"Nu åker vi till Stockholm för att få dom att förstå att vi aldrig kommer att ge upp kampen om Gállok Kallak! Ändra minerallagen nu!" skriver manifestationsgruppen Gállok. De ockuperar Kungsträdgården för att demonstrera mot kolonial utsugning och bristande demokrati, förklarar Niklas Spik och Magnus Nyström i en debattartikel.
Sverige har idag en mineralpolitik som ger utländska gruvbolag mer att säga till om när det gäller förvaltandet av resurser inom landets gränser än vad urfolket samerna och kommunerna har. Olika sätt att använda mark och vatten mäts krasst ekonomiskt och löjeväckande kortsiktigt.
Samerna har levt och verkar i norra Sverige (Sápmi) sedan urminnes tider. Men att rennäringen inte bara är en ”näring” utan en kulturbärande verksamhet för det samiska samhället ignoreras till förmån för de enorma penningbelopp som gruvbolagen kan slussa utomlands till aktieägare på några korta årtionden.
Den ekonomiska måttstocken gynnar gruvindustrin på bekostnad av långsiktigt hållbara näringar som inte genererar lika stora summor, till exempel rennäringen.
Det här är kolonialism: när de som tjänar på en exploatering inte är samma människor som får leva med de negativa konsekvenserna av den, när de som fattar besluten är samma, eller mycket nära de, som tjänar på dem, och när måttstocken för värde är anpassat efter exploatören. Kolonialism är i det här perspektivet en brist på lokaldemokrati kopplat till appropriering av naturresurser, samt en kortsiktig värdering av naturresurserna. Kolonialism behöver inte komma med krutrök, det kan lika gärna – som i Sverige – komma med byråkraters bläck.
Inom Sverige är de flesta ovana och obekväma med att tänka om sitt land som en kolonialstat. Men i ett historiskt perspektiv på Sápmi går inte den analysen att undgå. Berättar man Sápmis historia de senaste 400 åren kan man inte undgå beskrivningar av landövertagande, rasism, tvångsförflytningar, religiös förföljelse, tvångsarbete, språkförbud, och fördrivning. Kolonialismens adelsmärken alla.
Det här kanske är nytt i mångas öron, men vad som är mer förvånande är att samma mönster upprepas än idag genom minerallagen. FN:s rasdiskrimineringskommitté kritiserade nyligen Sverige för att inte ta tillräcklig hänsyn till urfolket samerna i minerallagstiftningen, och Sametinget offentliggjorde i somras ett enhälligt krav på totalt stopp för gruvprospektering i Sápmi tills dess att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden när det gäller urfolks rättigheter. Kritiken tycks dock enbart studsa på regeringen.
Sverige är inte alltid så snällt och lagom som vi kanske vill tro. Sverige är också ett land som i det här fallet upprätthållet en institutionell diskriminering genom en odemokratisk lagstiftning.
Men varför för regeringen den här politiken? Varför stödjer de en undermålig lagstiftning och kör över lokalbefolkning och urfolk (för att inte tala om miljön)? Svaret söks antagligen lättast i ideologi. Fredrik Reinfeldt har sagt att malmen är för Sverige vad oljan är för Norge, men glömmer samtidigt bort att Norge alltid haft en gedigen beskattning av oljan, och att tillgångarna sparats i för samhället tillgängliga fonder. Med tanke på regeringens avsky för beskattning är det inte underligt att statsministern glömmer bort den detaljen.
Nyliberalism – regeringens ideologi – utmärks kanske främst av just oviljan till beskattning och annan statlig inblandning i kommersiell verksamhet. Skulle lokaldemokratin stärkas, och urfolket samerna ges sina rättigheter, skulle gruvindustrin ha svårare att expandera. Och det vill inte regeringen.
Vi arbetar för att de som drabbas av de negativa konsekvenserna av gruvindustrin också ska ha mycket att säga till om i beslutsprocesserna, och det är bland annat detta vi demonstrerar för i Stockholm den 25-26 oktober. Det är ett rimligt krav som alla, oavsett om man är same eller inte, borde kunna ställa sig bakom.
Det är ett krav på jämlikhet och rättvisa. Och det är värt att kämpa för.
