I dag har 12 Years a Slave av Steve McQueen Sverigepremiär. Désirée Wariaro såg den tidigare i år, under Stockholms filmfestival, och ser den som en kvarleva från slavnarrativens artonhundratal. Hon beskriver sin upplevelse av att, i dagens kontext, se filmer designade för vita tårar och svart masochism.
Jag låtsades läsa, medveten om skramlandet från andra änden av tunnelbanebänken. Motvilligt såg jag upp mot en man med blossande kinder. En alkis, inte av det utblottade slaget, men en människa som, likt mig, befinner sig i gråzonen, medan regeringen ruvar på sina tvivelaktiga framgångar. ”Du ser fin ut” utbrast han. Jag stod upp. Han fräste: ”Du tror att du är nån, men du är bara en neger, en neger som läser böcker!” Han höjde rösten så att den sträckte sig till de andra på perrongen, ”En till negerflicka som tror att hon är vacker!” Jag sprang iväg, men det där ordet hade grävt sig in i mig och omformat mina tankar, som det återuppväckta minnet av ett brustet hjärta utsläpat ur ett dammigt rum. Jag tog röda linjen norrut bredvid människor med dyra vinterkappor och smakfullt återhållsamma blickar, som aldrig någonsin skulle yttra det ordet. Och jag funderade på vad de sa när jag inte fanns i närheten.
Det kan ta generationer att bli den slags stockholmare som aldrig behöver sitta på en jobbintervju och svara på frågan ”Var kommer du ifrån?” Om du är vit när du blir stockholmare får du gå förbi kön. Om du är svart kan du alltid hålla händer med en vit person, så att dina barnbarn blir lika svenska som vilken blond, tanig hipster som helst, i New York under en höst med sin enstavigt retoriska engelska. Fast det gäller inte romer, som fortfarande väntar vid sidan av kön, med femhundraårig misstänksamhet och illvilja riktad mot sig. Det finns inga ord eller teorier som rättfärdigt återger effekten av rasism, den är som en rejvare i mitt huvud, som skriker, viftar och spyr över mina tankar varje dag. Trots anekdoten ovan är jag privilegierad. Ljushyade stockholmska svarta tjejer som passerar för medelklass blir för närvarande inte kartlagda av Skånepolisen (fast vem vet).
Det är inte särskilt njutbart att vistas här i gråzonen, med han som ejakulerar rasistiska glåpord på mig och alla andra icke-vita. Fast mest på mig, andra afrosvenskar, plus romer. På Stockholms Filmfestival såg jag något som fick mig att fundera över mitt och andra svarta personers liv: Twelve Years a Slave: Narrative of Solomon Northup, citizen of New-York, kidnapped in Washington city in 1841, and rescued in 1853, from a cotton plantation near the Red River in Louisiana (1853) heter självbiografin av Solomon Northup, filmatiserad i 12 Years A Slave (2013). Det är inte ofta antirasistisk ”tortyrporr” om det transatlantiska slaveriet är sanktionerat för hela världens seende.
Svaga opiater
Trots att Chiwetel Ejiofor, som stoiska titelkaraktären Solomon, och Michael Fassbender, som perversa plantageägaren Epps, viftar frenetiskt med sina fjädrar i skildringen av den mångfasetterade vita överhögheten dras jag till karaktären Patsey (Lupita Nyong’o). Hennes cirkel av helvetet, som slav på Epps bomullsplantage, är så deprimerande abjekt: hon misshandlas och våldtas och misshandlas och våldtas i en oändlig spiral. Olikt Solomon, som försvinner hem till en trygg medelklasstillvaro på slutet, begravdes hon utan att ha fått sitt liv skildrat. Täckt av sperma, blod och bomullstussar. Jag ser ingen anledning att vara så allergisk till det raka bildspråket som de kritiker som nedvärderar regissören Steve McQueens anspråk på stor konst via memento mori. Som den enda svarta regissören i ett minerat vitt hav av Tarantinos och Allens navigerar han i land. Eftersom Hollywood kvävt de manusförfattare som är kapabla att producera både intellektuellt och visuellt bländande berättelser om svarthet äter jag glupskt av det som erbjuds.
Om man befinner sig i gråzonen förtjänar man igenkännbara representationer på film för att känna hopp. De biofilmer som görs nu är inte relevanta berättelser om samtida svarta erfarenheter utan svaga opiater designade för vita tårar och svart masochism. Filmer som 12 Years A Slave, Precious (2009), Django Unchained (2012), Play (2011), Beasts of the Southern Wild (2012), och The Butler (2013), är inte svarthet som jag känner igen den, de är svarthet i nöd. Detta är ingen trend, det är samma onyanserade och tråkiga berättelse som spelas upp år efter år på bio och nyheterna sedan 1970-talets Mandingo (1975) och Rötter (1977). En skribent på DN misstolkar Hollywoods långa traditionen av rasistiska svarta karaktärer på film genom att kalla det en ”trend”, istället för en kvarleva.
Ignorerad terror
Solomon Northups självbiografi är skönlitteratur och propaganda. Slavnarrativ som Northups var censurerade för att tilltala en specifik vit läsarkrets i opposition till de Amerikanska sydstaterna. Sannolikt följde Solomons liv en mer svårbegriplig kurva än hans Disneyfierade biografi. En svart kvinna som jag, född i medelklassen med en förälder som vuxit upp i fattigdom, har en kropp som både minns de svåra, stressfyllda förhållanden som föräldern utstått, samtidigt som diskrimineringen fortsätter hagla i mildare form. Stressen byggs upp under generationer. Jag lämnar biografen ungefär lika upplyft som om någon hällt cement över mig och instruerat mig att simma hem; jag vet att ingen svart man någonsin levt ”fri” från rasism utanför Afrika, medelklasstillvaro till trots. För jag har växt upp med sådana män.
I boken Svart i Sverige av Cecilia Sylvan och Patrick Gibson läser jag om hur den svenska slavhandeln avskaffades under 1847, efter att brittiska slaverimotståndare seglat hit och tvingat riksdagen. Det finns inga minneshögtider eller monument efter den svenska slavhandeln. Ingen lärare informerade mig någonsin om hur Sverige utvann järnet som fängslade de sextio miljoner eller mer slavar som möjliggjorde vår omgivning. Vi kryper ihop under den rasistiska paradigmens piska, trots att terrorn bara är tomt prat som måste ignoreras.
Realism och rasism
Vardagen, med sina hallucinatoriska effekter och falluckor, drar skämt på min bekostnad. Under och efter 12 Years a Slave gråter jag. Sen läser Twitter, Tumblr, Facebook och förundras över hur mycket vi feminister uträttar i demokratins namn. I ett avsnitt av Inside the Actor’s Studio påpekar komikern Dave Chappelle, apropå sin karriär, att media har en benägenhet att ge sig på icke-vita aktörer. Jag tänker på Doris Lessing som sa att rasism är frånvaron av fantasi, och bell hooks som avfärdat regissören Steve McQueens realistiska stil på grund av bristen på fantasi.
Om inte superrika svarta kvinnor kan gå in i en schweizisk affär och peka på det de vill ha utan att utsättas för rasism, vad för slags chans har jag att undvika fortsatta rasistiska attacker? Ingen chans alls, det är bara att ta på sig pistolbältet och tassa genom minfälten.
