Antologin Ingens mamma dimper ner genom brevlådan. Ivrigt river jag upp kuvertet och granskar namnen på de som skrivit bidragen. Tänker: någon som jag. Äntligen. För det har varit stunder då Primo Levis boktitel ”Är detta en människa?” dykt upp i mina tankar då jag begrundat att jag antagligen aldrig kommer att bli någons mamma. Stunder då jag har frågat mig: Kan en kvinna utan barn vara en människa?

Låter det melodramatiskt? Kanske, men så verkar det där med att inte ha barn vara så apart. Annina Rabe skriver att moderskapet är feminismens blinda fläck. Katarina Sjögren förklarar att hon slutade att titta på tv och stängde sitt Facebook-konto då det svämmade över med bebisar. Inte av missunnsamhet utan för att det kan kännas som att ingen annan bild får finnas. En av få fiktiva förebilder den barnfria har att relatera till är häxan, skriver hon och fortsätter: ”I populärkulturen kan man nästan prata om ett slags symboliskt utraderande av kvinnor som inte har barn”.

Så att en till slut måste påminna: ”Att kvinna inte är synonymt med mamma och att vara mamma inte samma som att vara kvinna”. Hon delar också med sig av det konkreta tipset om att skapa ett mentalt arkiv på andra kvinnor utan barn. Jag skrattar igenkännande när hon skriver: ”Jag måste erkänna att jag blir lite besviken när de ibland passerar 42-strecket och borde vara på den säkra sidan men sedan dyker upp med en bebismage, eller en adopterad bebis på armen”.

Många är ingens mamma

Känslan av att vara ensam i att inte vara någons mamma stämmer dock inte med verkligheten. För även om det kan kännas som att alla runt omkring en är mammor, så beräknas en femtedel av alla kvinnor i väst vara utan barn i slutet av sin fertilitet. Omkring en tredjedel av kvinnorna utan barn har valt att vara det. Och när jag läser Anna Sol Lindqvists bidrag, Okvinnlig, ambivalent och egoistisk, slår det mig hur sällan jag har hört talas om studier eller läst statistik i relation till kvinnor utan barn.

I kapitlet redogör hon för olika åsikter som kvinnor utan barn brukar möta. Indelat i kategorierna: du är okvinnlig, du kommer att ändra dig, du är egoistisk, du kommer att ångra dig. Ångern förväntas komma när en blir gammal. Sitta där ensam. Men även här finns statistik som pekar på att tvärtemot olyckskorpens utsaga om den ensamma gamla ungmön verkar äldre utan barn känna sig mindre ensamma än äldre med både barn och barnbarn, enligt en studie av folkhälsoforskaren Rosemary Gillespie. Detta kan hänga ihop med att barnfria äldre kvinnor har ofta har fler vänner utanför familjen än äldre kvinnor med barn.

Det är befriande att läsa om sådana studier och siffror. Befriande i bemärkelsen att de slår sönder en förhärskande bild av kvinnan utan barn som en isolerad, olycklig och ömklig varelse. Samtidigt: det går naturligtvis att hitta siffror som säger något annorlunda.

Tänker att jag är trött på att det blir som någon tävling: vem är lyckligast, vem är radikalast, vem är bäst? Det måste gå att komma bort från motsatsparet barnlös/barnfri som tvingar fram ett val mellan att antingen skamset förklara att en är barnlös, eller triumferande säga att en är barnfri. Inte minst eftersom båda uttrycken också uttalar sig om de som faktiskt är mammor.

En helt annat ingång än Anna Sol Lindqvists faktaspäckade har Faranak Rahimi i kapitlet Jag mättar mina kvarter. Med ett språk som letar sig in och berör delar hon insikten om att pengar spelar roll. En måste räkna. Utan pengar ingen trygghet. Men beskriver också livets skörhet, det som kan försätta en människa i ångest eller depression. Hon berättar om vänner med man och barn som välvilligt förklarat att ”man får det att gå ihop”. Och fortsätter: ”Men jag vill inte att mitt liv ska gå ut på att försöka att få saker ihop mer än vad det gör idag. Det är redan stressigt och knapert”.

