Uppdatering 25 maj: Många studenter har flyttats till sjukhuset, några av studenterna är medvetslösa. Studenterna vid universitetet i staden Herat har inlett en hungerstrejk i solidaritet med studenterna i Kabul.
Ansvarig minister befinner sig i riksdagen för att tala om situationen och komma med förslag till lösningar.

Jag träffade studenterna bakom höga och väl bevakade riksdagsmurar på Shoragatan i Kabul. På mattor som de har lånat, hyrt eller tagit med sig hemifrån sitter de utanför den afghanska riksdagen och pratar och diskuterar i små och stora grupper. Klockan är omkring sju på kvällen. Snart blir det mörkt och då är det sent enligt afghanskt tidsschema, som jag har lärt mig här i Kabul. De är cirka 80 personer och bara killar. Så jag frågar: Var är tjejerna?

– Vi har fått tillstånd för att vara här. Däremot fick vi inte tälta. Du förstår, det är Afghanistan, och tjejerna måste vara trygga för att kunna vara ute på natten, men vi fick inte ha tält, så vi har tillsammans med tjejerna bestämt att de skulle åka hem och komma tillbaka imorgon. Om du varit här en timme tidigare hade du kunnat träffa dem också, men kom gärna tillbaka imorgon, så får du träffa tjejerna, säger Mohsen Khademi, student som går andra året i filosofi och sociologi.

Eshagh Joya, som går fjärde året på sociologiprogrammet, är talman för studenterna som sitter på trottoaren utanför riksdagen. Han förklarar varför de började med hungerstrejk.

– Vi begär att institutionens chef, Farogh Abdullah, och läraren Feysal Amin ska avgå på grund av bristande ledarskap i förvaltningen av skolan, bristande kunskap och omoraliskt beteende gentemot studenter, diskriminering och etniska fördomar och förolämpningar.

Vad menar ni med omoraliskt beteende?

– Förnedringar, svordomar, förödmjukande behandling av studenter med värsta svordomarna och fulaste ord, mobbning. Det händer dagligen, det här är en vetenskaplig miljö. Sådant ska inte hända här. Dessutom förekommer diskriminering och etniska fördomar alldeles för ofta. Vi är studenter på universitet och vi begär att bli behandlade som universitetsstudenter, säger Joya:

– Vi har försökt på alla möjliga sätt. Vi har skrivit till ministeriet för universitet och högskoleutbildning, skickat brev till riksdagen och Kabul-universitetets ledning samt institutionens ledning men fick inte svar. Vi bojkottade till och med lektionerna i en vecka och många av oss blev avstängda från tentorna. En dag hade vi sittdemonstration och träffade universitetets ledning och fick löfte av dem om att Farogh Abdullah och Feysal Amin ska få sluta att jobba här, att studenter som fick avsluta sina studier på grund av avstängning från skolan skulle få en chans att göra tentorna och att skolan ska få bättre förutsättningar, men ingenting hände. Vi hade inget val förutom att börja med hungerstrejk. Vi har försökt på alla möjliga sätt att lösa det här internt och även med brev, men ingen lyssnar!

Enligt studenterna saknar Farogh Abdullah och Feysal Amin kunskapen som behövs för att leda universitetet. Joya berättar att det inte råder någon brist på kunniga och välutbildade lärare i skolan.

– Vi har doktorander och professorer här i skolan men Farogh Abdullah har suttit på tjänsten i cirka 30 år. Han har bara en tvåårig högskoleutbildning, precis som den andra läraren. De känner av bristerna hos sig själva men beter sig istället ohyggligt och oförskämt mot studenter. Vi kan inte tolerera en sådan attityd från ledningen och lärarna på en vetenskaplig institution. Vi vill ha respekt. Det är nog nu! säger Eshagh Joya.

Vad riskerar ni nu med denna protest?

– Avstängning från skolan, till och med sparken, men det är omänskliga förhållanden. Man behöver inte förnedras och mobbas och diskrimineras för att man går en linje på Kabuls universitet! Vi är studenter, vi är också människor. Vi kräver respekt.

Dagen därpå, den 21 maj, går jag tillbaka till de strejkande klockan åtta på morgonen och då sitter också tjejerna där, i en grupp för sig. De jag talar med vill av säkerhetsskäl inte ange sina efternamn.

Javaher är en av dem. Hon går fjärde året i filosofi och sociologi.

– Vi har blivit ignorerade i de försök som vi hade gjort. Nu kräver vi att de ska lyssna på oss. Säger Javaher.

Hur går det med strejken när ni inte kan stanna över natten?

– Jo, vi går hem och kommer tillbaka. Det är jobbigt både för att vi har moralisk stöd här när vi är med i gruppen och sedan är det inte så lätt att gå fram och tillbaka när man inte äter, men det går.

Ni protesterar bland annat mot diskrimineringen i skolan. Känner ni er köndiskriminerade också ?

– Köndiskriminering finns bara som en del av vardagen för kvinnor i Afghanistan, men den här protesten är mot diskriminering i allmänhet, med betoning på etnisk diskriminering, säger Fatima, andraårsstudent på samhällsvetenskaplig linje.

Hur länge ska ni fortsätta?

– Så länge som det behövs, hoppas att det inte blir länge, men vi har inget val. Vi vill ha respekt. Det är nog nu, säger Fatima.

Har ni fått uppmärksamhet i afghanska medier?

– Visst, de har varit här tidigare och vi har läst vår brev i teve- och radiostationer och vi har fått mycket support av folk. Med mediernas uppmärksamhet kan inte ledningen fortsätta att strunta i vårt krav.

Sedan artikeln skrevs har de hungerstrejkande studenterna haft besök av en grupp från parlementet, samt biträdande ministern för högskole utbildning. De bad studenterna att avbryta hungerstrejken, men studenterna har betonat att de fortsätter tills de uppnått sina krav.