Queer, flata, bög, transsexuell, transvestit, HBTQ-person, heterosexuell, homosexuell. Definitionerna finner ingen gränser. Men bisexuell? Att inte ”välja”. Är hen en feg medlöpare i patriarkatet eller en fri revolutionär utan intresse av kön? På vilket sätt blir sexualiteten politisk?

Det är detta ämne Adriana Essén, Anna Larsdotter Lindström och Emma Roswall vill uppmärksamma på den alternativa HBTQ-festivalen, Pride at Boulevard 20-27 juli. ”Kvinnlig bisexualitet är ett problematiskt mellanting som sällan gestaltas på scen”, menar de. På måndag, torsdag och fredag spelas Dubbla begär, en av få pjäser om kvinnlig bisexualitet på Boulevardteatern i Stockholm. Feministiskt Perspektiv har talat med tre av arrangörerna för att få en bild av vad som driver unga människor att arbeta intensivt och ideellt för en fråga som sällan uppmärksammas.

Varför just kvinnlig bisexualitet?

– Jag har arbetat utifrån ”Devising-metoden” i manusskapandet. Det innebär att texten bygger på samtal och egna erfarenheter samt improvisation. Kvinnlig bisexualitet uppfattas ofta som fegt eller som en övergångsfas – en blir liksom aldrig tagen på allvar, säger regissören Emma Roswall.

Inte samma erfarenheter

– Eftersom att manuset är delvis byggt på våra samtal, blir replikerna naturliga för oss skådespelare. Sen är det en fråga om ödmjukhet också. Jag som bisexuell har inte samma erfarenheter som en homosexuell person. En kan likna det vid att tala om kvinnoförtryck med en man. Hur mycket vi är kan enas om den teoretiska feministiska delen så kan han faktiskt aldrig förstå hur jag upplever min vardag, menar Adriana Essén.

– Sen innebär inte det att samtalet är onödigt, men eftersom att vi vill göra en så uppriktig pjäs som möjligt, har vi valt att tala om ett ämne där vi har erfarenhet, fyller Anna Larsdotter Lindström i.

Är det lite tillbaka till 70-talets separatistiska kvinnogrupper?

– Det kan nog finnas ett värde i att skapa ett rum för delade erfarenheter i en skapelseprocess. Sen är det ju enormt viktigt att inte bara sitta i en grupp och tycka lika. Det är ju därför vi gör det här, för att skapa en diskussion med dem som inte delar samma erfarenhet, eller helt enkelt inte håller med. Men det finns definitivt ett syfte med att skapa ett tryggt utgångsläge som normbrytare… Det är lätt att bli tveksam på sig själv om en bemöts av kritik inom de egna leden på något vis.

I de egna leden som i HBTQ-världen?

– Ja. Alltså att klumpa ihop ”HBTQ” som vi gör idag innebär problem i sig. Det existerar minst sagt olika syn på kön inom rörelsen. Att vara bisexuell är att ofta befinna sig i någon form av mellanläge. Den här pjäsen handlar i viss mån om att rannsaka sig själv samt att vara kritisk även inåt rörelsen. HBTQ existerar inte i ett vakuum, skilt från resten av de patriarkala strukturerna i samhället. Många gånger uppfattas en bisexuell tjej som velig eller oseriös, medan en bisexuell kille uppfattas som modig och modern, menar Adriana.

Provocerar åt två håll

– Det kan vara väldigt provocerande för många när en bisexuell kvinna väljer att leva med en man. Hur ofta har en inte blivit bemött såhär: ”Jaså du är bisexuell och lever med en snubbe? Då är du straight”. Folk tror liksom att en försöker göra sig märkvärdig eller är för feg att gå all-in, instämmer Anna.

– Samtidigt bemöter allmänheten en på liknande sätt fast liksom tvärt om. ”Jaså, du är bisexuell? Jaja, det är väl alla.” I bägge fallen blir en inte tagen på allvar riktigt. Det är väldigt irriterande. Bisexualitet tenderar att delas upp i homosexuella och heterosexuella erfarenheter och på de sättet osynliggörs sakfrågan, tycker Emma.

– Samtidigt blir det problematiskt att jämföra olika grupper. Det är ju olika saker och på olika nivåer. Det innebär inte att problemet inte finns, avslutar Adriana.

Har ni stött någon form av motstånd inom rörelsen? Om vi talar om queerteori till exempel, tänker jag spontant att det finns likheter med bisexuell politik, som att biologiska könet i bägge fallen spelar en sekundär roll?

– Jo det gör det absolut, på ett sätt. Men sen finns det många bisexuella och homosexuella personer som absolut inte står för samma uppfattning av genus som vi gör. En del HBTQ-personer är ju inte ens feminister! För oss blir det märkligt, eftersom att feminism handlar om maktanalys av förtryckande strukturer. Vi har fått ta många diskussioner om relevansen i att diskutera bisexualitet och könsneutralitet under skapandets gång faktiskt, men mest är folk positiva. För homosexuella människor som fört sin kamp för sina rättigheter i åratal, kan det bli väldigt provocerande att diskutera eventuella möjligheter att begära bägge könen – vilket som det ju skulle innebära om ”alla” vore bisexuella/könsneutrala. Vi måste ju respektera deras ståndpunkt också. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Det är självklart väldigt bra att kampen förts, men vi måste utveckla den också, säger Anna.

Många mål

På vilket sätt skulle ni beskriva att Pride at Boulevard skiljer sig från Pride-festivalen? Är det något särskilt ni vill bidra med som komplement eller är det någon form av statement från er sida att skapa ett nytt forum?

– Det är många saker vi vill uppnå med det här arrangemanget. Att unga scenkonstnärer släpps in på teatern till exempel och att frågorna uppmärksammas på flera olika sätt.

– Kulturbranschen är oerhört underfinansierad och precis som i resten av samhället är ungdomar hårdast utsatta för arbetslöshet. Vi jobbar alla ideellt. Pride-festivalen är toppen på många sätt, men tyvärr tenderar det att bli en form av jippo. Vi vill bidra till att fördjupa framställningen av HBTQ-världen i festival-form. Det skall inte bara handla om den ”glada bögens” eller ”skojiga transans” rätt till samhällelig acceptans. Vi vill granska och rannsaka oss själva, inte bara visa att vi existerar. Vi tar visserligen inträde men om vi får något över, blir det högst en symbolisk summa. Lokalen är inte gratis precis. Sen finns det ju politik i det här också, såklart. Det skulle kanske gå att skippa entréavgiften om vi vände oss till olika företag och bad om sponsring till exempel. Risken är dock att det blir som på Pride 2011. Det året tog bort entréavgiften till Pridepark i Kungsparken och plötsligt var det fullt av bolag där som gjorde reklam för sig, eftersom att det ser bra ut att synas i sådana sammanhang… Ju mer uppmärksamhet och utrymme frågorna får, desto bättre såklart, men vi ser också en risk i att allvaret försvinner och att betydelsen av kampen förminskas om de blir för kommersiella, avrundar trion.