Sex som självskadebeteende är ett relativt outforskat ämne. Det uppmärksammades dock bland annat i boken 14 år till salu av författaren och journalisten Caroline Engvall. I den beskriver Engvall hur Tessan, en hästtjej, blir våldtagen på väg hem från stallet av en klasskamrat och senare börjar prostituera sig för att döva ångesten efter våldtäkten.

– Tessan i boken hörde av sig när jag var redaktör på tidningen Frida. Tessan kände att hennes kropp var förstörd, sade Caroline Engvall som förklarade att många ungdomar själva initierar kontakter i sådana situationer för att de känner att de inte är något värda.

– De beskriver det som ett stort hål i själen. Att få höra: ”Vad duktig du är på just det här” fyller tomrummet för stunden.

Ond cirkel

Att de själva kan ha varit aktiva till en början leder också ofta till att skammen blir ohanterlig, och att de undviker att tala med sin omgivning om vad som pågår. Det blir en ond cirkel med ångestpåslag som lindras med ytterligare destruktiva sexuella situationer.

Enligt Linda S Jonsson, forskare vid Linköpings Universitet, har man känt till dessa barns situation, men beteendet har tidigare fått en annan etikett och beskrivits som sexmissbruk eller sexuellt utåtagerande beteende. Hon sade att det inte finns det någon samstämmig syn inom forskarvärlden på huruvida detta bör räknas till självskadebeteende:

– Många är inriktade på att det ska vara skador på huden. Men om vi tittar på funktionen ser vi jättetydliga likheter med självskadebeteende, man känner sig närvarande i den fysiska smärtan. Inom självskadeforskningen ses det som tecken på att man inte mår bra och det menar jag att vi ser hos de här ungdomarna också. Detta är en viktig nyckel till vilken behandling de är i behov av.

Tyst rop på hjälp

Både flickor och pojkar har hört av sig till Caroline Engvall sedan hennes bok publicerades och berättat historier med samma röda tråd, övergrepp och sedan ett självdestruktivt sexuellt beteende med upprepade övergrepp. Flera har också vittnat om att de tidigare skurit sig själva, men då omgivningen ställt frågor och tagit upp detta har de slutat med detta.

När ärren bleknar på armar och ben kan omgivningen luras att tro att den självskadande drivkraften försvunnit. I stället har den utvecklats och orsakar kanske många gånger kraftigare skador och försätter barnen i ren livsfara, men utan synliga sår.

– Det här är ett tyst rop på hjälp. Vissa kanske har slutat skära sig, och istället gör detta. De får beröm för att de inte längre skär sig, och så är det inte längre någon som frågar något om hur personen mår.

Signaler som ignoreras

Ofta är det inte någon som hör, eller vill höra, dessa tysta rop på hjälp, trots att allt högre nödrop på att något är fel skickas ut av barnet. Åsa Järnhall Olsson från organisationen Barnkraft berättade om att hon själv i barndomen hade utvecklat ett självskadebeteende genom sex efter att hon våldagits redan som sjuåring:

– För mig var det absolut ett rop på hjälp. Jag gav alla signaler om att det inte stod rätt till, men ingen frågade hur jag mådde, sade hon.

I publiken satt bland annat åklagare Ulrika Rogland som menade att det råder brist på specialexpertis vad gäller sexualbrott bland landets domare, och denna brist blir markant när sexbrott kompliceras av att offren använder sex som självskadebeteende.

– Har man ingen baskunskap orkar man inte lyssna på detta och det blir svårt att ta till sig problematiken.

– När det gäller sexuella övergrepp är det kolossalt svårt att berätta om det, så när ett barn väl väljer att tala är det viktigt att de inte får skuldbeläggande frågor. Barnet kanske inte upplever att det har varit ett brott, men om man ställer de rätta frågorna kan det komma fram att det förekommit hot och våld och att det uppenbart varit ett brott, sade Ulrika Rogland som för ett par år sedan drev ett uppmärksammat mål i Malmö där en flicka med självskadebeteende utsatts för upprepade övergrepp. Mannen blev dock frikänd då rätten bedömde att flickan själv hade tagit initiativ till det.

Självskada i Lindberghärvan

Sex som självskadebeteende kan också ha spelat roll i Lindberg-affären. Flera av flickorna som föll offer för den förre polischefen Göran Lindberg och andra män som våldtog dem hade redan svåra händelser bakom sig och befann sig på behandlingshem då de plockades upp inför övergreppen.

För en del handlar det om ett tydligt sätt att vilja skada sig själva, för andra kan det handla om ett försök att hitta en väg ut, att hitta någon som kan rädda dem. För andra finns det en form av bekräftelse i destruktiviteten. Även pojkar skär sig och skadar sig för att lindra ångest, och sannolikt finns det ett stor mörkertal vad gäller pojkar som använder sex som självskadebeteende.

– Kvantitativa studier visar att pojkar skadar sig i samma utsträckning och att sälja sex är ännu vanligare bland pojkar. Pojkars psykiska ohälsa är nästan ännu mer outforskat. Vi ser dem i statistiken men inte i praktiken, sade Linda S Jonsson.

”Våga fråga”

Vad kan då göras för att hjälpa barn som är utsatta? Åsa Järnhall Olsson jobbar nu tillsammans med sin syster och bedriver utbildningsarbete för såväl barn som vuxna. De börjar så tidigt som med sexåringar då det handlar om att prata om bra respektive dåliga hemligheter. Men det handlar också om att utbilda lärare som ofta saknar kunskap.

– Ungdomar vill prata, de vill bolla de här frågorna: ”är det ok att avbryta ett hångel”, ”måste man ha analsex”. Ungdomar upplever att vi inte vågar och kan prata med dem.

– Det förebyggande arbetet är viktigt, sade Åsa Järnhall Olsson som menade att det som hade kunnat rädda henne hade varit om någon såg henne, och faktiskt frågade hur hon mådde. I stället valde omgivningen att se bort. Caroline Engvall uppmanade publiken att våga fråga:

– Jag skulle önska att alla ni som sitter här tittar på de barn som finns i er närmiljö, vi har alla barn omkring oss. Våga fråga hur de mår. Våga bära deras historier.