstå motståndets olika former och att det sällan handlade om oss personligen. Ett sätt att förminska kvinnors kamp är att göra stereotyper av feministen: den manshatande, fula, humorlösa, bittra och olyckliga kvinnan.

Självkänsla: Att analysera den massmediekulturella bilden av kvinnan handlar delvis också om att analysera sig själv – och komma fram till att en är bra som en är. Tänk om alla kvinnor unisont vaknade upp en dag och såg, kände, det, vilken revolution! Mångfald är vackert var en av våra första slogans.

En röst: Inte trodde vi 1992 att en stor uppgift skulle bli att tala inför publik. Jag var oerhört nervös till en början och råkade då och då ut för blackout – tappade tråden helt och undrade varför jag stod på en scen. Då var det bra att vara två personer som vi var de första åren. Vi ordnade också en workshop över två dagar med intensiv träning på att tala inför folk. Dessutom har det varit högt i tak inom föreningen, där debatt och diskussion är väl så viktiga som sakfrågan.

Kunskap: Är makt. Så sant. Vi har lagt stor vikt vid att vara pålästa och uppdaterade på vår fråga. Ingen skulle kunna avfärda vårt budskap som enbart kännande och tyckande. I ämnet genus och medier finns en stor mängd internationell forskning samt massor av aktivistiska organisationer.

Gemenskap/systerskap: När AäM drog igång var flera av oss sedan tidigare vänner eller kollegor. Nya kom till. Med erfarenheterna vi delade växte en sammanhållning fram, även om konflikter också hör till det politiskt arbete. Så småningom vidgades vyerna till att också omfatta systrar av olika kön i andra länder. Personligen har jag haft förmånen att träffa folk i USA, södra Afrika, Mellanöstern, Centraleuropa och Norden. Gruppen har varit bra att luta sig emot och hämta kraft ur när motståndet funnits.

Skratt: Vi bestämde tidigt att vi skulle se till att ha roligt. Vi har levererat vårt budskap med sketcher och stand up såväl som med allvar och tyngd. Vi var så roliga att det till slut nästan krävdes av oss vid föreläsningar: Ni är väl roliga?, var en vanlig fråga från arrangörer.

Ja, feminism är roligt. Feminister är ofta roliga. Skarpa och roliga.