Att skriva den här texten har varit ungefär som att tvingas såga sitt barns föreställning/bok/skiva. Lika som “feminist” är “hårdrockare” en stor del av min identitet – där det förstnämna är i första hand ideologiskt och kunskapsmässigt övertygat, är det sistnämnda något mer känslomässigt. Jag behöver musiken och har levt igenom den i över halva mitt liv. Den uttrycker mig, den förstår mig, och jag känner mig hemma på ett självklart sätt. Hårdrocken (jag kommer använda begreppet hårdrock konsekvent; istället för metal som inte lika enkelt går att böja på svenska) är mer än vad jag gör – köper skivor, går på spelningar, kan musikens historia och de människor som finns i den – det är också vad jag är. Jag är hårdrockare. Och feminist.

Hur gör en då när ens två största identiteter krockar så till den grad att det inte går att blunda? Jag vet att den här texten behöver skrivas – inte bara för att försöka få till en förändring på ett stagnerat mansdominerat område, utan också för min egen skull. Jag behöver göra den här analysen, och se vilket sammanhang jag lever i. Först då kan en själv vara med och bidra till något nytt. Vänner har sagt att det är bra att jag gör detta. Att de längtar efter texten. Att den behövs som en spark i arslet.

Men det är plågsamt. Så plågsamt att jag till exempel inte gjort detta förut, trots att min första festival var år 2000, och trots att jag i över fem år haft forum att göra det i. Det har varit så plågsamt att jag under festivalen knappt orkat berätta för folk jag träffat vilken tidning jag skriver för, eftersom jag inte vill ha följdfrågorna.

För jag vet nämligen vad som väntar. Jag måste såga en av mina identiteter längs fotknölarna. Och det är som att såga sitt barn.

Igenom hårdrockens historia har tjejer setts som hang-arounds. De har varit fans, groupies och flickvänner. Några pionjärer har breddat synen, men det stora paradigmskiftet har uteblivit. När jag var på min första festival för 13 år sedan, Sweden Rock i Sölvesborg, och gick på campingen var det någon som ropade “Kolla en tjej!” och lyste på mig med ficklampa. Så var det på den tiden. Vi var knappt tio procent kvinnor i publiken, och jag kan inte minnas att det stod en enda kvinna på någon av scenerna den sommaren. Två saker har förändrats på dessa 13 år: många män har klippt av sig det långa håret och det är inte längre ovanligt med kvinnliga festivalbesökare. Jag uppskattar de senaste årens siffra till över 30 procent (baserat på festivalerna Sweden rock, Getaway Rock i Gävle och Metaltown). Vad som däremot inte har förändrats är antalet kvinnor som får spela.

Bakom masken

Det enda bandet med endast kvinnor öppnade hela festivalen. Thundermothers ösiga rock passar utmärkt på utomhusscen; de har inte ens kommit ut med sin debutskiva än men får ändå spela på största scenen. Men jag förundras över tiden: klockan 16. På en torsdag. Det är minst sagt otacksamt. Istället för att få vara ett band bland alla andra, ett i mängden, så sticker de ut genom att de spelar först. Ska jag kanske vara glad att de inte presenteras som “tjejband” av festivalen?

För två år sedan besökte jag Peace and Love-festivalen (nu nedlagd) i Borlänge och räknade ut att antalet kvinnor på de största scenerna var 17 procent. Då räknade jag snällt – band med endast en kvinnlig medlem räknades som ett kvinnligt band. I programbladet för Metaltown är det fler kvinnor i annonser för olika saker (piercingstudios, ställe att trycka skivor på, en rad olika klädaffärer och så vidare) än vad det är i banden. Jag sitter och hoppas att de maskerade musikerna i Ghost och Terra Tenebrosa är kvinnor, men jag tvivlar på det.

Fyra demoband lyfts fram på Close-Up-scenen, och ett av de banden är Imber. De presenterar sig som ett all-female-band på sin hemsida (men har med sig en kille live).

