Det ska sägas direkt. Det händer positiva saker när det gäller idrottsvärlden och dess syn på kvinnor. I somras var det till exempel första gången samtliga grenar i OS var öppna för kvinnor.

Det var också första gången samtliga deltagande länder hade både manliga och kvinnliga tävlande i sin trupp. På hemmaplan läste jag nyss att Vasaloppet äntligen ska se till att spurtpriserna som delas ut ska vara lika stora för både kvinnor och män.

Men samtidigt är båda dessa händelser mycket talande för läget. De olympiska förändringarna kommer efter många års hårt arbete. Och det var in i det sista oklart om alla länder skulle skicka kvinnliga tävlande.

Det var först efter mycket hårda påtryckningar av avgående OS-generalen Jacques Rogge som detta blev verklighet. Vasaloppet i sin tur svängde först efter den proteststorm som välde in när tittare och lyssnare under årets lopp fick reda på de skilda villkoren.

Därför har Feministiskt Perspektiv nu tagit fram några fler områden vi tillsammans borde sätta tänderna i och försöka förändra.

Kvinnor måste räknas

Fortfarande försvinner de prestationer som kvinnor utför lite halvmystiskt när det ska räknas rekord eller se över medaljutdelning.

Det sägs ofta att Thomas Ravelli gjort flest fotbollslandskamper för Sverige. Det är inte sant. För fortfarande är hans 143 matcher färre än Therese Sjögrans 182.

Det var också märkligt att läsa en manlig krönikör analysera USA:s stora boxningsmisslyckande i OS i somras när damerna plockat mängder av medaljer.

Olika prissummor

Även om Vasaloppet numera har samma prissummor för damer och herrar finns det mängder av cuper och tävlingar där priserna skiljer sig åt.

Det är fotbollsturneringar, cykeltävlingar och andra arrangemang som belönar kvinnor och män olika. Om idrotten säger sig stå för allas lika värde bör man också agera efter detta.

Sexismen måste bort

Har du nyligen läst en artikel om en idrottare som viker ut sig, är inblandad i ett kärleksdrama eller på något annat sätt lyfts fram för saker som inte alls har med den idrottsliga prestationen att göra?
I nio fall av tio är den idrottaren kvinna.

Vi har sett det så många gånger: hur kvinnliga idrottsutövare fortfarande blir bedömda efter utseende och hur det fortfarande anses konstigt att män kan vara intresserade av att läsa eller lyssna på kvinnliga idrottare ur ett rent idrottsligt perspektiv.

Våga tala om strukturer

Landslagsmannen Alexander Gerndt är dömd för misshandel av sin dåvarande fru. Flera andra kända fotbollsspelare är dömda för sexuellt utnyttjande och våldtäkt. Om detta pratar idrotten och idrottens representanter helt inte alls.

Idrottsrörelsen och dess företrädare lyfter istället gärna fram fina värdegrundsdokument och hävdar att allt som avviker från dem handlar om enskilda fall, misstag eller någon som inte förstod bättre.

Den synen på uttryck för sexism, rasism och homofobi får inte fortsätta. För om man inte vågar se de strukturer som lever i och hela tiden reproduceras inom idrottsrörelsen kommer de aldrig att försvinna.

Det finns mycket annat att ta tag i också. Klimatet på våra läktare, värderingen av herrverksamhet och damverksamhet när pengarna ska fördelas inom klubbar och förbund, synen på jämställdhet som ett särintresse. Med mera. Men vi kan väl börja så här så stämmer vi av igen om ett år?