Den 23 november skrev Gabriella Bark en krönika som var ett av många försök att hävda att jämställdheten återigen har gått för långt och lämnade en undrande över skribentens radikala påståenden om vilken kris ”männen” i samhället befinner sig i och vilka som faller under kategorin män.

Den av Bark benämnda ”jämställdhetsgrejen” kan omöjligen ha gått för långt när vi på alla plan i samhället är långt ifrån jämställda. För detta finns vetenskapligt belägg att undersöka innan förhastade slutsatser dras.

Enligt World Economic Forum’s jämställdhetsrapport för år 2013 landar Sverige på femte plats i listan över världens mest jämställda länder, vilket i sig antyder att det ännu finns utrymme för framsteg. Statistik från SCB och BRÅ visar tydligt ojämlikheten på flera områden från arbetsplatsen till hemmet. Det räcker att kliva utanför dörren för att mötas av reklam som reducerar kvinnor till kroppar som objektifieras. Har jämställdheten gått för långt?

Bark har med all förmodan missuppfattat de feministiska kamperna. Feminister har inte gjort anspråk på att hindra män från att betala notan, vilket hon antyder. Feminister ifrågasätter snarare normen som innebär att män måste eller att kvinnor inte kan göra det. Intressant är hur hon i det här fallet, liksom andra (exempelvis Marcus Birro) tar sig rätten att definiera vad som utgör feministisk kamp och likväl gör anspråk på att döma ut vad hon uppfattat utgör feministisk kamp, som något felaktigt. Återigen förminskas de feministiska kamperna. Återigen berövas feminister på rätten att själva definiera vad de vill kämpa för.

Det är på sin plats att påminna att ordet hen är ett ord, inte en uppmaning till alla att förvandlas till en könlös grå massa. Det är en språklig fördel som underlättar kommunikation, då man ibland inte känner till en persons biologiska kön. Det är ett ord som tillåter alla slags människor att definiera sig som människor – inte ett kön. Vill man inte använda ordet så behöver man inte göra det.

Att anklaga feminister för att ett nytt ord har införts i den svenska ordlistan är skrattretande, men också en oroväckande påminnelse om den samhälleliga faktiska omedvetenheten och fördomarna som ännu råder kring feminism.

Vidare är det ingen som har krävt vad Bark antyder, att barn ska ”uppfostras som hen” och man kan fråga sig vad det över huvud taget skulle innebära.

Den av Bark uttryckta och i samhället utbredda fobin för ordet hen innebär något betydligt mer skrämmande, rättare sagt transfobi. Transfobin tar sig likt annat hat många uttryck, där raseriet över ordet hen är ett tydligt sådant. Osynliggörandet av transpersoner är genomgående i krönikan och får mig att betvivla skribentens trovärdighet.

Bark skriver att ordet får henne att längta tillbaka till då kvinnan enbart skulle sära på benen. Jag undrar hur man kan provoceras av ett ord så till vida att man längtar tillbaka till ett sexualiserat våld som man uppenbarligen aldrig har upplevt, för att samtidigt trivialisera erfarenheter hos personer som har utsatts för sexualiserat våld eller befinner sig i liknande situationer, i exempelvis sex- och människohandelsindustrin.

I krönikan går att läsa en desperat fasa inför upplösandet av stereotypa könsidentiteter som vi känner dem, varför jag tolkar den som en uppmaning till alla människor att kategorisera sig själva och anpassa sig efter manligt och kvinnligt. Detta utifrån skribentens uppfattning om vad som är det, vilken reducerar män till primitiva varelser som våldtar och kvinnor till sexleksaker.

Jag vill påminna att feminister inte hatar män, utan strävar efter alla människors lika värde, precis som antirasister gör. För olika slags förtryck finns olika slags bekämpning. Något Bark och många motståndare till feminism verkar glömma är att kvinnor inte skulle ha fått skriva om det inte vore för feminister. Kvinnor skulle inte ha rösträtt om det inte vore för feminister. Kvinnors åsikter skulle inte tas hänsyn till om det inte vore för feminister.

Men för all del, visst kan vi fortsätta kräva av män att vara ”riktiga män”.