Ett kritvitt nummer med temat Hud i otympligt format. Ett konstverk och en publikation i ett som måste sprättas upp för att läsaren ska komma åt dess inre. Innandömet är såväl raffinerat, estetiskt och bildat som groteskt. Jag påminns om att jag för länge sedan har städat undan både brevsprätt och papperstyngder. På mitt skrivbord tronar inga bokstöd, skrivmaskiner eller ens hålslagare längre; redan processen att nå in till informationen i temanumret Hud, det kanske sista någonsin av konsttidskriften Ful, gör mig delaktig i dess existens.

Doft, ljud och känsla minner också om äldre trycksaker, sådana som luktar dammigt och lite sött och som knastrar sprött mellan fingrarna när jag lämnar in dem till bibliotekets personal för omsorgsfull sprättning. Tankar väcks om att ingen mer än jag har velat läsa den här boken på trehundra år, så varför ska jag?

I Fuls fall går funderingarna i en annan riktning; detta skulle många vilja läsa, känna, äga, detta borde alla ta del av. Den allmänt och aktivt konstintresserade, den teoretiskt avancerade och även den som ser mer reifierat på konst och vill köpa det tjusiga numret som en investering. Läsningen, känslan och upplevelsen ger ledtrådar till varför temanumrets förstasida är vit som en iskall vinter och tolkningar som fördjupar förståelsen och ställer nya frågor om världen.

Helena Lindblom skildrar i korta, numrerade dikter, formulerade lite som statusuppdateringar i sociala medier, upplevelser av lesbiskt liv, av att skära sig, av att identifiera sig med karaktärer i Per Hagmans romaner men vara alienerad från författaren. Berättelsen om lesbisk desperation blir en gemensam historia om våra tillkortakommanden. Athena Farrokhzad publicerar ett utdrag ur Vitsvit om maligna normer i majoritetssamhället och hur kampen för acceptans av i ett rasistiskt land korrumperar, äter och kväver. Vitsvit får läsaren att återigen undra varför? Hur är det möjligt? I korta, karga meningar formuleras en berättelse befolkad av individer och historier så mångfacetterade att de två sidorna skulle kunna fylla ut en hel roman. Patricia Lorenzonis gravida mage växer fram ur ”Hud under min hud” så vältaligt att det bråkande barnet därinne blir fysiskt påtagligt och det faktum att, som Lorenzoni påpekar, graviditet inte är mer teoretiserat när det utgör ett av de mest perfekta exemplen på subjektets multivariata möjligheter växer till en insikt och en ilska, men också ett löfte. Det finns så mycket kvar att göra, på så många områden. Alla dessa berättelser i Hud, liksom de om att äta gåshud av Malin Holgersson, sjuk hud skildrad i bild och text av Max Strandlund, historierna om den vita maktens motstånd mot antirastiska förändringar, skildringarna av hur det är att vara queer i en homofob familj, visioner av vad åtrå, skönhet, sex och begär kan vara gestaltade i Cecilia Germains bilder och Dyke Hards bidrag, ”In the Making of. A Conversation on/Documentation of Intimacy on Film” och andra, är på många sätt disparata. Helheten är ändå harmonisk som en väl avvägd måltid.

Att Ful fick pris för bästa kulturtidskrift år 2010 kan inte förvåna någon, men att kulturstödet har uteblivit för i år är märkligt och väldigt tråkigt för de läsare som Ful redan har nått ut till och de som säkerligen hade strömmat till. Inte minst är det synd att svenskt kulturliv går miste om en unik publikation. Konstnärsgruppen Ful kommer dock att fortsätta bjuda in publiken i andra queerfeministiska, inkluderande och initierade processer, vilket är något för oss alla att se fram emot.