Ännu en eländesskildring om de värst utsatta på arbetsmarknaden, behövs det? Rebecka Bohlin gav trots visst motstånd antologin Den feministiska utmaningen en chans och fann en solid grund för en modern klassmedveten feminism som kan göra skillnad.
När nu jämställdhetsministern vill driva frågan om ytterligare kvotering av föräldraförsäkringen och LO för bara ett par veckor sedan aviserat krafttag för en feministisk nytändning i organisationen – kan vi då bara inte luta oss tillbaka? Njuta lite av att feminismen rott iland ganska stora och viktiga förändringar! Orkar vi med fler eländesbeskrivningar om de värst utsatta kvinnorna på arbetsmarknaden? Jag känner, ärligt talat, ett visst motstånd.
Jag ger ändå boken Den feministiska utmaningen Mot en jämställd arbetsmarknad en chans. Och redan på sidan ett sugs jag in i berättelsen – som om jag inte hade hört den förut.
Antologin öppnar starkt: Hälften av alla kvinnor som går i pension nu – varav de flesta arbetat ett helt liv – kommer sannolikt att få leva sitt pensionärsliv på någonstans mellan 5 000 och 8 000 kronor i månaden. Så vad är det för fel på pensionssystemet? Katrine Kielos reder ut begreppen: Pensionssystemet är inte boven i detta drama, systemet är relativt neutralt. Det återspeglar ju bara en ojämställd arbetsmarknad.
Obalans i jämställdhetsdebatten
När arbetarrörelsen byggde sitt projekt om full sysselsättning och välfärden organiserades runt individer som förväntas arbeta heltid uppstod ett verklighetsglapp: Av en miljon människor som deltidsarbetar är 75 procent kvinnor. Mest utbrett är deltidsarbetet bland arbetarkvinnorna: varannan LO-ansluten kvinna har inget heltidsarbete att gå till.
Arbetar dessa kvinnor mindre än män? Nej, de tar ett större ansvar för barnen, matlagningen, smutstvätten, de åldrande föräldrarna, kort sagt det obetalda hemarbetet. Sammantaget jobbar kvinnor och män ungefär lika mycket i Sverige. Skillnaden är bara att män gör mer av betalt lönearbete medan kvinnorna tar lejonparten av det obetalda omsorgsarbetet.
Soheyla Yazdanpanah tar vid och levererar den mest kompletta överblick över arbetarkvinnors villkor jag hittills stött på – och hon landar i slutsatsen att en förskjutning skett i jämställdhetsdebatten som inneburit prioriteringar till medelklasskvinnornas fördel. Vänsterfeministernas strävan efter att formulera feminismens sakfrågor utifrån begreppen jämlikhet- och omfördelning har fått stå tillbaka för de liberala feministernas idé om att skydda individer från diskriminering. Sedan mitten av 1980-talet har intresset för kvinnors löner och arbetsvillkor minskat. Vem känner ens till – och vem upprörs – av att 65 procent av arbetarkvinnorna jobbar på andra tider än enbart dagtid? Vi ser heller inga fackeltåg som ifrågasätter ob-tilläggen på en tia för delade turer.
De frågor som hamnat på dagordningen har snarare handlat om medelklassens livspussel och få kvinnor i bolagsstyrelser. Det har lett till att vi fått rut-avdrag och jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, samtidigt som arbetsmiljön försämrats för alla anställda och omfördelande jämställdhetsreformer har uteblivit.
Pekar på kärnfrågor
Den feministiska utmaningen är den femte delen i LO:s rapportserie Klass och kön (sedan 1990). Men den här gången är det ingen klassisk rapport med siffror, tabeller och forskningssammanställningar de levererat. I stället är det en bok som reder ut vad en modern feminism med ambitionen att ta itu med kvinnors underordning måste handla om: Ekonomi. Självförsörjning. Rättvisa.
Det är en bok i vilken Ulrika Lorentzi sätter fingret på att vi inte ens har ett språk för att beskriva omsorgsarbetet i äldreomsorgen – vilket är en av förklaringarna till att den som sköter om en bil får i snitt 3 000 kronor mer i månaden än den som sköter om en människa. Vill vi göra något åt detta måste vi se arbetarkvinnors arbete, tala om det och ta itu med omfördelningen av resurser.
Jag brukar ofta irriteras över att denna typ av böcker tenderar att sakna konkreta förändringsförslag. Men den här boken vågar peka på kärnfrågor som arbetstidsförkortning, individualiserad föräldraförsäkring, nya tag för kvinnopotter i avtalsrörelserna och att dräglig arbetsmiljö i den offentliga sektorn måste få kosta. Boken blir visserligen inte särskilt konkret (och andra halvan är inte tillnärmelsevis så stringent som första), men Den feministiska utmaningen åstadkommer faktiskt något mycket viktigare: den gjuter en solid grund för en modern, klassmedveten feminism att utgå ifrån.
Får den här boken bara bra spridning, kommer den att kunna göra skillnad!
