Sverigedemokraternas partiledare använde femton minuter av sitt tal till att väcka sina anhängares förakt mot feminister. Ida Ali befinner sig i ett Almedalen som inger rädsla. Både på grund av den påtagliga närvaron av rasister, och för att varken politiker eller medier höjer sina röster till feministernas försvar. I dag är det Moderaternas dag, och Fredrik Reinfeldt har möjlighet att förändra bilden.
Innan Jimmie Åkessons tal på måndagen vimlade Almedalen av sverigedemokrater. Familjer med barnvagnar, barn med ballonger som pryds av SD-tryck. Stora gäng som promenerar och tar plats på Visbys trånga gator. Det är något speciellt otäckt när alla SD:are samlas på den lilla yta som Almedalen utgör. Var du än går så möts du av rasisterna. Jag kan inte undvika att känna mig mycket illa till mods. Jag är ständigt rädd.
Minst femton minuter av sitt Almedalstal ägnade Åkesson åt att förakta feminister. Han raljerade över genuspedagogiken i skolorna. Feminister var testuggare. Han talade om att vi feminister sviker de ”vanliga kvinnorna” genom att stå på barrikaderna och skrika om patriarkatet och könsmaktsordningen. Att ”vi” (=SD) ska stå upp mot vänsterfeminism.
Jag har varit rädd tidigare men otryggheten i att existera som icke-vit kvinna och feminist i landet Sverige är nu än starkare. Varför? Därför att den tystnadskultur som råder när feminister blir hatade bidrar till att demokratin som ska vara till för alla är villkorad.
När jag efter Åkessons tal vandrade Visbys gator fram för att ta mig till det feministiska maktminglet ser jag en vit man som är på väg åt samma håll. Helt plötsligt vänder han sig om och kommer mig till mötes i stället. Jag stelnade till och min kropp frös till is. Automatiska tankar som ”tänk om han slår mig, hotar mig, eller drar in mig i en gränd och våldtar mig”, invaderade snabbt min hjärna. Och som vi alla vet. När en upplevd fara är framme kommer överlevnadsstrategierna.
Var kan jag ta min tillflykt? Är det någon här som kommer att höra om jag skriker? Medan tankarna flyger och far, kommer mannen närmare. Jag blir kallsvettig. Hjärtat slår dubbla slag. När han passerar mig är jag så rädd att jag stelnar till.
Men inget hände. Han gick bara lugnt förbi. Fortsatte strosa runt, på väg till – inte vet jag.
När den upplevda faran var över och jag än en gång, tack och lov, fått erfara att inget hände pustade jag ut. Men bara för en stund. För sedan kom ilskan. Ilskan över att ens behöva bli rädd. Ilskan av att den upplevda faran är ett resultat över den verkliga farans existens.
När jag ibland berättar om min rädsla få jag titt som tätt höra att jag är paranoid. Att jag överdriver. Gärna överdriver lite för att försöka verka som en viktig person. Men det finns fog för min rädsla och många delar den med mig. Hoten och haten mot oss feminister visar sig i mejl, i kommentarsfält, på gator och torg. Även inom de etablerade medierna visar sig föraktet mot oss feminister.
Feminister är hatade. Vi har alltid varit det. Nu har vi ett rasistiskt, fascistiskt och antifeministiskt parti i riksdagen. De sitter där med många röster bakom sig. De har i lugn och ro kunnat operera, medan samhället och de övriga etablerade partierna har valt att avfärda dem som korkade. Inget att bry sig om. ”Hej, vi har elefant i vardagsrummet som tar all plats, men om vi låstas att den inte existerar så försvinner den.”
Nu står den här och verkar mitt i bland oss. Samtidigt som medier och etablerade politiker väljer att inte lyfta upp och gå till mottattack mot de femton minuter som Åkesson ägnade åt att uppvigla folket till krig mot oss feminister. Ja ni läste rätt krig.
Igår var det MP:s dag i Almedalen. Gustav Fridolin nämnde inte detta med ett enda ord. Och Miljöpartiet kallar sig ett feministiskt parti. Hur kan de då välja att inte säga något om det? För mig finns en förklaring – hatet mot oss feminister är inte prioriterat. Då ska man heller inte kalla sig för ett feministiskt parti. För vad ska krävas innan hatet mot oss feminister ska tas på allvar?
Den dömda terroristen Anders Behring Breivik hatade feminister. Den bilden blir glasklar om ni läser professorn och religionsvetaren Mattias Gardells artikel i Feministiskt Perspektiv Breiviks kvinnohat är politiskt motiverat.
Hur många Anders Behring Breivik ska utföra terrorattacker innan samhället tar feministers rädsla och det hot som ständigt riktas mot oss på allvar?
För vi feminister befinner oss i ett krig som vi själva inte har valt. Men vi har valt att inte anpassa oss utan försvara oss. Jag har inte valt att bli hatad för att jag är kvinna, feminist, icke-vit och bisexuell. Däremot har jag valt att ta kampen för rätten till demokrati. För rätten att kunna gå ut på gator utan att behöva känna mig rädd. Rätten att verka i de offentliga rummen utan att hela tiden leva med strategier för att freda mig om något händer.
Faran är verklig. Jimmie Åkesson och hans gäng vill inte ha oss här. De är fascister, rasister och antifeminister. Precis som Anders Behring Breivik. Nu kräver jag att etablerade medier och de politiska partierna tar sitt demokratiska ansvar. Fyll tidningar och nyheter med den grupp som ständigt och jämt utsätts för fara. Agera mot hatet mot oss feminister.
Och med tanke på att det i dag är Moderaternas dag i Almedalen så är det på sin plats att Fredrik Reinfeldt tar tillfället i akt och stödjer feministerna, som också finns i hans parti. Reinfeldt ska göra detta genom att ta bladet från munnen och agera.
