När platserna på äldreboenden läggs ner samtidigt som andelen äldre i samhället ökar tar de anhöriga ett allt större ansvar för sina sjuka och gamla. Marta Szbehely, professor i social omsorg vid Stockholms universitet, beräknar att 60-70 procent av omsorgen för dem som bor hemma görs av anhöriga, majoriteten av dem kvinnor.
– Det skulle bli ett stort problem om anhöriga inte gav den här hjälpen, säger Szbehely.
Anhörigvårdaren är oftast en kvinna, antingen en maka eller en dotter. Visst finns hemtjänsten, men det är de anhöriga som drar tyngsta lasset. I den av Kommunal beställda och nyligen publicerade studien Åtstramningens pris visar Marta Szebehely, tillsammans med kollegan Petra Ulmanen, att äldreomsorgens omfattning har minskat under tre decennier. Under 1980 och 1990-talen minskade främst antalet äldre som fick hemtjänst, men även de som fick äldreboende. Mellan år 2001 och 2012 försvann var fjärde plats i äldreboende, drygt 30 000 platser. Även om antalet äldre med hemtjänst har ökat under samma period, har få av dem fått lika många hjälptimmar som de skulle ha fått i ett äldreboende. Bortfallet av offentlig omsorg har i huvudsak ersatts av barns och andra anhörigas insatser.
Studien visar att 360 000 personer i förvärvsaktiv ålder hjälper en äldre, sjuk eller funktonshindrad närstående dagligen eller flera gånger i veckan. Ytterligare 400 000 personer hjälper en gång i veckan. Samtidigt har mellan 80 000 och 100 000 personer gått ner i arbetstid eller slutat arbeta helt – främst kvinnor med lägre utbildning – för att vårda en anhörig.
Blev övermäktigt
Få väljer aktivt att bli anhörigvårdare. Det börjar ofta med någonting litet, behoven ökar. Den anhöriga gör mer och mer och kan slutligen inte ha kvar sitt jobb. En av dem som slutat jobba för att på heltid ta hand om sin sjuke man är Jytte Kristensen:
– Jag har skött Olle hemma i alla dessa år. Mot slutet blev vi erbjudna hemtjänst, men Olle blev så orolig när det ständigt kom olika främlingar hem till oss, så jag sade nej, berättar Jytte.
Jytte Kristensen var 50 år när hon och den tio år äldre Olle blev ett par. De träffades på jobbet. De var lyckliga. Olle var duktig på korsord, men efter en tid behövde han hjälp av Jytte. Sen var det knapparna i skjortan som han plötsligt hade svårt med. Och så kom han inte ihåg det som de precis hade pratat om. Utan att märka det gjorde Jytte Kristensen mer och mer av det som Olle tidigare hade klarat av själv. När han inte längre kunde raka sig själv förstod Jytte att någonting var vansinnigt fel. Olle visade sig ha en demenssjukdom.
– Jag älskade honom så mycket och han kände alltid igen mig. Med mig var han trygg, jag skötte om honom, berättar Jytte Kristensen.
En dag ringde hon till Demensförbundet. Hon grät. Olle hade vänt på dygnet. Nu när hon behövde passa honom dygnet runt gick det inte längre.
– Jag tog slut, berättar hon.
Demensförbundet ordnade så att en stödperson från den lokala demensföreningen i Järfälla kom hem till Jytte och Olle när de skulle få besök av en biståndshandläggare. I Stockholm finns en outtalad regel att erbjuda äldreboende först när den sjuke får hemtjänst minst sex gånger per dag, men tack vare stödpersonen från demensföreningen gick det vägen. Olle fick en plats på ett äldreboende. Nu fick Jytte sova på nätterna, men på dagarna var hon med sin älskade Olle på boendet. Olle dog på natten, när Jytte inte var där och det kan hon inte förlåta sig själv. Men hade hon fortsatt att sköta om honom hemma hade hon förmodligen också dött. Det vet hon.
