I ett kollektiv i Spånga utanför Stockholm bodde för en vecka sedan en grekiskalbansk

flyktingfamilj. Hannah Arnesen, en av vännerna i tjugoårsåldern som bor i kollektivet, skrev

på facebook att deras värd inte tillät att familjen bodde kvar och att de nu var i akut behov av

en bostad. Kunde någon hjälpa dem?

”I Aten var det katastrof”

Familjen och kollektivet hittade ytterligare en veckas boende hos en vän i en lägenhet i

Sundbyberg, där föräldrarna, de tre sönerna (9, 11 och 15 år gamla) samt den sjuåriga dottern

kunde tränga ihop sig. Vi träffas i tvårummarens kök för att de ska få berätta sin historia.

Eftersom det här är familjens andra tur till Sverige kan barnen tala svenska. Det gör dock inte

föräldrarna och därför tolkar den äldste sonen. Vi bestämmer att de ska vara anonyma i den

här texten.

– Barnen ville flytta tillbaka till Sverige. Jag ville inte men förstod att vi måste pröva igen och

försöka hitta jobb, säger mamman.

Den sjuåriga dottern som är mycket förtjust i ett Scooby Doo-gosedjur står bredvid pappan.

Det är hennes framtid det här handlar om.

Under familjens förra vistelse i Sverige (2010-2012) bodde de i Hultsfred och sökte

uppehållstillstånd. Föräldrarna hade innan dess bott i Grekland i nästan 30 år, landet där även

alla barnen är födda. Deras pass är dock albanska, vilket försvårar deras situation eftersom

Albanien inte är med i EU. Från Grekland har familjemedlemmarna ett slags id-kort. Efter två

år i Hultsfred utvisades familjen – till Albanien.

– Jag frågade varför. Mina barn är ju födda i Grekland. Jag förklarade att vi varken hade

boende eller jobb i Albanien. Vi betalade skatt och jobbade i Grekland. Varför skulle vi till

Albanien? säger mamman.

Hon talade med Länstidningen Norr Vimmerby Tidning. De skrev en artikel om familjen och

om hur underligt det var att de blev utvisade till Albanien och inte till Grekland. Dagen efter

ändrade sig migrationsverket.

– Jag frågade hur de hade kommit fram till att de hade gjort fel. Hade de läst i tidningen? Men

vi fick inga kommentarer.

I oktober i år, ett drygt år efter att familjen hade lämnat Sverige, återvände de.

– I Aten var det katastrof. Vi bodde först hos min syster, sedan hos min mans kompis. Det var

omöjligt att hitta jobb. Barnen kunde inte gå i skolan.

– Vi hade inte pengar till att köpa böcker, papper, väskor, kläder eller mat, suckar pappan.

Svårt att hitta hjälp

Spångakollektivets rop på hjälp fick en lam respons. Hannah Arnesen, som studerar och

arbetar med barnlitteratur, och Linus Hasselberg, 22 år och musiker, berättar i telefon

att de tillsammans med hjälpsamma vänner både i och utanför kollektivet har ringt

migrationsverket, socialen, kyrkor, olika organisationer och föreningar. Överallt har de fått

svaret: ”nej, tyvärr kan vi inte hjälpa er.”

Sanna Vestin, författare och journalist särskilt inriktad på migrationsfrågor, förklarar:

– EU-medborgare som inte lyckats få anställning hamnar mellan stolarna. Det finns inga

uttalade rättigheter eller system kring dem.

Det råder dock ingen klarhet om familjen räknas som EU-medborgarna eftersom deras status i Grekland är oklar. Vännerna i kollektivet letar just nu efter jurist och

tolk som kan hjälpa dem att reda ut detta.

Hannah Arnesen berättar att generellt sett har det varit allra svårast att få hjälp av hennes

föräldrars generation. Deras inställning har varit att ingen behöver oroa sig för att ”i Sverige

tar socialtjänsten hand om barn i nöd”.

– Vissa av oss har föräldrar invandrade från Polen och Chile och det var annorlunda för dem

när de kom på 70-talet. Men klimatet här har förändrats mycket och det är skrämmande, säger

Hannah Arnesen och lägger efter en stund till:

– Det absolut mest skrämmande är väl att rasismen växer i hela Europa.

Högerpopulism, rasism och diskriminering av kvinnor

Den växande rasismen och högerextremismen påverkar den politiska debatten kring

migrationsfrågor. Expo citerade EU-kommissionären Cecilia Malmström från ett seminarium

i Visby i somras om migration inom och till Europa:

– Vi har en växande populism, främlingsfientlighet och rasism som inte bara finns

attitydmässigt utan som också återspeglas väldigt mycket i det politiska samtalet. Populistiska

partier finns där och påverkar andra etablerade partier och deras agenda.

