Det finns en sorts yttrandefrihet som till och med diktaturer respekterar: friheten att stödja de överordnades ideologi. Men yttrandefrihet värd namnet är den som förhindrar statsmakten att tysta medborgare som inte hör till normen, anser Reza Chitsaz.
På sociala medier hävdar Hanna Gadban att jag i min artikel på Feministiskt Perspektiv kritiserat henne för att hon kallar sig invandrarkvinna. För mig är det egalt om Hanna Gadban kallar sig invandrarkvinna och muslim eller inte, men jag har en hypotes om varför hon åberopar – och måste åberopa – såväl ”invandrare” som ”muslimsk kvinna” som politiska identiteter. Jag återkommer till detta.
Först vill jag ta upp ett annat av Hanna Gadbans anklagelser: att kritiken mot henne angriper hennes yttrandefrihet. Hon har inte gett några konkreta exempel på när hennes yttrandefrihet har kränkts. Men eftersom yttrandefrihet är navet kring vilket många debattörer bygger sina argument när de försvarar rasismen i Sverige, kan det vara av värde att granska dessa argument något grundligare.
Debatten om yttrandefrihet är en pseudodebatt. Ingenstans har någon av de debattörer som menar att yttrandefriheten är hotad i Sverige kunnat utpeka någon seriös motdebattör som vill förbjuda dem att uttrycka sin åsikt – vare sig det handlar om Lars Vilks rätt att framställa Mohammad som en rondellhund, Jasenko Selimovics rätt att förneka strukturell rasism i Sverige eller Hanna Gadbans rätt att föreslå slutet på medborgarskap och införandet av etnokrati i Sverige.
Det är egentligen dessa debattörer som vill inskränka yttrandefriheten. När vissa av de på SVT-debatt jämför Feministiskt perspektiv med terrororganisationer och hävdar att Hanna Gadban förtjänar en offentlig ursäkt, vill de i själva verket införa tystnadens kultur. De kräver att Hanna Gadban ska få lägga fram sitt förslag om ett Sverige baserat på apartheid utan att någon kritiserar det.
Yttrandefrihet av det slaget är inte alls unik för demokratier eller ens moderna samhällen utan har tvärtom alltid existerat i alla samhällen, även diktaturer. I en diktatur som Iran eller Kina kan man se att ju närmare maktcentret man står, desto större yttrandefrihet har man.
Men ”yttrandefrihet” måste egentligen syfta på villkorslösa politiska medborgerliga fri- och rättigheter. Medborgerliga därför att de definieras i förhållande till en specifik politisk geografi; en nationalstat. Politiska därför att de definieras gentemot den politiska sfären, statsapparaten. Villkorslösa, därför att detta är garanten för den politiska demokratin. Något förenklat innebär det att staten inte har någon rätt att utifrån olika ”identiteter” såsom klass, etnicitet, genus, sexuell läggning, funktionshinder, religiös eller politisk tillhörighet, etc. begränsa en medborgares rättigheter.
Det som vi ser i de debatter som förts är att politiska rättigheter som gäller medborgarnas relation till staten blandas ihop med rättigheter som ska gälla andra institutioner och intresseorganisationer.
Låt mig belysa skillnaden med några enkla men tydliga exempel:
Om jag är anhängare av den gammaltestamentliga maximen ”öga för öga, tand för tand” och därför är för dödsstraff, har jag all rätt att antingen starta min egen intresseorganisation, eller leta upp redan existerande sådana. Men om jag bestämmer mig för att söka medlemskap i Amnesty International, och försöker som fullvärdig medlem använda mig av organisationens olika kanaler för att motarbeta dödsstraffmotståndarna och propagera för dödsstraff, kommer det med all sannolikhet leda till en varning och så småningom min uteslutning ur organisationen. När detta inträffar kan jag ingalunda åberopa min yttrandefrihet och hävda att Amnesty har inskränkt den. Detta av det enkla skälet att det från början inte fanns någon villkorslös yttrandefrihet inom Amnesty för att den skulle kunna inskränkas.
Eller om jag har Annelie Enochsson (kd) som moralisk kompass och är bekymrad över att Sverige ”alltmer är arabifierad” (GT 4/4-2002) och är djupt oroad över hur RFSLs arbete leder till moraliskt förfall i samhället och vill bara basunera ”Will someone please think of the Children?” kan jag naturligtvis välja att gå med SD och bedriva mitt korståg mot både araber och bögar. Men jag kan knappast förvänta mig att RFSL ska acceptera mig som medlem för att jag sedan systematiskt ska motarbeta organisationens raison d’etre, dvs. alla människors lika värde; och när jag nekas medlemskap gråta ut i DN att ”det är arabernas och bögarnas fel att yttrandefriheten är hotad i Sverige”.
En sådan förväxling mellan nationalstaten och andra sfärer i fråga om yttrandefriheten baseras på ett falskt antagande och leder i sin förlängning till ett utraderande av den politiska demokratin. Om vi utvidgar villkorslösa politiska rättigheter så att de även gäller inom frivilligorganisationer, omöjliggör vi föreningsrätten som är ett av den politiska demokratins mest grundläggande fundament. För det är genom att betona de skillnader som finns mellan olika organisationer som grupper kan lyfta fram och kollektivt kämpa för sina medlemmars intressen – vilka många gånger definieras i direkt motsättning mot andra gruppers intressen.