Befriad av klimakteriet

Faranak Rahimi är inte heller någon ”egoist”. Hon har ägnat sin vardag åt barnen i grannskapet, framför allt flickorna – ”för jag visste att småtjejernas väg ut ur det som skulle bli deras framtid var skolan”. Men ibland drar hon för gardinerna, går inte ut, trots att hon vet att de väntar på henne: ”Jag älskar dem inte mindre för det, men jag kan inte alltid ge”, skriver hon. Faranak Rahimi vill slåss för sig själv, även om det handlar om ”rätten att få gråta mig till sömns varje natt utan att göra någon annan orolig”.

Bokens bidrag är skrivna av kvinnor. Ett gott val av redaktör Josefine Adolfsson eftersom det finns så många olika aspekter på detta att inte ha barn som kvinna, som hänger ihop just med synen på kvinnlighet. Det kräver plats.

Gunilla Kracht tror inte på klimakteriet och Annina Rabe skriver att:”Hur deprimerande det än kan kännas att tänka på klimakteriet och den kommande ålderdomen är det paradoxalt nog också en känsla av befrielse. Den mest laddade delen av den så kallade kvinnligheten är över”. Bara det att klimakteriet inte enbart behöver ses som något traumatiskt.

Vid 28 års ålder steriliserade sig Sofie Åberg. Hon ger en detaljerad beskrivning av operationen – en sådan hon själv hade behövt, och sökte utan att finna. Natacha López problematiserar vad som händer i ett hårt arbetsklimat om en inte har barn – en sådan person väntas alltid kunna hoppa in och täcka upp, inte ha behov av att vara ledig i mellandagarna för en ”har ju ingen familj”.

Som att frånvaron av barn innebär frånvaro av familj med nödvändighet. Slutar ens föräldrar och syskon vara just ens familj? López avslutar kapitlet med att föreslå en utökning av vabbningen – varför inte göra det möjligt att vabba för att gå med husdjur till veterinären, eller gå med en sjuk vän till akuten?

I det avslutande kapitlet Fri från genernas tyranni skriver Lena Andersson: ”När jag var barn föll det mig aldrig in att bröllop och giftermål skulle vara något att sträva efter. När jag växte upp fantiserade jag aldrig om man och barn”. Just så, utbrister jag inombords när jag läser orden.

För när jag var i sexårsåldern och insåg att det inte var ett krav att gifta sig drog jag en djup suck av lättnad. Men i åttan hade jag ångest över att det kändes som obligatoriet ändå fanns där. Att gifta sig och skaffa barn – är det allt livet går ut på, frågade jag ångestfylld min mamma.

Ambivalens är också ok

Lena Andersson förklarar att hon inte ser på saken som att hon skulle ha valt bort att bli förälder, utan att hon aldrig har valt till det. Själv har jag varit mer ambivalent. Som anarkafeminist på 1990-talet sade jag aldrig ”jag ska hålla livmodern tom” utan sade: jag får se.

Men den där innerliga längtan uppstod inte, inte den som fick mig att prioritera det framför allt annat. Jag är glad att mina vänner har frågat mig om barn, peppat mig, fått mig att tänka, känna efter. Mitt beslut har inte varit det tvärsäkra och rymmer många aspekter. Vid flera tillfällen kunde det också ha blivit barn. Men det blev inte så. Och det är heller inte helt och hållet en slump att jag lever utan egna barn.

I Palestina har kvinnor skrattat åt mig ända sedan jag var 31 för att jag varken är gift eller har barn. Men det har funnits värme i det, och många gånger har de lagt till: Ahsan, det är bättre. Nej, problemet är inte att många har barn, eller att det är stort fokus på barn. Problemet är att det finns så få bilder av kvinnor som inte har barn.

Lena Andersson formulerar det väl då hon skriver att: ”Det viktiga är inte att ändra på omgivningen, utan att mångfalden av sätt att leva tolereras, bejakas eller uppmuntras. I det ingår att vi försöker tygla vår tro att vi vet allt eller något särskilt om en människa utifrån hennes individuella val. Alla sätt att organisera sina preferenser kan inte bli lika vanliga eller normala.”

Jag läser boken och känner igen mig i vissa berättelser mer än i andra. Men det går också upp för mig att kvinnorna i boken inte är som jag. Besvikelsen är kortvarig. Vi har en sak gemensamt. Det betyder inte att vi är lika. På samma sätt som att flera av mina närmsta vänner, min mamma och mina svägerskor och jag inte är helt olika bara för att de har barn och jag inte.