45 band spelar inne på festivalområdets tre scener, 31 band spelar på Nemis Camping stage – scenen där en både kan titta från campingen och från området utanför den avgränsade festivalen. Efter att ha googlat mig vindögd (nej, jag hann inte se alla 76 band) kan jag konstatera följande:

• Av 31 band på Nemis stage har fyra åtminstone en kvinnlig medlem. Samma siffra gäller för de 45 band som spelar inne på området.

• Nemis camping stage får 12.9 kvinnor i resultat. Metaltowns festivalområde får 8,9 procent.

Skitsnack om kvalitet

Jag kan inte tycka annat än att Metaltown inte ansträngt sig mer än vad de måste. Och det är kanske det avgörande: ingen förväntar sig något annat av en hårdrocksfestival. Det ska vara som det alltid har varit förr, och det har alltid varit män. För även om hårdrockare är trevliga och gemytliga, (jag är faktiskt aldrig rädd på festival, och har aldrig sett ett bråk) så är vi ett ganska konservativt släkte. Jag gillar själv oftast första skivan med ett band bäst, det ska låta tidigt 90-tal om min death metal, och när ett band förändrar sig för mycket (så som In Flames) blir de “sell-outs” och går inte att lyssna på längre om en hängt med från början.

I ett intersektionellt perspektiv framstår hårdrocken ännu värre; det är så vitt att en riskerar att bli snöblind, och så heterosexuellt att det är pinsamt. Om Judas Priests sångare Rob Halford har jag hört alldeles för många gånger “Han är bög men jag älskar honom ändå”. En måste alltid värja sig. Markera.

Lika ofta har jag hört, när jag lyft frågan om hur få kvinnor som får spela, att de “saknar kvaliteten”. Detta är det största skitsnacket som finns, och går igen i hela samhället: bolagsstyrelser saknar kvinnor och “hotas” av kvoteringslagstiftning, universitetens professorer når upp till 18 procent kvinnor, flicklag som spelar fotboll får sämre träningstider än pojklag, kvinnor får lägre lön än män. Ska allt detta bero på att kvinnor saknar “kvalitet”? Min älskade hårdrocksvärld är ingen ö i havet. Den ingår i en struktur som de med makten inte riktigt tycks vilja ändra på.

Dagen efter festivalen (i söndags) ser jag Beyoncés konsert från 2011 på tv. Hon presenterar sitt band med bara kvinnliga medlemmar. Hon har makt, och har gjort analysen att detta behövs. Och det är skrämmande hur banbrytande det är. Prince var banbrytande på 1980-talet med sina kvinnliga musiker, och inget har hänt sedan dess.

Att våga vilja

Metaltown är verkligen inte unikt. Vi är många kvinnliga journalister och fotografer på festivalen, men musikbranschens största utövare är män, och branschen styrs av män. Jag inser själv hur glad jag är att jag “får vara med”. Jag ifrågasätts inte längre som hårdrockare i dessa sammanhang, det har faktiskt förändrats, men min känsla är trots detta att jag är med på undantag.

Jag hade tänkt att skriva om spelningarna jag såg. Hur bra Tribulation (årets bästa skiva) och Witchcraft (förra årets bästa skiva) var, hur kul det är att se Carcass spela som om det var 90-tal igen. Jag hade tänkt att berätta om hur mysigt det är att umgås med hårdrockare, som en liten firmafest där artisterna själva går och tittar på andra band och diggar. Jag hade tänkt analysera att det numer finns veganmat att köpa på festivalen, och att Metaltown verkligen lyckats med sitt arrangemang (något som var en ren katastrof efter flytten till Göteborgs Galopp 2011).

Men då blir jag själv en del av det konserverande. En del av det som gör att inget hänt på de 13 år jag besökt festivaler. För det är inte okej att bara skriva samma sorts recension år efter år. Det är inte okej att lägga fokus på det stillastående och låtsas om att allt bara är bra. Det som inte rör på sig går under, och för att jag inte ska gå under måste något hända.

Så, förlåt mitt kära barn. Jag älskar dig villkorslöst, men vi kan inte ha det så här längre. Du måste bli en del av din samtid. Du måste vilja förändras. Du vågar. Du kan. Jag hejar på dig.

All min kärlek.