Ett 30-tal personer har samlats i Husby Träffs ljusa lokaler mitt i Husby centrum. Majoriteten är kvinnor men en handfull män finns också på plats. Mitt i rummet står stolar uppställda i en cirkel och på varje stol ligger rapporten ”Kvinnorna och krisen”, Sveriges Kvinnolobbys senaste granskning av statsbudgeten. Det är Sveriges Kvinnolobby som arrangerar seminariet tillsammans med organisationen Varken hora eller kuvad. I närmare tre timmar ska frågan om hur utrikes födda kvinnor lättare ska ta sig in på arbetsmarknaden diskuteras. Och det ska göras enligt open space-modellen.

Seminarieledaren Ulrika Eklund, jämställdhetsexpert, förklarar för deltagarna att den absolut viktigaste regeln är att det är varje deltagares rätt att använda sina fötter. Den som inte känner att hen kan bidra eller lära sig något i en viss diskussion har all rätt att helt enkelt gå därifrån och leta upp en annan diskussion. För att underlätta mindre gruppdiskussioner finns små ringar av stolar uppställda utanför den stora gemensamma ringen.

Bristande förtroende

Innan diskussionerna kan sätta igång på allvar får alla chansen att komma med förslag på frågor de vill ta upp. Zeliha Dagli bor i Husby och jobbar som kökschef i Husby träffs restaruang Gränslöst gott. Hon vill diskutera hur utrikes födda kvinnor som bor i förorter likt Husby kan få ökad trovärdighet. Hon menar att det inte är idéer eller kompetens det är brist på utan förtroendekapital.

– Förortsfolk som jag träffar har massor av visioner och idéer, men efter ett tag ställs frågan hur ska vi gå vidare? Ofta blir svaret att vi måste hitta en svensk man som sitter förtroendevald någonstans, en aktör med makt som kan föra vår talan, det är ett jättestort problem, säger Zeliha Dagli och fortsätter:

– Vi har klarat krig, svåra tider, tagit hand om barn och familj, vi klarar arbetslivet i Sverige också men det finns inget förtroende för oss.

Hon tror att lösningen finns i det hon kallar länkarbete. Att bygga upp verkliga nätverk som kan leda till jobb. Att kvinnorna i Husby pratar med varandra räcker inte.

– Vi måste ta kontakt med dem som sitter vid makten, säger hon.

Väggen där alla föreslagna samtalsämnen tejpats upp.

Insamling av idéer

När klockan närmar sig halv fem har den lite blygsamma, avvaktande stämningen ersatts av uppsluppna, engagerade diskussioner i mindre grupper. I ett hörn diskuteras möjligheterna för att öka tillgången på praktikplatser och hitta ett sätt att kombinera praktik med svenskundervisning. I ett annat försöker en grupp att sätta fingret på exakt vilka hindren faktiskt är för utrikes födda kvinnor att ta sig in på arbetsmarknaden. Alla idéer och tankar skrivs ned på mallade papper som har delats ut, tanken är att Sveriges Kvinnolobbby ska kunna ta med sig dem och använda i sitt fortsatta påverkansarbete.

Den vita makten

Linnea Engström är Miljöpartist och kandiderar till Europaparlementet. Hon är precis som Zeliha Dagli övertygad om att kompetensen och idéerna finns, men att det är den svenska normen som sätter käppar i hjulet för dem som vill in.

– Det är väldigt ofta så att marginaliserade grupper ska anpassa sig efter en hegemoni eller en norm, vi måste börja skärskåda svenskheten, den vita makten helt enkelt i samhället. Det är det som är den springande punkten. Det är inte så att vi inte har kompetenta människor som kommer hit eller ett jättestort behov av arbetskraftsinvandring, utan det är matchningen som inte fungerar, säger Linnea Engström som tycker att det normkritiska perspektivet är otroligt viktigt för att vi inte ska pressa in människor i någon slags färdig mall.

När det kommer till konkreta lösningar menar hon att det är alldeles för mycket snack och alldeles för lite verkstad. Hon har tröttnat på företag som säger att de vill öka sin mångfald men som inte kommer längre än till en kartläggning.

– Vi vet ju hur det ser ut, vi vet otroligt mycket, vi har statistik på allt. Nu är det dags att bara plocka in folk, säger hon.

Nyckeln tror hon är att arbeta från två håll, dels genom att stärka utsatta grupper som är utanför men också genom att luckra upp den svenska normen. Gång på gång ser hon hur den hindrar kompetenta kvinnor från att komma in på arbetsmarknaden. Som att det till exempel finns en fixering vid att arbetstagaren måste kunna perfekt byråkratisk svenska och välja exakt rätt ord vid varje tillfälle. Linnea Engström menar att det måste finnas arbetsplatser där en kan tillåta sig att reagera på ett ordval och tycka att det är okej.

– Den här personen bidrar med ett annat perspektiv och det är vi jättedåliga på att ta till oss, säger hon.

Rapporten ”Kvinnorna och krisen” fanns att hämta.