Två år efter Breiviks terrorismattentat sitter rasistiska Fremskrittspartiet i norska regeringen och i Sverige sitter SD säkrare än någonsin. Demonstrationer räcker inte, menar Aisha Susanne Lundgren, fascismen har tagit fäste i vårt samhälle och vi måste bereda oss på en kamp utan vila 2014.
Strax före jul gick tusentals människor ut på gator och torg för att visa sitt motstånd mot nazism och rasism. Det var en massiv och häpnadsväckande insats, ingen tvekan om saken. Det är inte ofta numer som svenskar går ut och demonstrerar i tusental. Det är fint att se. Men dessa demonstrationer förändrar trots detta inget. Missförstå mig inte: det är naturligtvis glädjande att se att så många människor (ca 0,2% av Sveriges befolkning) tycker tillräckligt illa om hatideologierna för att visa detta med sin närvaro i det offentliga rummet. Men i sig själva rubbar demonstrationer knappast samhällskroppen.
Många av oss har påtalat och kritiserat det rasistiska Sverige under lång tid. Vi har talat om hur rasismen är strukturell och finns i alla samhällets institutioner, myndigheter, sociala sammanhang, organisationer, föreningsliv, media, konst och politik. Det har även förekommit kritik mot hur undervisning och skollitteratur reproducerar normen om den vita västerländska kulturen som den självklara utgångspunkten. Vi har påtalat det felaktiga i att vissa människor i vårt samhälle ges ett högre värde än andra – att vissa människors utsatthet och behov av hjälp ses som självklar medan andras ifrågasätts (jämför till exempel: ”svenska skolelever är stressade! Vi måste reagera!” och ”Apatiska flyktingbarn? De kanske simulerar?”) Vi har poängterat att alla samhällets aktörer, på alla nivåer, individer såväl som grupper, konstant reproducerar den värdestruktur som gör några människor ”naturligt” värdefulla medan andra måste uppnå sitt värde (genom att till exempel lära sig ”svenska värderingar“, inte vara så ”annorlunda”, kunna svenska språket perfekt, etc) Vi har försökt framföra att den konstanta reproduktionen av normgrupp (vi) och avvikare (dom) är den grundideologi som möjliggör ett växande hat riktat mot människorna i maktstrukturens nedre del. Medvetna journalister, aktivister och författare har noterat den växande mörkerrörelse som har hatet som sin kärna. De har kartlagt och granskat. De har gång på gång påtalat att de fascistiska och nazistiska hatrörelsernas utveckling och framgångar är ett hot mot demokratin. För detta arbete har de betalat ett högt pris: de har hotats till livet och utsatts för våldsdåd.
Men svenska samhället har inte lyssnat. Medan journalister riskerade livet ville ledande media hellre diskutera ”vi och dom” och ”hur mycket invandring tål Sverige”. När jag intervjuade några ömsom upprörda, ömsom uppgivna aktivister 2007 sade en av dem: ”Den här rasismen… den är överallt. Vänta bara, snart har vi rasisterna i riksdagen också!” Nu är det 2013 och vi har haft välkammade kostymklädda rasister/fascister i Sveriges riksdag i snart en mandatperiod. Fascister kan debattera i tv på bästa sändningstid. Ledande nyhetsmedier publicerar fascistpropaganda och använder yttrandefriheten som argument för sin publicering. Polisen tillåts klä ut sig för att jaga papperslösa flyktingar i tunnelbanan och slå anti-fascistiska demonstranter medan nazister skriker heil Hitler? Statligt ägd radio censurerar anti-fascistisk musik.
Vi är redan långt över gränsen för vad det demokratiska samhället tål. De något yrvakna antirasistiska demonstrationerna kan knappast hindra den diskurs som redan etablerats på maktens arenor. Hatideologiernas strategiska grundretorik är redan befäst i riksdag, nyhetsmedia, debatt och offentliga samtal: det handlar om en argumentation för exkludering, hierarkisering, rasism och diskriminering i demokratins namn.
När hände det? Hur gick det till att vi glömde att det i en demokrati inte finns plats för fascism och hatideologier som i sin grund godtar idén om människors olika värde? När tappade vi bort att yttrandefrihet handlar om rätten att ha vilken åsikt du vill utan att bli straffad men inte att du har friheten att hata, hetsa och kränka människor?
Vi har inte råd att vara yrvakna. Fortsätt gärna demonstrera för samhörigheten, för påminnelsen om att vi som individer inte står ensamma i kampen, för att inte ge nazisterna gatan. Men om vi vill ha ett demokratiskt Sverige där utgångspunkten är alla människors lika värde måste vi göra så mycket mer! Vi måste vara smartare, snabbare, mer strategiska och slåss på de avgörande arenorna: alla politiker i alla partier måste konsekvent vägra diskutera och förhandla kring demokratiska principer med SD. Vi medborgare måste störa normaliseringen av rasistisk argumentation. Vår demokrati är inte förhandlingsbar! Alla journalister som inte är korrupta måste konsekvent vägra humanisera fascismen, vägra ge SD offerkofta och istället granska, kritisera och synliggöra SD-politikens icke demokratiska element. (Vi tackar Researchgruppen för en god start.) Vi medborgare måste vägra godta varje vinklad nyhetssändning, varje förmildrat och justerat inlägg där SD och andra rasister/fascister framställs som legitima debattörer.
Om det finns några icke korrupta tv-nyhetsredaktioner måste de vägra ge SD, rasister och fascister utrymme att propagera och argumentera för sitt hat. Och vi medborgare måste kräva att de gör det! De som formulerar de offentliga debatterna måste vägra ställa upp på fascisternas problemformuleringar. Om de inte gör det måste vi medborgare ställa dem till svars för deras reproduktion och legitimering av fascismen! Och statligt ägd media… tillhör oss svenska folket och vi bör kräva att vår media följer Sveriges demokratiska värderingar!
När jag i dag ser bilder från demonstrationer runt om i landet får jag bildminnen från andra sammanhang: Norge 2011. Massakern på Utøya, det ogripbara, fruktansvärda, och sen manifestationerna, minnesstunderna, talen: ”Vi ska stå enade mot rasismen och hatet”. Två år senare sitter rasistiska Fremskrittspartiet i norska regeringen. Och fyra år efter den massiva demonstrationen mot SD när de kom in i riksdagen sitter de säkrare än någonsin.
Stridshornet har redan länge signalerat för akut behov av anti-fascistisk kamp i det svenska samhället. Vi måste motarbeta rasismen, fascismen och nazismen på alla sätt, i alla sammanhang – tydligt, strategiskt och kompromisslöst. Vi måste tala högre, protestera mer, vara större, djärvare, bättre, smartare, modigare. Utan vila.
Detta är Sverige, snart är det 2014.
