Det mediekritiska nätverket Allt är Möjligt bildades 1992 som en reaktion mot stereotypiska skildringar av män och kvinnor i massmedier. Sedan dess har Allt är Möjligt blivit en media watch-organisation dedikerad till att granska hur människor skildras i massmedier.

Feministiskt Perspektiv Maria Edström och Maria Jacobson på Jacobsons kontor i Göteborg för att få reda på hur de upplever de så kallade jämställdhetsframgångarna som har diskuterats i och med att kvinnor i medier nu för tiden presenteras aningen mer jämställt. Samtidigt så ökar sexualiseringen av kvinnor i medierna och anses näst intill normaliserat. Edström och Jacobson hade mycket att säga; om stereotypiska medieskildringar, genus, jämställdhet och Allt är Möjligt.

Hur tog Allt är Möjligt form?

Edström: Maria och jag satt på samma frilansbyrå, men vi jobbade med olika spår inom journalistiken. Det återkommande temat för oss båda var genus och därmed sammanstrålade vi. Vi visste att det fanns mediawatch-grupper i andra länder och jag besökte flera av dom i länder som Kanada, USA och Thailand när jag reste. Vi lade märke till att många stora och framgångsrika grupper faktiskt drevs i från någons garage och vi pratade om att starta vår egen grupp. Efter min resa tog jag med mig material och filmer hem.

Jacobson: Vår första föreläsning hette Allt är Möjligt och vi hade olika teman såsom tala är guld – tiga är silver.

Edström: Detta var innan det fanns powerpoint och vi nålade fast bilder på frigolitskivor!

Var det någon specifik medieskildring som fick er att tänka att nu har jag fått nog?

Jacobson: Jag var särskilt intresserad av smalhetsidealet, reklam för lättprodukter och artiklar om bantning och dieter. Jag jobbade i en förening med tjejer som hade ätstörningar och såg hur de slukade material som på olika sätt handlade om vikt.

Edström: För mig var det en känsla av att det saknades genusuppfattning i medierna. Även medier som såpoperor, fiktion och reklam kan påverka och vem är det som driver olika frågor? Mediebruset har betydelse.

Jacobson: Och vilka frågor som anses viktiga för kvinnor och män. Rekommendationerna om hur kvinnor och män ska bete sig från medierna är starka.

Edström: Men att gå från journalist till aktivist var svårt. Vi var tvungna att lära oss själva. Vi visste ju att vi alla var med och producerade de här bilderna. Men intresset för genus och stereotypa skildringar var större utanför redaktionerna.

Jacobson: Journalisterna var inte lika intresserade.

Men har det blivit bättre?

Jacobson: Både och. Det har varit parallella utvecklingar. Det finns fortfarande en dominans av stereotyper inom de flesta genrer. Men medvetandet om stereotyper i medierna har ökat. Även så mediekritik. Förra årets diskussion om rasistiska stereotyper visar att ämnet är intressant för en större allmänhet.

Edström: Det förväntas nu att medier har kunskap om genus och det finns en större medvetenhet om hur reportrarnas egna föreställningar påverkar journalistiken. Vi ser bland annat att feminister får mer plats att kritisera. Genus har blivit mer mainstreamat.

Jacobson: Men i det kommersiella utbudet finns inte samma medvetenhet. Istället används stereotyper för att folk förstår det. Det har förstärkts.

Edström: Men samtidigt så har BR-leksaker gett ut en julkatalog som visar både pojkar och flickor som leker med samma leksaker.

Jacobson: Kulturell anpassning.

Edström: Ja, helt plötsligt händer det något. Och vi kan inte längre ha en enkönad panel i teve, det funkar inte längre. Det finns numera också välartikulerade killar som vill vara med och debattera könsstereotyper i medierna. Men det är oroande att jämställdhet anses vara ett avklarat problem. Det förutsätts att alla redan har kunskaper om genus, ett ”det vet väl alla”-tänk.

Har ni fått mycket kritik för att ni själva har varit kritiska?

Jacobson: Vi har mött en del motstånd. Jag har fått höra att jag inte var trovärdig, att jag som journalist var för ideologisk. Jag ansågs inte kunna vara opartisk. Vid ett tillfälle på en föreläsning i en gymnasieskola kastade elever småsten på mig, det var en jobbig upplevelse.

Edström: Det är exakt samma inom forskning. Ger man sig in på genus kan man riskera att bränna sin karriär. Men efter ett tag blir man härdad. För att lära oss att hantera påhopp av olika slag tog vi hjälp av en psykolog.

Jacobson: Vi blev också stereotypt beskrivna som unga och arga vilket var extra irriterande eftersom vi själva jobbade emot stereotyper. Vi var inte heller så himla unga eller arga.

Vad hoppas ni på för framtiden?

Jacobson: Jag vill att frågan ska nå den politiska agendan igen. Intresset bland politiker hade börjat växa på slutet av 90-talet och början på 2000-talet. Men efter valet 2006 är frågan i stort sett politiskt död.

Edström: Yttrandefrihet är extremt viktig för den svenska självbilden men allt för sällan diskuteras vems yttrandefrihet och på vilka villkor. Fortfarande har män som grupp ett mycket större talutrymme i den offentliga debatten.

Jacobson: Det finns inte heller någon analys om huruvida medier samspelar eller försvårar jämställdhetsarbetet eller om föreställningen om kvinnor som sexobjekt leder till våld mot kvinnor. Sexualiseringen av kvinnor är en trend som medierna har varit med och skapat, det har blivit normaliserat.

Edström: Vi måste ifrågasätta maktperspektiv och informationsklyftor i Sverige. Vem är norm i rapporteringen, vems värld beskrivs? Det finns stora orättvisor och medierna är en del av problemet. Det är en kunskapsfråga. Medierna ligger ofta steget efter samhället som helhet när det gäller jämställdhet och genusmedvetenhet.

20 år senare så fortsätter kampen mot stereotypa och därmed ofta diskriminerande medieskildringar. Inom feminismen och genusvetenskapen har det blivit praxis att ifrågasätta vem som talar för vem och vems historia som har berättats. Framgångarna finns där men de tar tid.