Förlorar pension
Kärlek, ansvar, välvilja, oro, dåligt samvete, allt detta gör att många kvinnor, både makor och döttrar fortsätter att sköta om sina sjuka och gamla, trots att de egentligen inte orkar längre. Visst finns det en hel del män som sköter om sina fruar, men där har man sett att männen i större utsträckning och snabbare får hjälp från hemtjänsten. Beror det på att biståndshandläggaren snabbare erbjuder hemtjänst till manliga anhöriga eller på att männen snabbare ber om mer hemtjänst? Det vet man inte. Men statistiken visar tydligt att det är fler kvinnor som sköter om sina nära och kära än män.
Den som vårdar en anhörig hemma kan få ekonomiskt stöd. För att få det ska man ansöka hos kommunens biståndshandläggare. I vissa kommuner heter stödet hemvårdsbidrag, i andra anhörigbidrag eller omvårdnadsbidrag. Bidraget finns inte i alla kommuner. Om bidraget går att söka i den kommun där man bor och man lyckas få det, så har man löst problemet endast för stunden. Bidraget är på några tusen kronor och går in på den sjukes konto och är därmed inte pensionsgrundande för den som vårdar. Den som avstått från förvärvsarbete delvis eller helt för att vårda en närstående hemma, får också mindre i pension.
En av dem som vårdat en anhörig hemma är Edna Alsterlund som i sex år vårdade sin Alzheimersjuke man, tungviksmästaren i boxning Ingemar ”Ingo” Johansson. Under 80-och 90-talet levde Edna och Ingemar ett jetset-liv, de umgicks med vänner i USA och Sverige. Men en dag mindes inte Ingemar att deras gemensamme vän hade gått bort, trots att han reagerat starkt då detta hände.
Längre fram fick han svårt att hitta och hänga med i filmer. Till slut krävde han Ednas uppmärksamhet ständigt och Edna tvingades att sluta arbeta som journalist för att kunna ta hand om Ingemar. När han slutligen gick bort var Edna själv sjuk och utsliten. Något som är mycket vanligt bland anhörigvårdare. All tid går åt till att ta hand om den som är sjuk, så de hinner inte tänka på sig själva. Edna tycker att det ska vara pensionsgrundande att ta hand om en närstående i stället för att bestraffas dubbelt, först genom att den älskade blir sjuk och sedan genom att det blir en ekonomisk förlust.
Höjd tröskel för stöd
Att anhörigvården ökat beror inte på att de sjuka aktivt har valt hjälp från sina anhöriga. Tvärtom visar flera studier att de sjuka hellre skulle ha tagit emot hjälp från hemtjänsten. Framförallt när det gäller omfattande eller intima omsorgsuppgifter. Ökningen av anhörigvården är således en följd av åtstramningarna inom äldreomsorgen.
I sin studie skriver Marta Szebehely att det är viktigt att komma ihåg att det inte är några lagar som har ändrats. Det finns ingenting i vare sig socialtjänstlagen eller den familjerättsliga lagstiftningen, som ger barnen eller andra släktingar ett ansvar att ta hand om de äldre eller andra vuxna med omsorgsbehov. Kommunen är fortfarande skyldig att se till att de äldre får den hjälp de behöver. Men många kommuner har infört striktare regler vid bedömningen av de äldres behov och därmed höjt tröskeln för både hemtjänst och plats i äldreboende.
Dessutom har minskningen av den offentligt finansierade hjälpen även lett till en klassrelaterad skiktning av äldreomsorgen. Under 1980- och 1990 talen ökade privat köpt hjälp bland äldre med högre utbildning. Äldre med låg utbildning fortsatte att kompensera den uteblivna hemtjänsten med anhörigvård. Men på 2000-talet ökar anhöriginsatser i alla sociala grupper.
Forskning om anhörigvård bygger ofta på frågor ställda till dem som får vård. Men hur ser det ut om man frågar anhörigvårdarna? Där har man sett att många kvinnor underskattar sina insatser.
– De handlar och sätter på en tvätt när de ändå är där ”för att hälsa på”, säger Marta Szebehely.
Hon berättar att om man frågar de äldre som får hjälp, uppger ungefär dubbelt så många att de får hjälp av kvinnliga anhöriga än av manliga.
