Mitt facebookflöde svämmar över av antirasism. Mot nazister, mot Sverigedemokrater. Mot regeringen och mot strukturer. Mitt facebookflöde är en stor antirasistisk oreda som drar åt olika håll. Jag hävdar att detta är ett uttryck för en oenighet om vad rasism verkligen är, och att den oenigheten är så pass djupgående att den står i vägen för en bred, konstruktiv antirasistisk kamp.
Den största klyftan går mellan den som ”enbart” bekämpar rasism i form av Sverigedemokrater och nazister, och de som också vill tala om strukturell rasism. Genom att placera rasismen hos de rasistiska rörelserna riskerar man att bli blind för andra former av rasism. Sara Ahmed skriver: ”Genom att säga att rasismen finns där borta – ’titta, där är det! I rasistens avgränsade kropp’ – förblir andra former av rasism obenämnda.” Hon menar att den formen av antirasism osynliggör rasistiska strukturer som finns i samhället i övrigt. Den som blir utsatt för rasism i andra former blir då inte trodd. De rasistiska rörelserna bör bekämpas med en medvetenhet om att de är ett uttryck för rasism, men inte det enda uttrycket.
Debatten har det senaste året ofta handlat om strukturell rasism och huruvida det existerar eller inte. Klyftan har gått mellan vänster och höger, där högern enbart anser att man kan se individuella handlingar bakom rasism, medan vänstern har hävdat att strukturell rasism visst finns. Det kan man se om man tittar på statistik och undersökningar. Ickevita blir systermatiskt diskriminerade på olika områden i samhället. Men rasism kan knappast enbart beskrivas som diskriminering. Precis som sexismen tränger sig på i vardagen, på sitt tydligaste sätt genom den ständiga objektifieringen av kvinnokroppen, är rasismen en vardaglig erfarenhet som varken kan reduceras till enskilda organisationer eller enskilda, om än upprepade, fall av diskriminering.
I debatten om strukturell rasism reduceras denna just till att handla om diskriminering. Sällan talas det om rasismens psykologi, som Frantz Fanon mästerligt har beskrivit den i Svart hud, vita masker. Rasismen har sina rötter i kolonialismen, och den har genom de många hundra åren letat sig ned till vårt undermedvetna. Problemet är att rasismen inom oss inte erkänns, vilket gör att det väcker mycket starka känslor när man påtalar att någon faktiskt agerar rastistiskt. Precis som att förskolepersonal omedvetet kan behandla pojkar och flickor olika på grund av strukturer, sitter även rasismen i vårt undermedvetna.
Den manifesteras i tystnader, ändrade stämningslägen och nedlåtande tonfall. Den finns i tidningsartiklar och reklamannonser. En rasifierad blir ifrågasatt på tusen olika sätt, hela tiden. Jag skriver faktiskt av egen erfarenhet. Som vit muslim har jag en mycket intressant position. Jag bemöts ofta som vit, men när omgivningen känner till min religiösa identitet behandlas jag ofta som en rasifierad person (för en muslim är alltid rasifierad). Precis som en transsexuell kan berätta om hur det är att vara både man och kvinna, kan en vit muslim erfara både hur det är att vara vit och rasifierad, beroende på om omgivningen känner till den religiösa identiteten. Att bli behandlad som en rasifierad person är otroligt mycket mer frustrerande än att bli behandlad som vit kvinna, trots att kvinnor dagligen utsätts för sexism. För få är beredda att erkänna rasismens strukturer såsom man erkänner sexismens.
Antirasismen är ingen rörelse idag, eftersom antirasister drar åt olika håll. Olika antirasister har helt enkelt olika förståelse av vad det är de bekämpar. Okunskapen om rasismens väsen, om vad den egentligen är, gör att även rasister kan kalla sig för antirasister, vilket bidrar ännu mer till splittring och förvirring. Jag vill därför med denna artikel efterlysa en fördjupad och intensifierad diskussion om vad rasism är, annars kan vi inte förstå dess manifestationer eller på ett konstruktivt sätt bekämpa den.
