I mitt hemland Iran, efter shahens fall på åttiotalet, fick jag lära mig att som flicka inte leka med pojkar, inte klättra i träd och inte cykla bara för att skydda min oskuld. Jag hade ännu inte fyllt arton när jag och min väninna en dag stoppades av moralpolisen därför att vi åkte en taxi som var suspekt i deras ögon. Jag blev förd till en polisstation där jag utsattes för en ofattbar förnedring; en oskuldstest. Som tonåring kom jag att förstå att min religion Islam vantolkas och utnyttjas av skäggiga gubbar och för min kamp för kvinnors frihet blev jag tvungen att fly från mitt hemland. Jag kom till jämställdhetens bästa land, Sverige.

I detta paradis som jag upplevde då noterade jag omedelbart att kvinnor inte är tvingade att gömma sig i svarta tyger, i chador och kvinnor är inte tvingade att söka tillstånd hos sina män för att resa utomlands. Här kan till och med ungdomar ingå samborelationer – som skulle leda till dödsfara i mitt hemland. Vi saknar till och med ord på persiska för ”sambo”. Där är man antingen gift eller inte. Att riskera något ”mitt emellan”, att älska någon utan papper öppet, det får man inte. Ingen frihet, men det är klara regler som gäller där.

Här i frihetens Sverige blev jag däremot förvirrad. Efter den första lyckliga tiden upptäckte jag att i utkanterna av storstäderna har svenskarna låtit det växa fram så kallade mångkulturella getton där jämställdhetslagarna är satta ur spel. När jag själv försökte kolla läget i dessa manliga enklaver blev jag bokstavligen utvisad från kaféerna bara för att jag är kvinna. Detta hände alltså inte i Iran utan här i Sverige.

Som människorättsaktivist sysslar jag med att gömma flickor som lever i en hederskontext och dödshotas av sina familjer eftersom de anses ha smutsat ned släktens heder genom att bli kär i någon utan tillstånd. Dessa dagliga möten med hederskulturens slutprodukter ger mig nattliga mardrömmar där det känns som att jag är tillbaka i mitt hemland där mullorna kidnappat min religion och mördar och fängslar de ”olydiga” precis som de kristna påvarna gjorde när de brände häxor och vetenskapsmän i det medeltida Europa.

När jag vaknar från dessa mardrömmar så tänker jag att kan svenska kyrkan lämna medeltiden bakom sig då kan vi muslimer göra det också. Men när jag kräver samma frihet för mig som muslimsk feminist som svenskarna äger då blir jag plötsligt kallad för ”rasist” av en del, ”förrädare” av islamister, ”muslimfitta” av rasister, ”islamofob” av de som inte ser skillnaden mellan kultur och delkultur, och så har jag mina landsmän på vänsterkanten som har övergett islam och tittar på mig som på en ”utomjording”. Som om islam måste automatiskt betyda kvinnoförtryck. Allt detta vägrar jag att acceptera!

Men jag kan inte förtiga att jag börjar bli trött på samhällets försiktiga ”skynda långsamt”-strategi därför att jag dagligen ser de tragiska resultaten av en utebliven integrationspolitik med fokus på hederskulturers producenter.

Kulturer relativiseras till den graden att brott mot mänskliga rättigheter blir instuvade i månkulturalismens färgrika paket som till och med sponsras med skattepengar i sin helhet av välmenande svenskar tyngda av rasismens och kolonialismens arv. Denna politiska kulturrelativismens mentala järnridå filtrerar bort allt som kan råka i konflikt med ”de andras” (patriarkers) oantastliga kulturer.

Nej, man lägger sig inte i ”de andras” (heders)kulturer som Fadime efterlyste utan man väntar tills dess normer knäcker ungarna och familjer. Råkar det bli försent som i fallen Sara, Pela, Fadime, Abbas, Jian, Maria Barin och det okända antalet balkongflickor ja, då blir det begravningar – annars mobiliseras integrationspolitikens under omständigheterna nödvändiga Florence Nightingale misson för att rädda de hotade ungarna. ”Rädda” till en framtid utan familj eller åter till underkastelsen? Jag frågade tidigare: När det gäller regeringen fick jag aldrig svar på min fråga om vad en medeltidsprofet gör i riksdagen och jag fick inte svar heller på mitt förslag om att utreda kulturrelativismens livsfarliga konsekvenser. Som ett svar på Mehrtab Motavvas artikel ställer jag min fråga till den feministiska rörelsen i Sverige:

Vad skulle ni göra om det var svensk-svenska familjer som dömde sina döttrar till döden eller tvingade dem att hoppa från balkongen därför att de råkade smutsa ned familjens heder genom att bli kär, utan släktens tillstånd? Vad skulle ni göra om de 70 000 ungdomarna som inte kommer att få välja fritt sina framtida partner var etniska svenska ungdomar och inte ungdomar med andra etniciteter? Skulle ni inte gå rasande i attack mot de organisationer och samfund vilka sprider könsapartheid och predikar kyskhetstvång och oskuldskontroll?