Malmström förklarade vidare att denna påverkan försvårar och saktar ned arbetet med frågor

som rör asylpolitik.

Under asylhandläggningen i Sverige diskrimineras ofta kvinnorna. FARR

(Flyktinggruppernas riksråd) har tagit fram texten ”Goda råd till asylsökande” där de

skriver att kvinnor ofta förbises eftersom handläggningsprocessen är formad ur ett manligt

perspektiv. Exempelvis har kvinnors politiska engagemang på många håll i världen en annan

form än männens. Det grundar sig ofta i en vägran att acceptera kullturella och sociala

normer. Ibland betraktas inte detta som tillräckligt politiskt för att kvinnan ska kunna söka

politisk asyl.

Sanna Vestin tar upp flera aspekter av hur kvinnorna drabbas:

– Ett problem är att kvinnors asylskäl riskerar att bli förbisedda för att både mannen i familjen

och asylhandläggaren tenderar att se kvinnan som medföljande.

Vestin förklarar att kvinnan ibland inte heller upplever att hon kan berätta allt hon vill om

advokaten, tolken, intervjuaren är man eller om hennes make är närvarande.

– Numera ska dock normalt makarna intervjuas separat och man får alltid frågan om man

vill ha samma advokat och om man vill tala med en handläggare av ett visst kön. Men dessa

frågor ställs precis i början och det är lätt att missa innebörden av dem.

Orättvist att slumpen får avgöra

Linus Hasselberg och Hannah Arnesen nämner personer ur nätverket Ingen människa är

illegal som några av dem som har kunnat hjälpa till med mest information, ”även om det inte

var särskilt hoppingivande”.

Erik är delaktig i nätverket och har varit med under många asylhandläggningar. Han förklarar

att nätverket helst vill få kontakt med människor innan de söker asyl så att de kan få hjälp att

förbereda sig. Han kritiserar migrationsverket för att sådan verksamhet är nödvändig.

– Jag tycker att det är illa att slumpen, eller hur pass förberedd man är, kan avgöra ifall en får

stanna. Ibland gör de intervjuerna utan att personerna ens har ett ombud, säger Erik.

Även i mötet med socialtjänsten kan slumpen bestämma.

– Socialen är väldigt olika på olika håll i Sverige, säger Sanna Vestin som påpekar att

socialen i till exempel Malmö numera ofta hjälper papperslösa.

Elis Envall på Socialstyrelsen bekräftar detta i en telefonintervju:

– Det förekommer också att kommunerna tror att de inte får ge papperslösa någon hjälp.

Elis Envall förklarar att alla har rätt att söka bistånd och få sitt fall prövat. Söker en svensk

medborgare ekonomisk hjälp i en annan kommun än där hen är stadigvarande bosatt blir

personen oftast endast beviljad akut bistånd för dagen och hemresa så att personen kan åka

till sin hemkommun och söka bistånd för längre tid där istället. Samma sak sker ofta med

personer utan uppehållstillstånd – ansökan om ekonomiskt bistånd kan avslås med hänvisning

till att den sökande kan få sitt behov av försörjning tillgodosett genom att återvända till sitt

hemland.

Pappan i familjen ser trött ut. Långsamt säger han:

– Vi har aldrig fått en enda euro av den grekiska staten.

Fattig jul

Förra året i december rapporterade Röda Korset och den katolska biståndsorganisationen

Caritas vid jultid att de hade kontakt med hjälpsökande barnfamiljer som knappt hade råd

med mat. På jullovet, utan skolluncher, blir situationen svårare. Organisationen menade att

det var värst för de papperslösa eftersom det är svårt för dem att få hjälp från socialen.

Agneta

Åhlund från Rädda Barnen kommenterade till SVT:

– Okunskapen om vad som gäller för de här barnen är bland socialsekreterarna på många

håll för stor. Jag vill att regeringen ska tydliggöra uppdraget som socialtjänsten har för varje

enskilt barn.

Hannah Arnesen tycker att det borde spridas mer information om barnfattigdom i Sverige.

– När man sätter sig in i problemet ser man hur stort det är, säger hon.

– Vi har ju resurser egentligen, det handlar om att vi ska fördela dem rätt. Det ska inte

bara vara frivilliga organisationer och 20-åringar som vill rädda världen som ska ta det här

ansvaret.

I Sundbyberg tycks julafton långt borta. Just nu ligger fokus på att hitta jobb och en bostad

där de får stanna lite längre. De två äldsta sönerna förklarar gång på gång att de vill stanna i

Sverige. Mamman torkar sig under ögonen och säger med rak blick:

– I Grekland finns det många föräldrar som vill dö. De vill det för de har ingenting att ge sina

barn. Är det så här det ska vara?