Låt mig nu återvända till Hanna Gadbans kritik mot min artikel. Hon skriver att jag kritiserar henne för att hon kallar sig invandrarkvinna. Men vad säger hon för att försvara sitt förslag i DN? Varför finner Gadban det relevant att åberopa etnicitet och genus samt göra anspråk på att tillhöra de svagaste i samhället?
En tolkning är att hon anser att dessa identiteter ger hennes rasistiska förslag immunitet mot att utpekas som rasistiska. Enligt denna tolkning är rasism förbehållen vissa specifika folkgrupper i Gadbans ögon, företrädelsevis vita européer. Men ett rasistiskt förslag är rasistiskt oavsett vem det är som lägger fram det. Hanna Gadbans förslag om utvisning för utlandsfödda medborgare som begår brott bryter mot principen om lika värde och likhet inför lagen. Det innebär att medborgarskap definieras utifrån vilken etnicitet man råkar födas i. Det är ett rasistiskt förslag.
Detta är också kärnan i min kritik av identitetspolitiken som under så lång tid har dominerat och paralyserat debatten i väst: användningen av politiska identiteter för att föra fram rasistiska förslag förbereder vägen för ett brutalare samhällsklimat där rasismen mer och mer normaliseras i det offentliga rummet.
Dagen efter mordet på Fadime Sahindal satt Dilsa Demirbag-Sten i programmet Debatt och krävde körkort i svenska värderingar för att invandrare skulle kunna bli medborgare. Över en natt omvandlades hon och Sakine Madon till experter på frågor om kvinnor, islam och mellanöstern och fick borgerliga tidningar till sitt förfogande för att i lugn och ro bedriva sitt korståg mot muslimer. Om 11 september skapade möjligheten för självutnämnda ”experter” som Magnus Ranstorp och andra att dels sprida sitt muslimhat och dels skaffa sig en plats i finrummen, innebar det tragiska mordet på Fadime samma möjlighet för Dilsa Demirbag-Sten, Sakine Madon och Sara Mohammad.
Under de tio år som gått sedan mordet på Fadime, har det i genomsnitt mördats 200 kvinnor i nära relationer i Sverige av vilka endast ett fåtal kan räknas till offer för ”hedersmord”. Det tragiska är att de flesta av dessa kvinnors fall osynliggörs på den enda grunden att de inte tillhör den bespottade minoritet som kan utnyttjas av dessa debattörer för att befästa föreställningen om en ”hederskultur”.
Världen är inte uppdelad mellan de som kämpar för de förtryckta invandrartjejerna och de som struntar i dem. Den viktigaste skiljelinjen mellan Hanna Gadban och Gudrun Schyman är knappast att den förra bekämpar våld mot kvinnor, medan den senare inte gör det. Skillnaden ligger i att Gudrun Schyman ser våldet mot kvinnor som problemet.
Om en pappa förvägrar sin dotter rätten att delta i skolgympan bryter han mot skollagen. I detta fall måste dotterns rättigheter försvaras av såväl skolan som samhället i stort. Ännu viktigare är dock att samhället stödjer flickor i sådana situationer genom att stärka deras position. För detta krävs dessa flickors förtroende, genom att behandla dem och deras familjer med respekt och värdighet. Börjar man förespråka särlagstiftning, till exempel införande av förbud för vissa kvinnor och flickor att klä sig som de vill, eller etnicitet som grund för utvisning, kan man knappast bli förvånad att dessa flickor i bästa fall ser med misstänksamhet på samhällets försök att försvara deras rättigheter.
Välfärdssamhällen i väst skapades i kölvattnet av den nyvunna politiska demokratin och arbetarrörelsens seger i kampen om allmän rösträtt. Idag ser vi motsatt utveckling. Nedmonteringen av välfärdsstaten efterföljs av ett öppet angrepp på den politiska demokratin. Väst antar alltmer karaktären av en polisstat, med övervakningar av allt och samarbete mellan den etablerade borgerligheten och fascistiska rörelser.
Mot denna bakgrund bör Södertörn högskolas val av Hanna Gadban som mottagare av årets Alumnipris ses. Kenneth Wall, kommunikationschef på skolan besvarar kritiken mot valet av Hanna Gadban på Feministiskt Perspektiv:
”Södertörns högskola ska vara en plats för åsiktsfrihet och en öppen debatt. En av högskolans profilfrågor är medborgerlig bildning, vilket bland annat syftar till att ge studenterna ett kritiskt och analytiskt förhållningssätt. Hanna Gadban är en samhällsdebattör som genom sin utbildning skaffat sig en plattform för kritiska samtal och därmed är hon en god ambassadör för Södertörns högskola.”
Det krävs en unik naivitet för att tro att Hanna Gadban skulle bli publicerad i SvD och DN och bli en ”offentlig person” om det inte vore för den roll hon spelar för debattklimatet i Sverige i egenskap av ”invandrarkvinna”. Hon har funnit en roll som rasismens fanbärare bland borgerligheten. Att påstå att Södertörn högskola inte tagit ställning till hennes politiska ställning visar bara att högskolan är som så många andra för fega för att stå för sin legitimering av rasismen i Sverige.
