Lisa Ewalds debut i bokform har den lugnande titeln Allt kommer bli bra och ges ut av Galago förlag. Den innehåller tips på hur en motar bort ångest, hittar killars g-punkt, och bryter sommarnormer.

– En grej som var extremt avgörande för min konstnärlighet var att jag älskade hundar jättemycket när jag var liten, och då kände min pappa en person som hade en hund. Så jag gick dit och passade hunden, och den här personen var konstnär. Hon hade en ateljé på Andra Långgatan i Göteborg och jag var kanske 7- 8 år och började hänga där och passa hennes hund, och då undrade hon om jag inte ville prova att måla. Så då började jag måla, och efter det var jag där ganska så regelbundet under några år och målade stora oljemålningar. Jag har aldrig varit den som har varit bäst i klassen på att rita, eller på att rita snygga hästar eller så. Men det gjorde att jag fick något slags självförtroende och storhetsvansinne på ett sätt som jag tror verkligen har färgat hur jag skapar grejer i dag, berättar Lisa Ewald.

Hur tänker du kring att återskapa normer genom att skildra kroppar?

– Det jag tänker på mest är väl smalhet. I början ritade jag mer en bladning av djur och människor, och ännu mer queera personer. Men i boken är det mer så att alla ser ut som jag ser mig själv. Det finns något av mig själv i alla personerna. Jag tycker att det är väldigt roligt med tjejattribut, jag tycker att det är jättetråkigt att rita kill-utseenden. Det finns liksom inget pynt att rita, säger hon och berättar att hon gillar att rita hår, och mustascher vilket hon konstaterar i och för sig är kopplat till män.

– Killar är tillåtna att se ut på alla möjliga sätt. Om jag ritar en person som ska läsas som en kille som har ett fult ansiktsuttryck så är det ganska så ”Jaha, okej, det här har vi redan sett en miljon gånger”. Det känns mer tacksamt och kontrastrikt att rita en tjej som inte har ett jätteinställsamt ansiktsuttryck som är det som en ser överallt annars ändå i reklam och i media, säger hon.

Ewald berättar att hon är intresserad av sexualitet i allmänhet, och framförallt på ett politiskt plan. I en serie om preventivmedel introducerar hon begreppet K.I.F.

– Jag ville inte skriva ”penetrerande sex”, för penetrerande sex kan vara så mycket mer än kuken-i-fittan-sex. Men just kuken-i-fittan-sex har kallats för penetrerande sex, så jag ville förtydliga. Samtidigt tycker jag inte att det låter sådär jättesnyggt, så jag hittade på K.I.F. som en förkortning för det i serien, berättar Lisa Ewald och skrattar.

Mansrollen på tok för snäv

Malinda Lindmark. Foto: Linda Israelsson

Malinda Lindmark har skrivit manuset till den självbiografiska serieboken Trans:it som släpptes under Seriefestivalveckan. Trans:it har illustrerats av 27 serietecknare och utspelar sig delvis på ett tåg men färdas även runt i huvudkaraktärens liv där Lindmark berättar om erfarenheter av transvestism, om uppväxten, att komma ut på jobbet, och det smärtsamma uppbrottet med ex-flickvännen. Detta är Lindmarks seriealbumdebut och boken ges ut av Baba Books förlag.

– Det är världens första seriealbum om transvestism med 27 tecknare, konstaterar Malinda Lindmark. Karaktärerna i boken bygger på verkliga personer och Lindmark berättar att han funderade mycket på hur utelämnande han kunde vara, särskilt när det kom till partierna om hans förra flickvän. Hon gavs möjlighet att redigera bort sådant som hon inte ville skulle gå i tryck.

’

Hur var det att lämna över den visuella gestaltningen av dig till 27 andra personer?

