Jonas Sjöstedt inledde Vänsterpartiets tal med feminism. Var det trovärdigt?

– Jag tycker faktiskt att det var den starkare delen hans tal. Han pratade väldigt personligt om hans egna barn och vad man möter för uppväxt med alla dessa tydliga könsmaktsstrukturer som följer en hela livet. Sjöstedt visade det också genom att berätta om hur han och Ulla Andersson blir olika bemötta i olika debatter. Han hade tydliga och bra personliga exempel. Det känns som att han ändå hade ett hjärta i feminismen. Det var bra att han började där.

Men…

– Jag är faktiskt förvånad. Det är nog första gången som jag hör en vänsterledare som inte nämner världen. Som inte har något internationellt i sitt tal. Han nämnde inte Palestinafrågan, det som händer nu i Egypten och Syrien. Inte ett ord om hela den arabiska våren och globaliseringsfrågorna i stort. Fattiga och rika. Biståndet och fredsfrågorna. Det var för mig mycket oväntat.

Vad beror det på?

– Han och hans stab har väl gjort en bedömning så som alla partiledare gör nu, nämligen att tänka att man vinner inga val på utrikespolitik. Det är inrikespolitiken som gäller.

Rätt eller fel?

– Jag tror att det är en grov felbedömning. Jag tror väldigt många i den unga generationen är oerhörda internationalister. Jag tycker också att det finns en politisk uppgift att förklara sambanden och inte minst om man nu ska bekämpa främlingsfientligheten. När man också då väcker internationella solidaritetsfrågor är det också ett sätt att bekämpa främlingsfientligheten på hemmaplan. De sambanden hade jag förväntat mig att Jonas Sjöstedt skulle tala om. Jag tycker det var synd.

Gjorde Sjöstedt sitt jobb gällande det som inför hans tal pratades om att han skulle fokusera på. Vinster i välfärden?

– Där var han glasklar. Han ägnade 30 minuter kring just det som är deras huvudfråga. Där vet ju alla i och för sig vad Vänsterpartiet tycker. Jag vet inte om han hade behövt upprepa det i en halvtimme, men det var väl bra det han sa där.

Kommer det att locka nya väljare. Är det en trovärdig reell politik?

– Alltså på ett sätt har han rätt. Det finns väldigt många undersökningar som visar att en otroligt stor del av det svenska folket är förbannad på utförsäljningarna och de privatiseringar som har skett. Med skolor och vårdcentraler som går i konkurs. Det som är en sorts rasering av hela den svenska välfärdsstaten. Där finns det både från högerhåll, liberaler som är upprörda på hur skolor behandlas, till vänsterhåll och de som anser att detta strider emot hela välfärdsstatens idé.

– Där rider Sjöstedt på en opinion som jag tror är väldigt stark. Där är ju Vänsterpartiet det enda parti som är tydliga. Socialdemokraterna mumlar i dessa frågor. På den borgerliga kanten är man så uppbunden till det här med att valfrihet är så bra att man inte vågar ta kritiken. Där tror jag att han vinner en hel del väljare som är upprörda över detta.

Jonas Sjöstedt sträckte ju även ut en hand och tyckte att de rödgröna ska vinna valet tillsammans med en starkare vänster. Hur välkomnas det inom S och MP?

– Det där tolkar jag nästan mer som en desperation från Sjöstedts sida. Det är ju också lite paradoxalt att få höra detta från ett parti som ofta och alltid har velat stå på barrikaderna. Nu låter det lite krampaktigt: ”Vi vill in i regeringen, vi vill in i regeringen”. Det är lite ovanliga tongångar från ett vänsterparti.

– Det är väl lite desperat för han känner väl att Stefan Löfven har varit tydlig med att framhålla att hittills så finns det ingen rödgrön allians utan vi går fram som enskilda partier. Då misstänker kanske Sjöstedt att det finns ett närmare förhållande mellan MP och S. Där vill Sjöstedt vara med. Jag tycker absolut att det finns något väldigt tilltalande i det rödgröna samarbetet som är viktigt.

Som vad?

