I sitt tal i Almedalen anklagar Jimmie Åkesson feminister för att ägna sig mer åt att tugga normkritiska teser än att presentera konkreta åtgärder mot så kallade ”hederskulturer”. Mehrtab Motavvas och Toktam Jahangiry menar att Åkesson drivs av samma slags ”hederskultur” som han säger sig bekämpa.
Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, påstod i sitt tal i Almedalen att det inte behövs ”ett radikalfeministiskt parti” som tuggar normkritiska teser istället för att presentera konkreta åtgärder mot så kallade ”hederskulturer”. Detta påstående är falskt, eftersom Feministiskt initiativ föreslår bland annat kriminalisering av barn- och tvångsäktenskap, ökade resurser till kvinnojourer och fortbildning för relevanta professionella ur ett intersektionellt perspektiv. Att straffa förövare är en sak, att minska brottsoffers utsatthet är en annan. Frågan är vilka förebyggande åtgärder – ur brottsoffersperspektiv – SD föreslår?
Vidare uppmanar Åkesson den uttalade feministen, jämställdhetsminister Maria Arnholm, att ”prata mindre, hata mindre och istället göra mer.” Det är oklart när Arnholm skulle ha uttalat hat mot män, klart är hur som helst att hon vid den tidpunkten bara hade haft sin ministerpost i ett halvår. Arnholm höll också tal under invigningen av Fadime-statyn i Uppsala. Likaså var ordförande för riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime, Sara Mohammad, Mehrtab Motavvas och Linnéa Bruno från Fi på plats. Vilken solidaritet för brottsoffer i namn av heder visade Åkesson (och alla de debattörer som påstår sig vilja bekämpa ”hederskulturer”) den dagen?
Hur definierar för övrigt Åkesson begreppet ”hederskultur”? Han gjorde inte ett enda försök att definiera begreppet i sitt tal, utan lade över ”bevisbördan” på åhörarna. Låt oss åhörare därför försöka definiera begreppet själva. Men eftersom få insatta akademiker och politiker idag skulle beskriva våld och förtryck i namn av heder som ”hederskultur”, så är våra seriösa alternativ ytterst begränsade. Filosofiprofessor Torbjörn Tännsjös distinktion mellan ”individualistiska hederskulturer” och ”kollektivistiska hederskulturer” i artikeln ”Hedersmoral – ett problem i västerländsk sjukvård?” i Tidsskrift för politisk filosofi (2001) verkar emellertid vara användbar i sammanhanget.
Individualistiska hederskulturer definierar Tännsjö som kulturer där individen på olika sätt vill värja sin skymfade ”heder” (vilket han jämte ”respekt” beskriver som en nyare variant av det mer ålderdomliga begreppet ”ära”) för att inte behöva ”duka under av skam.” Dessa typer av hederskulturer är nära förknippade med skam, då ”[s]kuld är ett okänt begrepp inom hederstraditionen.” För även om skillnaden mellan skam och skuld kan verka hårfin, så är den glasklar på ett psykologiskt plan: om jag känner skuld så vill jag gottgöra vad jag förbrutit, men om jag känner skam så vill jag sjunka genom jorden.
Kollektivistiska hederskulturer definierar Tännsjö som kulturer där individen (oftast kvinnor och sexuellt avvikande) kan skada kollektivet (sin familj) genom sitt leverne. Det är alltså, likt i individualistiska hederskulturer, inte längre så att om min ära blir kränkt så vill jag ha upprättelse, och om jag misslyckas så känner jag skam. Snarare är det fallet att de grupper vi här talar om inte är något individen frivilligt sökt sig till utan något som hon har föds in i. Inom dessa grupper finns det ”ändå samma slags starka krav på lojalitet som kan förekomma i frivilligt arrangerade grupper” (exempelvis Hells Angels). Med det menas inte, enligt Tännsjö, att det enda sätt på vilket en individ kan utmana den egna gruppen är genom illojalitet. För även som sådant givetvis kan förekomma, så är det också möjligt att en helt lojal individ ändå råkar sätta den egna gruppens heder på spel, ”helt utan egen förskyllan”.