– Det var väldigt spännande att se alla tolkningarna. Jag har aldrig varit en seriefigur förut, och det var väldigt fascinerande att se hur olika de ritade. Vissa gjorde mig jättekvinnlig och andra gjorde mig jättemuskulös och ibland kände jag en undran om jag skulle kunna leva upp till detta, säger Lindmark. Han berättar att han var noggrann med att försöka få med alla detaljer i manuset och att tecknarna ibland överraskat honom med deras exakthet.

– Ibland har jag blivit helt förvånad, vissa av mina arbetskollegor kan man verkligen känna igen, men serietecknarna har ju aldrig sett de här människorna i verkligheten. Det är jättehäftigt! säger han.

I en av dina bloggar beskriver du boken som genuskritisk, vad innebär det?

– Den är väl framförallt kritisk mot de normer som finns för killar och män i samhället. Jag har utgått mycket från mig själv och min upplevelse som kille till tjej-transperson, säger Malinda Lindmark.

– Jag upplever mansrollen som väldigt begränsande och på tok för snäv för hur jag vill uttrycka mig, säger han.

Vad betyder Trans:it?

– Man läser ut det på engelska, alltså Trans:it, och det betyder att transa till något, att göra världen lite mer gränsöverskridande. Men det kan ju också utläsas som transit, som betyder genomfart, övergång. Min resa är ju det, en övergång, att hitta sig själv och att hitta sin identitet, säger Malinda Lindmark.

Snärtig klänning och slutshaming

Ellen Ekman. Foto Karin Nyberg

I januari flyttade Ellen Ekmans serie Lilla Berlin in i tidningen Metro och hon tog en paus från hästtjejmanuset och Serieskolan i Malmö. Till årsskiftet kommer Lilla Berlin ut i bokform på Kolik förlag.

Varför heter serien Lilla Berlin?

– Det är för att Malmö brukar kallas för Lilla Berlin av stockholmare som tycker att det är lite mer kontinentalt och häftigt nere i Malmö, säger hon. Serien utspelar sig dock inte i Malmö, utan i Lilla Berlin och kretsar kring några unga vuxnas funderingar kring unikhet, skrevande män i kollektivtrafiken, och att utnämnas till creative director of flavours.

Inom serieteckning arbetas det mycket med schabloner för att bilderna ska vara lätta att tolka, menar Ekman.

– Om du ska rita en dum person så gör du den kanske blond och ger den stora bröst. Man jobbar jättemycket med sådana schablonbilder inom serieteckning. Jag tänker ganska mycket på det och jag tycker att det är bra att vägra att göra sådant, säger hon och berättar att hon tänker mycket på kroppsspråk när hon tecknar, som att en tjej inte alltid bör skildras med stängda ben och en kille med öppna.

– Jag kan låta mina kvinnliga karaktärer kanske ha en snärtig klänning och se piffiga ut och få sitta med stängda ben, men ändå säga saker som har väldig pondus, och säga de roliga grejerna. Det är en grej som inte har funnits just på seriestrip-marknaden, förutom Lina Neidestam, att tjejerna får vara de som har de nördiga, roliga konversationerna, säger hon.

Under förra årets Seriefestival belönades Ekmans Doris och Bettan strikes!, en actionserie om två kvinnor med solariebrännor som slogs och härjade runt topless, med ett av Seriefrämjandets fanzine-pris. Ekman har även medverkat i fanzines om slutshaming och om onani. Hon berättar att onanifanzinet, som gjordes av kvinnor och handlar om kvinnlig onani, delvis kom till som en reaktion på ett uttalande.

– Det finns en amerikansk serietecknare som heter Joe Matt som har ritat jättemycket serier om när han ångestonanerar. Han hade uttalat sig om att onani var ett väldigt manligt beteende och att det var därför som manliga serietecknare ritade så mycket om det, säger hon.

Det pausade projektet om hästtjejer handlar om stallet som en plats för kontroll, om uppväxt och upplevelsen av att förlora kontrollen över sin egen kropp. Det ligger i byrålådan och väntar.