Varför flög inte fågeln. Varför hade fågeln inte flugit sin väg. I stället denna rörelse. Vände sig bort. Detta bortvändande. Kanske var den utmattad. Utmattning. Mödosamt hade det sett ut. Möda. Ansträngande. En oändlig ansträngning i denna lilla rörelse och ett förakt. Fågeln hade föraktat henne. Den hade inte velat titta på henne. Inte velat se. Den hade vänt sig bort. Vänt sig bort i förakt. Förmådde den inte längre att flyga.

Citatet ovan är hämtat ur den österrikiska författaren Marlene Streeruwitz senaste roman Smärtans ängel (ännu ej utgiven på svenska men ett utdrag ur boken, översatt av Yvonne Ihmels, finns publicerat i senaste numret av den feministiska kulturtidskriften Cora, 34/2013).

På Bokmässan i Göteborg, samtalade Yvonne Ihmels i torsdags med Marlene Streeruwitz; om boken, språket och feminismen. De talade dessutom om sin vänskap och om de många dispyter de haft de senaste 20 åren. En av dispyterna handlade om seminarietiteln denna eftermiddag: ”Finns ett kvinnligt språk?”

Marlene Streeruwitz svarar så småningom nej på frågan. Men samtidigt finns det, hävdar hon, hos alla minoriteter ett språk som inte kan förstås av majoriteten.

– Från filosofisk utgångspunkt finns många situationer i livet då du inte har ett språk. När det kommer till sex saknar språket ord, likaså när det handlar om att föda barn. Du är med om en stark känslomässg upplevelse, men har inte ett språk för det. Vi kan visserligen skrika medan vi har sex eller föder barn – men efteråt kan vi inte, förutom om det handlar om en performance, skrika för att dela vårt minne, det ju inte socialt accepterat. Vi måste försöka omvandla erfarenheten till språk.

Marlene Streeruwitz berättar om hur hårt hon blivit kritiserad för detta sitt utforskande av kvinnors erfarenheter, genom språket. Bland annat har hon avfärdats med hänvisning till att hon skriver på ”mens-språk”.

– Recensenterna frågar sig: Varför måste bitchen säga oss allt detta? Jag svarar: Om jag skriver en roman som utspelar sig 1809, om du inte har p-piller är mensen central i ditt liv. Skriver du om en 30-årig kvinna måste du komma in på det. Jag kan inte bara skriva om hur hon sitter vid bordet, äter, använder kniv och gaffel…

Hon skrattar åt sågningarna av sina verk och menar dessutom att det finns en poäng i att inte höja upp litteraturen och författaren och döma dem efter en måttstock:

– Det är inte så viktigt, det är bara en röst, min röst – där finns feminismen i det hela, sammanfattar hon.

Hon var äkta bara med alkohol. Bara med hjälp av alkohol kunde hon vara naturlig, och ingen förväntade sig ändå något vettigt av henne. Anpassbar. Det förväntade man sig fastän man redan tvivlade på henne.

Marlene Streeruwitz senaste bok Smärtans ängel handlar om Amy, ett förlorat barn ingen vill ha. Mamman har förskjutit henne, hon är faderlös och hon hamnar på en utbildning inom den privata säkerhetstjänsten där hon bland annat lär sig tortera.

– Om du vet att 150 000 människor i Europa tränas i dessa typer av styrkor, alltså inte polisen, är det ett ämne som behöver uppmärksammas, för det finns. När statsmakten outsourcar säkerhets- och militärsektorn måste det diskuteras i termer av demokrati. Vem är det egentligen som bestämmer vad som ska hända?

Därför ägnade Marlene Streeruwitz mycket tid åt research inför boken och träffade människor som arbetar inom denna sfär.

– I romanen kan du gå över en röd linje och skriva på djupet om när en människa gör så märkliga saker som att tränas i tortyr, om att det ju är en profession. Människor äter frukost och går sedan till dessa typer av jobb.

I slutänden är det inte lätt – vilket innebär att Amy så småningom rymmer från sitt jobb.

– Det är det goda med litteraturen, att det finns sådana typer av utvägar, säger Marlene Streeruwitz.

Men vem är Amy och finns det något av Marlene Streeruwitz i henne?

– Du skulle kunna säga att allt en person gör i den litteratur hon skriver har att göra med henne själv, det finns inget att skämmas för i det. Jag har min kropp som erfarenhet och skriver utifrån den förutsättningen. Litteratur är ett bra sätt att skapa distans mellan erfarenheten och vad du tycker om erfarenheten.

– Som ung författare var jag ivrig att distansera mig från mina huvudpersoner. Om någon i dag säger om någon av mina skönlitterära karaktärer: Det är du! Så säger jag: Javisst!

Hon funderar en liten stund och säger sedan:

– Nästa huvudperson blir en liten drake. Och det blir ingen barnbok, förstås!

Från publiken kommer flera frågor om språket, femininiteten och feminismen. Använder hon möjligen ett annat språk när hon skriver om män än när hon skriver om kvinnor?

– Självfallet inte. Varför skulle jag göra det? Jag tar inget ansvar för vad män gör. De är där – de är alltid där – så som människor med makt är. Jag uttrycker inte bara kvinnors verklighet utan också världen som den ser ut och i den finns män.

Frågan om det finns ett feminit språk återkommer. Marlene Streeruwitz svarar återigen nej. Men samtidigt finns en erfarenhet som är specifik och som hon förhåller sig till som författare:

– Du måste fråga dig: Vill du bli förstådd, vill du ingå i en informationskultur eller vill du skrika? Jag valde att transkribera min information för att nå ut, det är ambivalent och det är smutsigt. Men jag tror att vi måste vara snälla mot varandra när vi letar i vår ambivalens efter en plats i språket.