Margarethe von Trotta gör entré på den feministiska filmfestivalen Festival international de film de femmes i Parisförorten Créteil. Fotoblixtarna smattrar och champagnekorkarna smäller. I blommig parfym och eleganta kostymbyxor ler hon stort mot alla och kramar om festivalchefen. Sedan festivalen grundades för 35 år sedan har hon visat flera av sina filmer där och närvarar gärna själv. Numera är hon också bosatt i den franska huvudstaden.

– Jag kom hit till Paris när jag var 18 för att plugga franska. Då träffade jag studenter som var intresserade av Franska nya vågen och de tog alltid med mig på bio. Så istället för att gå till universitetet så gick jag till biograferna. En av de första filmerna jag såg under den perioden var Ingemar Bergmans Det sjunde inseglet, berättar von Trotta medan vi mumsar på kanapéer i en soffa bakom presskontoret. Hon sväljer och fortsätter: ”För mig det var det början på min önskan att bli regissör.”

Det var svårt för henne att direkt slå sig in på regibanan. Därför började hon att skådespela istället.

– Jag behövde vänta länge för att som kvinna få chansen att regissera. Det var ännu svårare när jag var ung och ingen verkade kunna föreställa sig att en kvinna var kapabel att göra en film, berättar von Trotta om tidsperioden 60- och 70-talet.

– Jag började halvt omedvetet att ta mig in i branschen som skådespelerska, och när Tyska nya vågen kom fortsatte jag så, men alltid med en önskan inombords att regissera. Och efter att ha regisserat min första film så skådespelade jag aldrig igen.

von Trotta var dock framgångsrik som skådespelerska och arbetade med bland andra Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder. Det har varit en fördel för henne som regissör att förstå sig på hur skådespelare fungerar.

– Det har hjälp mig mycket, även om jag gjorde det bara för att jag inte med en gång kunde bli regissör. Jag vet hur sårbara och känsliga de (skådespelarna) är, hur mycket kärlek de behöver, hur mycket förtroende man måste ge dem.

Galen idé

Den aktris som förekommer oftast i von Trottas filmer är Barbara Sukowa. Hon har haft huvudrollerna i bland annat Rosa Luxemburg (Tyskland 1986) och Två tyska systrar (Die bleierne Zeit, Tyskland 1981). Nu är deras samarbete åter aktuellt i filmen Hannah Arendt (Tyskland, Frankrike med flera 2013) som handlar om den tyskfödda filosofen med samma namn. När von Trotta blev föreslagen av en vän och producent att göra en film om Arendt trodde hon knappt att det skulle vara möjligt.

– Jag frågade om han var galen – att göra en film om en kvinna som tänker, jag menar tänkandet är ju osynligt. Men du vet, så fort man har fått idén på hjärnan så börjar man liksom arbeta med den, så jag började läsa och göra research.

von Trotta kontaktade manusförfattaren Pam Katz som hon även hade skrivit manuset till Rosenstrasse (Tyskland, 2003) tillsammans med.

– Jag frågade henne eftersom hon kommer från New York och dessutom är judinna, säger hon, vilket är relevant eftersom perioden i Arendts liv som filmen handlar är den kring Eichmannprocessen, då SS-officeren Adolf Eichmann ställdes inför rätta i Jerusalem.

Arendt rapporterade om processen för tidskriften The New Yorker. Artiklarna samlades i boken Den banala ondskan som i dag räknas som en av de viktigaste skrifterna inom socialpsykologin. När den publicerades år 1963 blev den starkt kritiserad av framförallt det judiska samhället eftersom Arendt menar att Eichmann inte är den uttänkta ondskan personifierad, utan helt enkelt en medelmåtta som avsagt sig förmågan att tänka.

von Trotta har ännu inte fått kritik av överlevande från förintelsen eftersom filmen ännu inte har haft premiär i länder med stor judisk befolkning.

– Men snart åker jag till Israel för att visa filmen. Det ska bli intressant att se hur de reagerar där. Boken publicerades 1963, men i Israel så sent som 2002. De har alltså länge refuserat henne, säger von Trotta.

Inspireras och inspirerar

Arbetet med filmen var en lång process. Det tog åtta år bara att hitta finansiering, förklarar von Trotta. Hon upprepar att ingen trodde att man kunde göra en film om en kvinna som tänker. Nu har hon motbevisat dem.

I flera andra av von Trottas filmer är det kvinnor som har funnits på riktigt som gestaltas. Ändå vill hon inte göra dokumentärer om dem.

– Kanske har det att göra med att jag själv har varit skådespelerska och därför känner mig bekväm när jag arbetar med skådespelerskor och skådespelare”, säger hon men berättar sedan att huvudskälet nog är att det är för svårt och jobbigt att göra dokumentärer:

– Man är då så beroende av de man följer och intervjuar – mycket mer beroende än man är av de man arbetar med när man gör en spelfilm.

von Trotta beundrar dokumentärfilmare av den anledningen. Men inspireras av dem gör hon inte längre. Hon säger att hon har slutat inspireras av film, att det var något som snarare hände när hon var ung. Det var då hon såg Bergmans filmer. Senare, när hon gjort sitt internationella genombrott, såg han hennes verk.

– Han tyckte väldigt mycket om min film Två tyska systrar, som han valde på en lista när han var frågad av Goethes festival om en lista med sina 20 favoritfilmer. För mig var det ett fantastiskt lyckligt ögonblick, säger hon.

Fler än Bergman ser upp till von Trotta. Hon ter sig som en huvudperson i sina egna filmer: en kvinna som slår sig in i ett mansdominerat fält och genom begåvning och ambition vinner respekt och skapar konst. När von Trotta får höra liknelsen skrattar hon igen, slår sig på knäna och säger att det får dröja lite innan vi gör en film om henne.

– Vi måste vänta tills jag dör först bara! Då kan någon göra det.