På väg till mitt möte med Tala Madani som är mitt i hängningen av sin utställning ”Rip Image” på Moderna Museet inför vernissagen i dag, fredag den 24 maj, är jag medveten om att den iranskfödda konstnären som numera lever i USA inte uppskattar att prata om sin konst. Alltså måste samtalet starta där.

Du föredrar att din konst upplevs snarare än uttolkas, vilket jag sympatiserar djupt med. Det är ofta problematiskt att försöka översätta konst till andra kommunikationsformer, särskilt ord och text eftersom den närmast kan beskrivas som ett eget språk, en särskild sfär och bäst upplevs utifrån sina egna förutsättningar.

– Ja, verkligen. Så detta är den perfekta startpunkten.

Underbart. Här i Sverige finns föreställningen om konsten som en borgerlig, kanske till och med aristokratisk företeelse kvar i viss mån. Samtidigt som många är medvetna om att konstvärlden inte är längre är lika konservativ, och kanske inte lika kapitalistisk till sin grund som den var för några decennier sedan, verkar denna syn vara svår att förändra. I synnerhet som konstens språk kan tolkas som esoteriskt, elitistiskt och därmed exkluderande.

– Ja, så är det. Jag menar att vi behöver en ny konstdiskurs. Så mycket har förändrats under de senaste åren, så många positioner har utmanats så denna bild av konstvärlden stämmer inte längre, inte på samma sätt.

Det förefaller som om uppfattningarna om politisk konst förändras av det postmoderna paradigmskiftets sätt att skifta våra synsätt på identitet, mänsklig interaktion och organisation, diskurs och strukturer. Men att ha en tydlig politisk agenda som konstnär är fortfarande inte ett smart karriärval, eller hur?

– Alla konst är politisk, och alla konstnärer. Alla verk avslöjar sin egen politiska position. Att skapa någonting är en manifestation av ett politiskt ställningstagande, oavsett om det är ett medvetet eller tydligt val eller ej. Som en artefakt, som någonting som har skapats av en människa, har konst en position. I den bemärkelsen är alla konstnärer politiska. Att måla en prick på väggen, att skapa det mest abstrakta av verk är också politiskt, i den meningen.

Inom den svenska konstvärlden verkar det pågå något av ett slags feministiskt uppvaknande. Din konst kallas ibland för feministisk, har du några tankar kring det?

– Självklart är jag feminist. Jag är en 31-årig kvinna som lever i den här världen, om jag inte vore feminist, vad skulle jag då vara? Det är viktigt att ta ställning och att ständigt vara medveten om sina val och ställningstagande. Det handlar inte alltid om kön. Ibland är det min pojkvän som korrigerar mig, när jag trillar dit. Han skriver, och använder som metod att skriva sina karaktärer som det ena könet och sedan byta för att inte fastna i stereotyper. Tack vare det är han ibland mer uppmärksam än vad jag är på de där små, vardagliga sakerna. Samtidigt är jämställdhet, och kvinnors erfarenheter, fortfarande mycket viktiga. Idén om att vi har uppnått jämställdhet och rättvisa för kvinnor i relation till mäns makt och inflytande är skrattretande. Kvinnorna kämpar fortfarande för att komma ikapp männen, ta bara exemplet med styrelseledamöter, så detta är en viktig del av kampen. Vi kvinnor måste också jobba på att inte vara så rädda för att provocera andra. Vad skulle det spela för roll? Ibland kan det till och med vara svårt att förutse vad folk blir provocerade av.

Jag kan tänka mig att du har tvingats möta en del provocerade personer, och misstolkngar av dina verk. På vilket sätt, och det finns något, skulle du säga att din teknik korrelerar med med dina idéer, känslor och annat som föregår dina verk?

– Min teknik förkroppsligar min filosofi. Jag värderar lek mer än kunskap och jag återknyter till något som har obearbetat. Figurerna i min värld reproducerar en sorts barnsligt ögonblick, de strävar efter något som är mer energiskt, mer grundläggande, en sort kreativ energi.

När Tala Madani skyndar tillbaka till arbetet med sin filosofiskt-, politiskt- och teoretiskt djuplodande utställning ”Rip Image” har hon gett mig en fördjupad uppskattning av sitt genialiska konstärskap, trots att hon inte tycker om att tala om det. Sättet som de barnsliga, strategiskt simplistiska metoderna används för att avbilda de förr mäktiga men nu patetiska männen vänder upp och ner på relationerna mellan individer och grupper, i generations-, köns-, sexualitets-, etnicitets och andra perspektiv.

Madani är en verkligt intersektionell konstnär, inte bara tack vare sin teoretiska och politiska position, utan, på något intrikat sätt, trots detta. Till och med titeln i sig är värd ett besök på Moderna Museet. ”Rip Image” kommer med en tidsenlig anspelning på bildens död i det visuella samhälle vi lever i, med hela Internet, sociala media i synnerhet och den allt mer aggressiva reklambranschen. Det är inte svårt att förstå varför Tala Madanis konst, som konstruerar oväntade bilder av vita, medelålders män i märkliga, infantila sammanhang och ställningar, samtidigt som själva konsten är hälsosamt komplicerad.