I ett fönsterlöst fyrkantigt rum, med kupoltak finns tjugoen högtalare som hänger ned i en rund ställning från taket. Rummet som är ett specialbyggt ljudrum är inrett med en heltäckningsmatta, ett nedvält bord och flertalet mjuka kuddar längs väggarna. Rummet kan rymma femtio personer, men just denna kväll är jag dock helt ensam i rummet under dagens sista ljudföreställning.

Nasim Aghili presenterar i sitt senaste verk Eesvensson, Eesvensson, ett sjuttio minuter långt middagssamtal som nyper tag i den puttrande svenska vardagsrasismen. Själva verket är en teaterinstallation i form av ett hörspel på Audiorama på Skeppsholmen. Den skildrar den vita medelklassvenskheten i form av ett middagssamtal som förs av familjen Svensson mellan föräldrarna Svea och Sven och deras vuxna barn Svenna och Svenne som är på besök.

Samtalet präglas av den sorts rasism som maskeras av en ”diskret hemkaraktär” som göms bakom oceaner av ”trevliga middagsfraser” och som lurar så många att tro att just de som är så vänliga och upplysta är väl ändå inte med och bidrar till den segregation vi har. Enligt Aghili själv är verket både en kritik av den konflikträdda, konsensusjagande slutna helyllemedelklassen och en slags kärleksförklaring till samma grupp. En kommentar till den rådande integrationsdebatten i Sverige som skuldbelägger istället för att undersöka den rasism som skapar utanförskap.

Frågan är om Aghili lyckas att göra detta på sjuttio minuter genom den här enkla ljudinstallationen mellan fyra väggar? Svaret är: Ja!

Genom ett synnerligen välskrivet manus som ställer frågor om (hur befängd) vit identitet kan vara och te sig och genom konversationer som (inte) pågår. Med verkets alla meningar och pauser är det både en känslomässig pinlig och en stundvis humoristisk kommunikativ resa detta samtal för lyssnaren.

Skådespelarna skildrar på ett snyggt och behärskat sätt det besynnerliga och absurda som sker runt detta middagsbord. Hur återhållsam vardagsrasism låter och befästs, hur det ständiga osynliggörandet av de egna vita privilegierna präglar vardagslivet och hur olika livsval formas av rädslans skiftande stigar.

Allt detta sker samtidigt som en längtan efter befriande normbrytande förändringar också finns spirande runt detta bord. Lyssnaren slussas således genom samtal som stöps i tvåsamhetsnormen, som berör charterresor med All inclusive, badrumsrenoveringar och ”god svensk design-smak”, recept och husmorstips, barnsexhandeln i Thailand, bistånd och vilka orsaker som kan ligga bakom ett socialt engagemang och inte, synen på barnflickor och det ständiga etiketterandet av en persons etnicitet och så vidare.

Mamma Svea i egenskap av värdinna försöker att vara så överdrivet tillags att det blir obekvämt. Hon är tillsynes ”lyckligt” heterogift med Sven, men är egentligen kär i Elisabeth, den före detta grannen som nyligen flyttat till Sri Lanka med sin man. Hon kan så klart inte prata om det. Smärtan i att (behöva) vara trevlig fast en egentligen är ledsen och längtar oerhört efter sin käresta. Smärtan som ligger där precis bakom den glättiga fasaden medan hon berättar hur nyttig passionsfrukten, lingonen och kikärtorna hon bjuder familjen på är. Ja, ”hur otroligt mycket C-vitamin de innehåller faktiskt” försäkrar hon dem om och om igen, för att sedan i nästa andetag fråga ”eller hur Sven, visst är det väl så?”.

Hon förminskar sig själv och vågar inte riktigt tro på sin egen åsikt, sitt eget minne, sitt eget hjärta och sitt eget omdöme. Det finns en obeslutsamhet där som är förlamande. Det tragiska i att hon upprepande frågar sin man efter vartannat påstående ”eller hur Sven, visst är det så?”. Trots allt detta vågar hon ändå blottgöra sig lite grand för familjen och berättar om hur hon saknar de homosociala aktiviteter hon hade ihop med väninnan Elisabeth som nu flyttat.

Men Svea törs så klart inte berätta vidare om hur hon letar efter Elisabeth i allt. Hur mycket hon saknar och älskar henne egentligen. Sven trycker tillbaka varje ansats om att de eventuellt kanske skulle kunna ta och åka och hälsa på de före detta grannarna på Sri Lanka. Det är locket på som gäller.

Dottern Svenna är annars den familjemedlem som driver på samtalen och lyfter upp de mer obekväma ämnena. Undersöker och försöker ta itu med stämningen i rummet, talar om hur vita människor fortsätter med sin exploatering av andra människor genom sitt lyxleverne, hon talar om klass och vad som kan komma att leda en människa till prostitution. Hon tar upp föräldrarnas konstiga ordval och hang up´s. Hon nämner också att även hon har träffat en ny tjej, precis som Svenne har gjort. Att hennes tjej också heter Nasim, exakt som hans tjej och hur hon hoppas att de inte har träffat samma tjej…

Svenna är vegetarian och försiktigt frågar hon vilka saker vid middagsbordet som möjligtvis innehåller någon form av kött. På samma försiktiga sätt som Svenna pillar bort allt kött i maten försöker den övriga familjen vifta bort Svennas återkommande ”obekväma” samtalsämnen, frågor och funderingar hon kommer med. Det är tydligt att ingen här vill ens med en antydan påbörja en slags konflikt, även om de skulle behöva rensa luften lite. Under samtalets gång flimrar således familjemedlemmarnas individuella själsliga revor förbi genom det som sägs och kanske framförallt genom det som inte sägs.

Eesvensson, Eesvensson är ett väl framfört och ett välskrivet verk som fungerar alldeles utmärkt som ljudinstallation i detta specialbyggda ljudrum. Verket förtjänar att höras av många fler och av en bredare publik. Audiorama är tyvärr inte helt enkelt att hitta till. Vi är nog många som någon gång har suttit vid det där middagsbordet och lidit eller tigit. Fler behöver möta olika former av tankeställare kring sina egna privilegier och fler behöver också reflektera över och ta reda på vad rädslans stigar egentligen gör med oss.