– Jag tror att kombinationen av ett grönt ansvar med hela miljö- och klimatpolitiken – en gemensam mening också en slags kritik mot slöseriet, ja hela den biten – det är en jättebra kombo med en socialt medveten arbetsmarknadspolitik. Bekämpning av arbetslöshet, socialförsäkringssystem. Det rödgröna är ett väldigt starkt koncept ihop. Sedan får man väl se hur regeringskonstellationerna ser ut.

Det låter som att du vill se en samlad rödgrön opposition?

– Jag tycker att det är bra att man just nu säger att man går fram som enskilda partier. Jag tror att det krävs den tydligheten. I förra valet blev väljarna förvirrade. Man upplevde inte att de var ett alternativ. Då släpades också de enskilda partiprofilerna ut. För socialdemokratins del var det ganska förödande för de blev varken röda eller gröna. I den meningen tror jag att det är rätt att profilera sig som enskilda – just nu. Men närmare valet måsta det synas att de har ett oppositionsalternativ.

Sjöstedt pratade ju också som alla andra – om skolan. Kan de utmana MP i den frågan?

– Ja, där tror jag att de kan det. I dag finns det ett stort missnöje om hur det blev med friskolereformen. Att den jämlikhetsmotor som skolan har varit nu är sönderslagen med ökad segregation, total kaos på många ställen i skolan. Den kritiken som vänstern för fram delas ju också av väldigt många långt in i socialdemokratin och stora delar av samhället. Där tror jag absolut V kan utmana.

Miljöfrågorna?

– Det var väl bra att han profilerade dem men där behöver man ju inte gå in och ta varandras väljare. Det blev lite pliktskyldigt på slutet tycker jag.

Det är svårt att inte be dig kommentera eftersnacket som kom efter Fredrik Reinfeldts tal. Var det en trött statsminister vi såg?

– Jag upplever det egentligen tvärtom. De senaste gångerna man har hört honom på tv och i andra sammanhang så har han varit trött. Han har känts väldigt trött och tom. Ingen vilja. I sitt Almedalstal tyckte jag han var ovanligt pigg. Han hade ett engagemang. Däremot är det ju en slags uppgiven, trött politik. Det verkar bara vara jobbskatteavdragen som gäller. Men Reinfeldt ska ha en stor eloge för att han tydligt och klart markerade mot SD.

Har du saknat det från de andra partierna som hittills talat?

– Ja det har varit mumlande och vagt. Där var Reinfeldt glasklar. Men jag tycker det är synd att han gör en slags partipolitisk kampanj av det hela. Att han hänger ut Stefan Löfven som i Reinfeldts tycke inte vill förklara vilket regeringsalternativ det är. Han skulle ha kunnat renodlat att alla ska vara emot SD oavsett.

– Men Fredrik Reinfeldts generella trötthet påminner lite om Göran Perssons, när socialdemokratin hade regerat sig trötta.

Hur menar du?

– Det känns inte som han har något nytt att komma med i alliansen. Vi har en massarbetslöshet och ett växande socialt utanförskap. De få punkter Moderaterna gick till val på har de misslyckats totalt med. Nu försöker de rätta till A-kassan som de i stora delar har slagit sönder genom att sänka avgifterna. Alla moderater i Almedalen står och applåderar till något som de själva tycker varit en felaktig politik. De har ju velat höja avgifterna. Det ska vara svårare att få A-kassa. Nu inser de att de måste göra något för att det är så många som står utanför.

På söndag som sista parti ut är det Socialdemokraterna och Stefan Löfvens tur. Vad förväntar du dig få höra i hans tal?

– Ja, det är sista dagen på högmässotid. Jag förväntar mig en eldig predikan, ha ha ha. Nä skämt åsido. Det är klart. Det är en jättetaskig sits att tala sista dagen. Men jag förväntar mig en tydligt engagerad Löfven med det som är de viktigaste frågorna. Nämligen jobben som absolut är helt avgörande. Men också hur vi ska få ihop ett samhälle som slits isär av ökade klasskillnader och sociala motsättningar. Löfven måste också prata välfärdsfrågor. Där känner man inte riktigt att han har haft sitt hjärta ännu. Han är bra på industri och näringspolitik.

– Jag vill höra Stefan Löfven vara engagerad feminist, engagerad i kultur och internationella frågor. Jag vet att han har ett starkt internationellt engagemang. Jag hoppas att han tar fram det.

Kommer det att bli ett regeringsskifte i det kommande valet?

– Absolut.