Det finns en paradox i sättet samhället förhåller sig till frågan. De universella rättigheterna gäller inte för papperslösa kvinnor, de har en annan juridisk status. I deras fall kopplas rättigheter till medborgarskap. Vad menar vi då när vi talar om universella rättigheter?

Paneldeltagare i seminariet Om papperslösa kvinnors behov av skydd var Maja Lundqvist, representant för kampanjen Ain’t I a Woman, Maria Bexelius, doktorand vid juridiska institutionen på Uppsala universitet och Jan Svensson från Stadsdelskontoret och sammankallande för Papperslösa gruppen inom kommunen.

Ett historiskt möte

Det var första gången i Göteborgs historia som civilsamhället och kommunen fick möjlighet att samtala och ställa frågor till varandra på ett öppet seminarium om papperslösa kvinnors rättigheter i staden. Seminariet riktade sig till kommunanställda och övriga intresserade. I publiken satt representanter för olika ideella kvinnojourer, anställda inom socialtjänsten, asylrättsaktivister och andra med intresse för frågan.

Seminariets utgångsläge var det beslut som Göteborgs stad antog 2010 och som handlar om att kommunen ska ge resurser till ideella kvinnojourer och kriscentrum för kvinnor med syfte att kunna ta emot papperslösa kvinnor och barn i behov av skydd.

Sedan beslutet togs för cirka två och ett halv års sedan har den i praktiken inte gett avsedd effekt. Under tiden har grupper inom Stadsdelskontoret, kvinnojourer och det civila samhället arbetat för ett verkställande av beslutet. 2012 gjorde Papperslösa-gruppen inom kommunen en sammanställning över situationen för papperslösa i Göteborg med hjälp av kunskap från organisationer som i sitt dagliga arbete möter gruppen papperslösa. Papperslösa-gruppen har också i uppdrag att formulera riktlinjer riktade till socialtjänsten i syfte att underlätta handläggningen i ärenden som berör papperslösa.

Behov av rättssäkra riktlinjer

Maja Lundqvist gav oss en bild av hur situationen ser ut just nu och där är vi alla ense om att så länge socialtjänsten inte har riktlinjer för hur man, på bästa sätt, tar emot papperslösa kvinnor i behov av skydd undan våld så har vi inte kommit längre än till ett väldigt bra beslut på papper. Bristen på praxis inom kommunen rörande socialtjänstens arbete med papperslösa bidrar till bristande rättssäkerhet. Socialkontor inom kommunen arbetar på olika sätt och gör olika bedömningar angående stöd, ekonomisk bistånd och skydd.

Folkrätten har utgått från idén om staten som förövaren, där offret är en heterosexuell man och våldet aldrig är något som sker i nära relationer. Men staten har ett ansvar oavsett om förövaren är staten eller en enskild. Maria Bexelius gick lysande och pedagogiskt igenom folkrätten och dess konventioner. Hon beskrev positiva förändringar såsom ökad genusmedvetenhet och att skydd mot könsrelaterat våld inkuderats i lagstiftningen om flyktingstatus.

Vad gäller Sveriges utlänningslagstiftning och dess verkställande kunde flera brister konstateras: mer tyngd ges till traditionella asylskäl, det vill säga till skäl som kan kopplas till det partipolitiska. Det saknas därmed en medvetenhet om att politik kan vara andra saker än just partipolitik och att uppror kan åstadkommas på många olika sätt. Genom att komma ut som lesbisk har man gjort ett ställningstagande om sitt liv och om sin kropp. Den personliga berättelsen som bevis väger inte tungt och kunskap om mekanismerna kring mäns våld mot kvinnor är bristande.

Olika perspektiv – gemensam framtid?

Jag hade många frågor med mig till seminariet. Hur går vi vidare? Hur kan vi säkerhetsställa att papperslösa kvinnor i behov av skydd verkligen får det stöd och hjälp de behöver? När kommer riktlinjerna som kommunen ska arbeta fram?

Jan Svensson ställde frågan: Vad ingår i kommunens yttersta ansvar? Att hjälpa vid akut nöd eller att lösa mer långsiktiga behov? Han menar att riktlinjer för hur kommunen med ett samlat grepp ska arbeta med papperslösa inte kommer att lösa långsiktiga behov. Som exempel tog han upp ett härbärge som öppnade i november 2012 för EU-migranter i Stockholm där människor kunde få sovplats i högst fem dagar. Men vad händer efter dem fem dagarna? Frågar sig Jan. Vi har samlats här för att prata om akuta fall där papperslösa kvinnor behöver skydd. Givetvis kan vi också konstatera att fem dagar inte är många dagar och att det per automatik inte kommer att lösa långsiktiga behov. Många trodde att om de akuta behoven löses kommer det att generera mer långsiktiga lösningar. Kommunen bär ansvaret för att arbetet påbörjas.

Min önskan är att kommunen i samverkan med det civila samhället arbetar för att ta fram riktlinjer i syfte att handläggare på socialkontor runt om i staden ska kunna göra en rättvis bedömning i de fall papperslösa kvinnor söker hjälp. Det finns en mångfald av kunniga personer som arbetar för papperslösa kvinnors rättigheter och den kunskapen hoppas jag att kommunen tillvaratar.

Även de som arbetar inom stat och kommun bör komma ihåg att socialtjänstlagen inte gör skillnad på människors legala status vad gäller möjligheten att ta del av sociala skyddsnät. Till dess förblir Sojournes Truth fråga lika gällande: Ain´t I A Woman?