Ljuset släcks i salongen och någon skriker till vid vänstra publikingången, tillsammans med ljudet av något stort som välter. In på scenen störtar en smutsig och svettig kvinna, med famnen full av kartonger, som sedan blir till byggnadsminiatyrer som placeras ut över scenen. Andfådd fortsätter hon maniskt att bygga upp dekoren, som bland annat innehåller en i fötterna hängande livlös människogestalt, vars ansikte påminner mycket om vår statsministers. Det är den explosionsartade inledningen till Sanna Sundqvists monolog Jag borde få något slags pris.
Sanna Sundqvist tog examen på Teaterhögskolan i Stockholm 2010 och har sedan dess hunnit med att arbeta både på Dramaten, unga Dramaten och Unga Tur. Hon skriver på sin hemsida att hon är en ”orädd skådespelare som gillar att utmana både mina egna och publikens gränser”. Sundqvist säger så här om ”Jag borde få något slags pris” (från Dramatens hemsida:
”Jag är trött på att vara så jävla duktig, rädd och snäll. Det här är ett manifest FÖR rädsla MOT rädsla. Det här är till alla duktiga flickor som förbereder sig för den stundande katastrofen. Det här är till Filifjonkan. Det här är till alla vuxna barn med alkisföräldrar. Det här är till alla medberoende. Det här är till er som är beredda på storm. Det här är till er som borde få något slags pris.”
Mot en fond av Clas Ohlson-kartonger målar Sundqvist upp en absurd inre värld, som publiken ramlar rakt in i. Musiken ackompanjerar snyggt den konstanta, oroliga känslan som är genomgående för hela monologen. Karaktären plockar glas och fimpar och pratar om att bygga enorma trygghetssystem. Hon växlar mellan manisk aktivitet och stunder av total paralysering: ibland går flera minuter där hon håller publiken på halster och står helt stilla. Väggen bakom scenen består av en vit duk, där emellanåt klockrena animationer projiceras.
I en intervju säger Sundqvist att monologen bland annat är en hyllning till rädslan som drivkraft. Och som publik så blir - tillsammans med skrattet, som ibland fastnar i halsen, och klumpen i magen - den största känslan lättnad. Det är så jävla skönt att se det som så ofta pågår inuti en, att tillsammans kunna skratta och gråta åt det. Hon inte bara gestaltar utan sätter också ord på det som är svårt att beskriva. Vid ett tillfälle säger karaktären att hon har ”taggad empati och deffade magkänslor”. Och det är precis så det kan kännas.
Sundqvist säger att hon vill skildra känslan av att behöva rädda världen, något hon tror att många, främst kvinnor, går och bär på – och hon lyckas. Sanna Sundqvist har ett enormt fysiskt register. Hon använder kropp och röst på ett sätt som knappt känns möjligt – sjunger, skrattar, skriker och gör klockrena karaktärer. När hon gestaltar monologens alla känslolägen och tankar vågar hon göra något som är väldigt sällsynt - hon vågar använda sin kropp och vara ful och äcklig på riktigt.
Trots monologens 100 minuter - som mot slutet känns lite väl långa - så följer hela tiden den så gott som fullsatta lokalen gapande Sundqvists fascinerande karaktär. När hon vid ett tillfälle bär fram en overhead och sedan tappar den över sig, gör hela publiken en ansats att gå upp och hjälpa till. Igenkänningsfaktorn är så hög att det ibland blir direkt obekvämt. Det är starkt, neurotiskt och stundtals riktigt äckligt. Detta ger en sådan total och genomträngande trovärdigheten till texten och karaktären att pjäsen inte kan beskrivas som annat än genial.
Att se en kvinna stå på scenen – på Dramaten – och i en sju minuter lång scen på olika sätt ägna sig åt sitt eget saliv, det är stort. Och så jävla på tiden.