Kortsiktigt sparande
I sin studie skriver Marta Szebehely: ”Ur ett jämlikhetsperspektiv är därför den pågående åtstamningen av den svenska äldreomsorgen ett uppenbart problem: det är framförallt de mindre resursstarka äldre som får anhörighjälp och det är deras döttrar (och söner) som ger den omfattande omsorgen”.
En studie från 2002-2003 visade att 32 000 kvinnor och 9 000 män hade gått ner till deltid, eller lämnat arbetet helt på grund av att de tog hand om en äldre, funktionshindrad eller långvarigt sjuk närstående. Ytterligare 25 000 kvinnor och 10 000 män berättade att de lämnat arbetet före pensionsåldern för att ägna sig åt anhörigvård. Internationella studier visar att det är ovanligt att lämna arbetslivet helt eller gå ner i arbetstid för att vårda en närstående. Det finns ett tydligt samband mellan hur mycket resurser ett land avsätter till sin äldreomsorg och hur stor andel av de medelålders kvinnorna som förvärvsarbetar. Det sambandet är inte alls lika tydligt när det gäller medelålders män. En välutbyggd äldreomsorg har alltså större betydelse för medelålders kvinnors förvärvsarbete. Ju mer välutbyggda omsorgstjänsterna är, desto fler kvinnor i alla samhällsklasser kan förvärvsarbeta. Även under perioder i livet då de har omsorgsbehövande familjemedlemmar. Och ju fler som förvärvsarbetar, desto större blir både skattebasen och det ekonomiska utrymmet för äldreomsorg och andra välfärdstjänster.
Men kommunerna fortsätter att spara kortsiktigt. Platserna på äldreboenden läggs ner och det är svårt att få hemtjänst. I Järfälla har anhörigvårdare börjat träffas varannan tisdag. De utbyter erfarenheter, går igenom hur de olika demenssjukdomarna påverkar den sjuke, pratar om mediciner och hjälpmedel. En stor del av träffarna ägnas åt biståndshandläggare, god man, förvaltare och hur man får en plats på äldreboende.
– Järfälla är en bra kommun, väntetiden på en plats på ett äldreboende är allt mellan två veckor och två år, men dagverksamhet kan man få samma vecka, säger Ann-Cathrine Blomqvist som leder träffarna för anhörigvårdarna i Järfälla.
Behöver ventil
Sedan starten 2011 har träffarna körts tre gånger. Även där syns den sneda könsfördelningen, tolv kvinnor och tre män har deltagit.
– Det är jätteviktigt för dem att få träffas och ventilera. Det går inte att prata om allt det här med sina väninnor. Man behöver träffa människor som befinner sig i samma situation, säger Ann-Cathrine Blomqvist.
På träffarna ges också information om var man ska klaga då den offentliga omsorgen inte fungerar. För trots att man ger upp och flyttar sin sjuke till ett äldreboende kan den usla bemanningen göra att anhörigvårdaren fortsätter att sköta om sin sjuke, fast denne numera bor på ett äldreboende. Som Ulla Simonsson i Karlskrona. Hon besökte sin man på äldreboendet varje dag.
– För annars skulle han inte få den vård han behövde, säger Ulla Simonsson.
När hon var där matade hon sin man, såg till att de andra patienterna inte reste sig upp och föll när benen inte längre bar. Ulla berättar att det var särskilt mycket att göra på helgerna, för då fanns det bara en vårdpersonal på åtta demenssjuka. Det gick så långt att Ulla Simonsson en söndag, när hon kände sig sjuk ringde till boendet och sade:
– Jag är ledsen, men jag är sjuk så jag tror inte at jag kan komma i dag. Klarar ni er utan mig?
Precis som en god barnomsorg behövs för att unga kvinnor ska kunna arbeta, behövs en god äldreomsorg för att medelålders kvinnor ska kunna jobba tills de uppnår pensionsåldern. Gamla och sjuka ska inte behöva vara anhörigvårdare när de inte längre vill eller inte orkar. Så länge politikerna inte förstår det, har jämställdheten mellan kvinnor och män inte kommit särskilt långt.
