Under den senaste veckan har jag tänkt mycket på svart kvinnlig kroppslighet. Mer specifikt: jag har funderat på hur svarta kvinnliga kroppsligheter och beteenden tolkas genom och av den vita feminismen och vad jag, som svart feminist, kan lära mig av Rihanna.

Vi börjar från början: Miley Cyrus ökända uppträdande på the VMAs. Med ett nytt, ”svart” sound uppträdde hon omgiven av svarta dansare – som hon sedan använde som objekt, som rekvisita, i en föreställning som handlade lika mycket om Mileys nya, farliga (kodat: svarta) sexualitet som den gjorde om att hon helt enkelt inte kunde sluta festa.

Närvaron av svarta kvinnokroppar tillät Miley att anamma en förbjuden, stereotyp svart kvinnlig sexualitet – för att befästa den och sedan driva med kropparna på scenen. Vid ett tillfälle daskade hon en av dansarna på rumpan och låtsades slicka henne – en integritetskränkning som fick mig att rycka till. Framträdandet orsakade uppståndelse i media – men debatten började snabbt handla om slutshaming, om Mileys rätt att få klä sig som hon ville. Den rasistiska sexismen framträdandet hängde på glömdes bort.

Olika femininiteter

Nyligen har även Ellen DeGeneres sällat sig till gruppen ”Vi som tycker att rasifierade kvinnokroppar bara är så roliga!” Under Halloween i år klädde hon ut sig till Nicki Minaj, i en vågad tröja – en handling som skulle ha kunnat vara helt neutral, om den inte skedde i en kontext där rasifierade kvinnors kroppar alltid får representera det extrema, det ostyriga och det exotiska. Det påminde mig om när Alex Schulman drev med Marie Serneholts Instagramfoton. Än en gång framställs en kropp och ett beteende som ”normalt”, medan den andra kan parodieras. Och än en gång kom frustrationen – varför kan vi inte ha en liknande debatt kring Ellen som vi hade kring Marie?

Jag tänker på hur tillgängliga vi svarta kvinnor är – våra beteenden, våra kroppar, kan kommenteras på och dömas ut av vita kvinnor eftersom det rör sig om olika femininiteter. När en svart kvinnokropp beter sig ostyrigt kan man kontrollera den, eftersom det då begränsar specifikt den svarta kvinnokroppens rörelsefrihet – inte den vita kvinnokroppens.

Bristfälligt beteende

Mitt i allt detta funderande påmindes jag om ett citat av Lena Dunham, personen bakom tv-serien Girls, då hon kommenterade Rihannas bristfälliga beteende som kvinnlig förebild: ”Hon är talangfull. Och sedan blir hon ihop med Chris Brown igen och lägger upp en miljon foton på dem tillsammans, rökandes marijuana i sängen tillsammans på en säng. Och det får mitt hjärta att gå itu.”

Jag blev provocerad. Inte bara för att Dunham inte visade förståelse för en kvinna som har råkat ut för våld i en kärleksrelation, men också för att hon tog sig rätten. Att hon tog sig rätten att bestämma hur en kvinnlig förebild bör och inte bör bete sig, att hon, som karaktären Liz Lemon i 30 Rock ”tried to control [a] body with her white hand”. Och än en gång döms den svarta kvinnan ut, utan rum att försvara sig eller replikera i media.

Rihanna har lärt mig fett mycket. Hon har lärt mig om narcissism och black self-love som verktyg för att bekämpa internaliserad rasism och vit hegemoni. Hon har lärt mig att man ibland bara måste säga ”Fuck you” till världen. Och vad har Lena Dunham lärt mig genom Girls? Att jag inte existerar i hennes värld – och att jag inte vill det heller.