Hur länge ska rättsväsende och socialtjänst fortsätta se mellan fingrarna på den våldsdömde mannens vägran att lyda domar och med hans manipulationer, där barnen används som maktmedel? Det frågar sig Goldina Smirthwaite som följt en anmärkningsvärd vårdnadstvist, med tre barn inblandade, som går in på andra året.
Är det rimligt att en man som dömts för att ha misshandlat sina barns mamma, även inför barnen, får ensam vårdnad? Är det rimligt att en liten skräckslagen pojke på sex år och två tvillingflickor på fyra år rycks upp från sin mamma, förvägras all kontakt med henne under flera månader och istället tvinga träffa den man som slagit deras mamma? De frågorna ställde jag i en debattartikel i Newsmill för exakt ett år sedan.
2012 förlorade nämligen mamman jag skriver om – vi kan kalla henne Kerstin – vårdnaden om sina barn till mannen som dömts till fängelse och skadestånd för att ha misshandlat henne upprepade gånger. Sedan domen kom har barnens kontaktmöjligheter med mamman inskränkts allt mer – paradoxalt nog samtidigt som rättsväsendet i sina domar betonar vikten av en bra kontakt mellan barn och föräldrar.
I oktober 2012 omhändertogs barnen plötsligt genom LVU, Lagen om vård av unga. Utan att ens ha fått med sig ytterkläder och gosedjur rycktes de från tryggheten hos mamman och fördes över 100 mil bort, först till ett jourhem, sedan till den misshandelsdömde mannen. Mamman hade fortfarande rätt till att träffa barnen varannan helg, men den domen respekterade inte mannen, utan det tog över 100 dagar innan mamman och barnen fick se varandra igen. Inte heller gav mannen dem tillåtelse att prata med varandra på telefon. Så i flera månaders tid berövades tre småbarn all kontakt med sin anknytningsförälder.
Att mannen inte följt domstolens beslut om umgänge tog inte rättsväsendet någon hänsyn till, utan i de rätten konstaterade bara att det var oklart varför mor och barn inte fått träffas på så lång tid, och inskränkte kvinnans umgängesrätt ytterligare. Hon har numera bara rätt att träffa barnen en helg i månaden, några timmar på lördag och några timmar på söndag. Och detta ska ske under övervakning av två umgängesstödjare. Det är nästan så man kunde tro att det var kvinnan som var dömd för våldsbrott, inte mannen. Men inte ens detta ytterst begränsade umgänge kan mannen fullfölja.
Vid senaste umgängestillfället som var helgen 14-15 december vägrade mannen att låta mamman och barnen att träffa varandra. Via en av socialens umgängesstödjare hälsade han att han skulle överväga att låta henne att prata med barnen på telefon, om hon skriftligen tog tillbaka anklagelserna mot honom. Liknar inte detta en sorts övergrepp i rättssak? Och vad säger det om föräldraförmågan hos en person när han använder barnen som maktmedel i ett spel för att försöka få bort sina misshandelsdomar? Nu går det mot ännu en jul när tre små barn inte får träffa eller prata med sin mamma.
Socialtjänstens svar på frågan om helgen som mamman ocbarnen inte fick ses, inte istället kunde ersättas med en annan helg blev nej: ”Vi kan inte ersätta den förlorade helgen eftersom vi erbjudit både kontaktpersoner och lokal.” Hur länge ska rättsväsende och socialtjänst fortsätta se mellan fingrarna på den våldsdömde mannens vägran att lyda domar och med hans manipulationer, där barnen används som maktmedel?
