Häromdagen satt jag och slökollade Facebook när jag hamnade mitt i en väldigt känslig fråga: Hur ska man förhålla sig till att det tas bilder på barn och att de läggs ut på nätets sociala forum? Frågan väcktes av en mamma som stillsamt reflekterade över de bilder hon såg på Facebook och Instagram där barn sjunger Den blomstertid. Hade alla föräldrarna tillfrågats om det var okej? Hon skulle nämligen säga nej.

De upprörda inläggen lät inte vänta på sig: Stäm dem! Någon lyfte snabbt problematiken med barn som lever under hot/har skyddad identitet. Jag tänkte i mitt stilla sinne, för någon sekund, att det är intressant att så starka känslor rörs upp kring detta. Det har jag inte varit med om tidigare. Men snabbt insåg jag att det inte verkade vara det som folk gick igång på, det verkade inte vara den stora problematiken. Som ett brev på posten kom inlägg om hur bilder sprids med raketfart på nätet, och i alla möjliga syften, och att ”Jag vill då inte att folk med mindre trevligt uppsåt vilar sina ögon på mina barn.”

Jag har ju märkt att detta med att sprida bilder på sina barn delar oss på sociala forum i två grupper: De som gärna visar foton på sina barn och de som absolut inte gör det (möjligtvis utan ansikte). Jag tillhör den första gruppen och jag har ibland hört saker antydas och någon gång har jag hamnat i samtal om detta. Ett argument för att inte visa bilder på sina barn handlar om att andra kan se på barnen i sexuella syften. Forskare, som exempelvis Elza Dunkels, har också lyft detta nya synsätt att se på barn med förövares ögon. Är det något jag tycker är obehagligt så är det detta – att bära på denna pedofilblick. Vad gör det med oss? Med barnen? Med våra relationer?

Jag minns hur jag för flera år sedan fick en ordentlig tankeställare i och med det uppmärksammade videoverket av Palle Torsson. Utvalda filmsekvenser hade klippts ihop från gamla Pippi-filmer. Bland annat åkte Annika kana nerför ledstången så underbyxorna syntes. I andra delar syns hur mäns armar titt som tätt hamnar på Pippis stjärt eller lår. Reaktionerna lät inte vänta på sig – han hade gjort porr av Pippi! Men poängen är ju att ingen hade gjort dessa tagningar idag för de ses som sexuellt objektifierande. Vår blick på barn har ändrats. Detta om något gör mig väldigt rädd. Långt mycket räddare än att någon enda snusker ska sitta i ett hörn och onanera åt bilden av mitt barn som leker i en park.

Som kursledare för Ungdomsstyrelsens kurs Unga, sex och internet har jag nu i några år lyssnat på forskare och experter i ämnet. Kursen syftar till att förebygga sexuell utsatthet på nätet. Ingen av föreläsarna har lyft publicering av barnbilder på sociala forum som ett problem. Ingen förövare har någonsin hittat en bild på ett barn, letat upp barnet och sedan förgripit sig på det. (Kanske har det nu hänt för första gången i Skottland). Däremot finns det starka kommersiella krafter som vill få oss att tro att det är så det går till. Och som vill få oss att tro att nu begås fler övergrepp än någonsin, och att det beror på internet. Exempelvis har journalisten Katia Wagner visat på hur skrämselrapporter publicerade i seriösa tidningar är direkt länkade till företag som säljer mjukvara för föräldrakontroll. De fungerar självklart inte som skydd mot övergrepp. Dessutom försvårar de för barn att få seriös information om sex.

Ett annat argument handlar om barns integritet – att de ska få bestämma själva i vilka sammanhang deras bilder publiceras. När de är stora nog att fatta beslut kring detta så följer föräldrar deras önskan. Men barn har ju funnits på bild i alla möjliga sammanhang innan – i skolkataloger, uppsatta på arbetsplatser, i gratulationsavdelningen i tidningen, hos fotoframkallningen. Har vi missat något med integritet innan? Borde varenda bild ha okejats med barnen? Eller gäller det bara just internet?

Forskare talar en hel del om detta i dag – om att ny teknik alltid skapar paniker. De lyfter också synen på integritet, hur nya sätt att se på privatliv och integritet tar form – sätt som vi som vuxit upp utan internet inte alltid förstår eller skräms av. Gränser mellan privat och offentligt, mellan känsligt och odramatiskt, luckras upp då unga hela tiden tar bilder på sig själva och varandra och lägger ut för allmän beskådning. Där ingår även pinsamma, fula och inte så önskvärda bilder – något man får leva med, och som många unga verkar kunna leva med på ett annat sätt än vad vi som är äldre kunde. När vi äldre säger: ”Tänk på att bilden finns kvar!” Säger många yngre: ”Det är därför jag lägger ut fler och fler – snart kommer den vara svår att hitta!” eller så säger de: ”Sånt är livet!”

Självklart behöver du inte dela med dig av bilder på ditt barn. Du har säkert annat att ägna din tid åt. Men tro inte att ditt barn kommer att tacka dig – mest vara förundrad över det valet.

För dig som har frågor om unga, nätanvändning, förhållningssätt som vuxen och så vidare kan jag rekommendera Elza Dunkels blogg samt hennes frågelåda