Om vi nu antar Tännsjös distinktion, så blir följdfrågan: är det individualistiska eller kollektivistiska hederskulturer som Åkesson påstår sig vilja bekämpa? Med tanke på att han, i sitt tal i Almedalen, sätter den så kallade ”våldtäktsvågen” (som han tidigare påstått är ”importerad” genom ”massinvandringen” ) i samma mening som ”hederskultur”, så syftar han med stor sannolikhet på morden i namn av heder som har begåtts på nya svenskar, såsom Fadime Sahindal, Pela Atroshi och Abbas Rezai. Problemet är emellertid att Åkesson verkar drivas av samma ”kollektivistiska hederskultur” som han säger sig vilja bekämpa, åtminstone om vi utgår ifrån Tännsjös definition av begreppet.
I sitt tal i Almedalen hyllar Åkesson det han kallar för ”Sverigevänner i hjärtat”. Det är kvinnor som ”har en beskedlig lön, men som utan gnäll arbetat hela sina vuxna liv för att göra tillvaron så bra som möjligt för de som är gamla och sjuka”. Dessa kvinnor fostrar barn, barnbarn, sköter hus och trädgård, samlar släkten vid de stora familjehögtiderna och tar hand om både sina egna och makens föräldrar under ålderdomen. ”De är kanske inga politiker, inga filosofer, inga ideologer, men de delar [SD:s] mål och drömmar.” Det är kvinnor som ”många gånger har lagt sina egna drömmar, förhoppningar och ambitioner åt sidan för att bidra till och skapa en trygg och stadig tillvaro för sig och sin familj.” Dessa kvinnor reagerar, liksom SD-anhängare, ”på orättvisor som att illegala invandrare ges fri vård samtidigt som många äldre inte har råd att hämta ut sina mediciner.” De är ”hjältar” som styrs av sina känslor (hjärtat) för familjen- och släkten. Sverigevänner i hjärtat strävar inte efter jämställdhet (förnuft), utan väljer att vara ”samhällsbärare”.
Men på vilket sätt passar Åkessons konservativa kvinnosyn och kollektivistiska samhällssyn in på Tännsjös definition av ”kollektivistiska hederskulturer”? För det första har ”Sverigevänner i hjärtat” inte fått välja, utan fötts in i, de kollektiv som han kategoriserar in dem i, nämligen ”svenskar” och ”kvinnor”, eller rättare sagt ”svenska kvinnor”.
För det andra anser Åkesson att individer som dessutom är både svenskar och kvinnor bör offra sig för kollektivet, det vill säga dels genom att arbeta lågavlönat i samhället (för den svenska nationen) och dels genom att arbeta oavlönat i hemmet (för familjen). Kvinnliga individer bör, enligt honom, ge upp sina egna drömmar, förhoppningar och ambitioner för att gynna sina kollektiv, alltså samhället och hemmet – utan ”gnäll”. Och de kvinnor (feminister) som kritiserar dessa normer är inga ”riktiga kvinnor”, ty de ”sviker” kollektivet.
Feminister är med andra ord inga ”riktiga kvinnor” eftersom de, enligt honom, sviker både Sverige som nation och sina familjer genom att kräva lika lön för lika arbete och högre lön för kvinnodominerande arbeten, samt delat ansvar för hushållsarbete och barnuppfostran mellan kvinnor och män. Normkritiska feminister förtjänar inte ”ära/respekt” för sin samhällsinsats, de är ”ohederliga”. Det är ”Sverigevänner i hjärtat” som är de ”hederliga” kvinnorna, det är de som är ”riktiga kvinnor”, ”hjältar” och ”samhällsbärare”.
För det tredje menar Åkesson på att ”Sverigevänner i hjärtat” reagerar på orättvisor som att ”äldre svenskar” inte har råd att ta ut sina mediciner medan ”illegala invandrare” får fri vård. ”Riktiga kvinnor” ska alltså prioritera medlemmar innanför kollektivet, alltså ”etniska svenskar”, och inte individer utanför gruppen, det vill säga ”icke-etniska svenskar”. Riktiga ”hjältar” överordnar ”vi:et” (etniska svenskar) framför ”dom:et” (icke-etniska svenskar).
Så vad exakt är det Åkesson vill bekämpa? Han anklagar falskeligen feminister för att inte presentera konkreta åtgärder mot våld i namn av heder och påstår att SD vill bekämpa så kallade ”hederskulturer”, fastän han själv, enligt Tännsjös definition, drivs av samma slags ”kollektivistiska hederskultur”. Hur kan kollektivistiska hederskulturer lösas genom att förespråka kollektivistiska hederskulturer?
