”Här kan man vara sig själv. Ingen tvingar en att ha burka på.”

Sara, en fånge i övre tonåren, berättar för kameran om situationen i Thakharfängelset där hon bor. De flesta av de kvinnliga fångarna där är liksom Sara dömda för så kallade moralbrott. Vanliga sådana är misstanke om otrohet eller att fly hemifrån.

Bakom kameran står regissören Nima Sarvestani och Maryam Ebrahimi, som är producent och medregissör. Under arbetet med ett annat filmprojekt upptäckte de Thakharfängelset. Den andra filmen lades på hyllan och i slutet av 2010 åkte Maryam till Thakhar i syfte att filma. Men de första veckorna var svåra och den nio timmar långa bilresan till Thakhar från Kabul dramatisk.

”Talibaner skjuter längs vägarna. Det händer att folk dör. Man passerar många armébilar. I en stad på vägen till Thakhar inträffade en självmordsattack när jag närmade mig den. Jag blev uppringd och varnad, fick höra att det var säkrast att vända om, men jag ville inte, jag kunde inte, jag hade kört i sju timmar… men samtidigt var jag så rädd”, berättar Maryam över kaffe och turkisk konfekt som hon bjuder på vid sitt köksbord några dagar efter premiären.

Det var komplicerat att komma in i fängelset för att filma. I samband med filmvisningen berättade Nima:

”Det är inte svårt att få tillstånd om man har rätt kontakt med myndigheterna. Men den förste chefen sa att det inte spelade någon roll om vi hade tillstånd från myndigheterna för det var han som bestämde över fängelset.”

Trots det kom Maryam in och filmade. Senare byttes chefen till en samarbetsvillig man. Chefen styr över både männens och kvinnornas fängelseavdelningar som skiljs åt av en mur. Fångarna lever inte i celler utan öppet, som i stora familjer. Det är smutsigt och kallt men de får åtminstone umgås med varandra.

Porträtt av de annars ansiktslösa

Maryam trodde att det skulle bli svårt att få kvinnorna att vilja ställa upp i bild. Men hon hade fel.

”När jag kom in rusade alla kvinnor mot mig och ville prata med mig samtidigt. Jag fick säga att det inte gick, att alla inte kan prata samtidigt för då hör jag ingenting. Sedan sa jag – det här är en kamera, vet ni vad det är för något? Och de svarade att – ja det vet vi, så filma oss, visa oss för alla i Afghanistan så att de får veta hur situationen i fängelset ser ut!” säger Maryam och ler när hon tänker på fångarnas mod.

Situationen som filmen visar är paradoxal: kvinnor som känner sig friare i fängelset än utanför det. En av dessa är Nadjibeh. Hon giftes bort mycket ung och rymde från sin make som slog henne när hon var gravid. I dokumentärens inledning bor hon i fängelset tillsammans med sitt spädbarn, som hon senare tvingas sälja för 120 dollar eftersom hon inte har pengar till mjölkersättning. Hon är fattig, bråkar för minsta dollar, argt och desperat. Men hon har också humor och livskraft. Framförallt är hon tuff och vägrar ta mer skit. Maryam sippar ur sin kopp, sväljer, vidgar sedan entusiastisk ögonen och berättar:

”Hon hade inga pengar men om hon hittade någon som hade en cigarett så frågade hon om hon kunde få låna en. Och det var så stort – en kvinna som röker!”

Maryam säger att det visserligen inte är bra att röka men för en kvinna i Afghanistan är det en rebellisk handling.

”Hon stod mitt på gården och tittade kaxigt på alla manliga vakter som såg på henne med hatfull blick.”

Institutionaliserat förtryck

En annan kvinna med barn som dokumentären följer är Sima. Hon är dömd till 15 års fängelse för att ha flytt hemifrån med hjälp av sin styvson.

”På med burkan och kom ut!” ropar en vakt till Sima. Hennes make kommer på visit. Maken, som misshandlade Sima i deras hem och ibland gör det när han kommer på fängelsebesök, säger att han ska mörda sin son som tog med Sima ut ur hemmet.

Att Sima dömts till hela 15 år i fångenskap medan vissa kvinnor som begått mord får kortare straff har delvis att göra med lagstiftningen men också med att det juridiska systemet inte följer lagarna. Maryam återger vad kvinnorna berättade om sina rättegångar:

”De säger att de inte blir lyssnade på, att det är korrupt. Det är ju fattiga domare som sitter där och som tar emot pengar från män. Kvinnorna har ingenting att betala dem med.”

Nima och Maryam vill med filmen informera svenskar om hur det ser ut i landet dit en del av deras skattepengar går. De vill göra svenskarna särskilt uppmärksamma på afghanska kvinnors situation. Talibanerna styr inte officiellt i Afghanistan men sharialagarna som landet styrs med istället är inte heller jämställda. Kvinnor tillåts att utbilda sig, men talibaner utför frekventa attentat mot studerande kvinnor så att de ska hålla sig borta från skolorna. Om Maryam kunde skulle hon flytta alla afghanska kvinnor utomlands.

”Tyvärr så är de flesta som tar sig utomlands och till Sverige män. Det är de som tillåts och har möjligheten att ta sig ut ur landet. Det är dem som har pengar. Jag vill inte säga att de är rika men de har tillräckligt med pengar för att komma ut ur landet.”

Den nuvarande lagstiftningen kallar Maryam ett systematisk torterande av kvinnor.

”De blir inte avrättade men de blir torterade på ett annat sätt.”

”Lagen förstår inte kvinnor”

Lagarbetet i Afghanistan kan Sverige, som en av de största bidragsgivarna till landet, påverka. På filmvisningen träffar jag Enayatulla Adel från Svenska Afghanistankommittén som förklarar att i dag har SAK formellt huvudansvar för sjukvård och hälsa i fyra av Afghanistans 34 provinser, vilket är ett illustrerande exempel på omfattningen av Sveriges verksamhet i landet.

Enligt Maryam är ett fortsatt biståndsarbete är viktigt, liksom att arbeta mer specifikt för de afghanska kvinnorna. Fången Sara kommenterar i filmen den nuvarande situationen: ”Lagen bryr sig inte om vad vi vill i livet. Lagen förstår sig inte på kvinnor.”

Sara önskar att hon hade makt att förändra. Hon drömmer om utbildning, trots att hon är dömd till sin familjs våld om mannen som hon rymde hemifrån med inte vill gifta sig med henne.

”Jag är stolt över mig själv. Det var rätt att rymma”, säger hon modigt.