Min egen persiska kultur och min religion är lika mycket värd som andra kulturer och religioner och det är jag absolut stolt över. Däremot måste oskuldnormer, oskuldkontroll och tvångsgifte bekämpas både här och i hela världen. Jag och många av mina vänner från olika länder vill behålla våra identiteter här i Sverige men utan att någons mänskliga rättigheter begränsas eller kränks. Låter det så komplicerat?

Min uppfattning om Gudrun Schyman är att hon har gjort oerhört mycket för jämlikhet i Sverige. Det förnekar jag absolut inte. Det jag menar med detta är att Gudrun inte vill uttala sig eller ta ställning i dessa frågor. Historiken kring mig och Gudrun Schyman är att jag 2010 bad henne i frustration om hjälp med att skriva en artikel tillsammans med mig baserad på att en grupp unga tjejer kastades ut från koranlektioner beroende på att de ses som orena när de menstruerar.

Det är inte fyra år sedan som Gudrun Schyman och Mehrtab Motavvas påstår utan detta skedde i mitten av 2010. Nästa gång när jag återigen i frustration bad henne om hjälp så var det om Abdirisak Waberi och hans uttalande i media om muslimska kvinnor och månggifte.
Det är det som är den enkla problematiken här. Inte att jag skulle hålla på med någon kampanj mot Gudrun Schyman som person.

Att från feminister bli anklagad för att stödja antimuslimska och högerextrema krafter sårar mig djupt. Jag är både feminist och troende muslim, vilket inte står i motsats till varandra med mina tolkningar. Jag vet att främlingsfientliga krafter försökt använda mig i sina egna syften. Detta har jag flera gånger tagit starkt avstånd ifrån. Detta kan ni bland annat läsa i min artikel på Newsmill den 15 oktober 2012.

Min önskan har hela tiden varit att föra en gemensam kamp med andra feminister. Jag har hoppats och trott på att även religiöst förtryck mot kvinnor och hedersvåld ska kunna vara frågor som den feministiska rörelsen uttalat vill motarbeta. Allt jag bett om är systerlig solidaritet. När jag efter lång tid av resultatslös korrespondens med Gudrun Schyman, i ett sista försök offentligt ber om samarbete av Sveriges mest inflytelserika och erkända feminist, blir jag smutskastad och misstrodd istället. När främlingsfientliga personer skriver skit om mig gör det mig arg. Men när mina medsystrar anklagar mig för att tillhöra denna grupp blir jag ledsen och matt.

Jag har i åratal genom mitt arbete som jourkvinna och kvinnofridssamordnare hjälpt utsatta kvinnor. Jag har räddat livet på flickor som hotas till livet på grund av oskuldsterror, riskerat mitt eget liv genom att kritisera kvinnohatande islamister och muslimhatande debattörer. Detta är sanningen om mig. Det är ledsamt att jag ska behöva rentvå mig själv. Att rentvå min familj ska jag inte ens behöva, men eftersom även min man dragits in i anklagelserna genom att Mehrtab Motavvas hänvisar till Monica Antonssons blogg måste jag ändå säga att han står bakom mig i allt jag gör och att jag (trots att jag är kvinna) kan tänka själv och skriva mina egna artiklar!

Om någon vill påstå att de har belägg för att jag har kopplingar Tryckfrihetssällskapet, så är det för det första inte sant. Att denna misstanke ändå kan finnas är trots det inte så konstigt. För ett år sedan blev jag lurad av Ingrid Carlqvist att hon var en journalist som delade mina åsikter helt. Hon bjöd in mig att prata på ett seminarium som visade sig vara arrangerat av Tryckfrihetssällskapet, en främlingsfientlig och antimuslimsk förening. Jag tog självklart avstånd från dem. Men efter det har flera personer lagt till mig som vän på Facebook som visat sig sympatisera med dem. Jag har tagit bort alla personer från min sida som inte stöder mina värderingar. Tyvärr har jag varit oaktsam som accepterat dem från första början. Jag har ”>skrivit om detta tidigare på Newsmill där jag beskriver de reaktioner som jag har fått av dem.

Allt jag ville var som sagt att ha Gudrun Schyman som representant för Feministiskt initiativ uttalade stöd och erkännande av den problematik jag och många andra med mig ser och kämpar med varje dag.

Jag hoppas detta kan sätta punkt för fokusen på mig så att jag kan fortsätta fokusera på mitt engagemang för mänskliga rättigheter.