Under sitt besök på årets bokmässa talade den colombianske författaren Santiago Gamboa om den nya generationen latinamerikanska författare: generationen efter den generation som kom omedelbart efter den så kallade boomen för latinamerikansk litteratur. De första som skrev efter författare som Gabriel García Márquez, Mario Vargas Llosa, Jorge Luis Borges, Carlos Fuentes och Julio Cortázar gjorde det i någon mening i deras skugga. Den nya generationen förhåller sig däremot till boomens generation såsom till gamla klassiker. ”De var viktiga för oss men utgjorde inget tvång. Våra klassiker levde och var aktiva – som om en nutida fransk författare hade kunnat gå på föreläsning hos Balzac. Men det var aldrig fråga om att skriva som dem”.

Etablerade litterära rum

Den stora fördelen med att ha föregåtts av de latinamerikanska klassikerna var att de litterära rummen redan var grundade. ”Vi kunde bara sätta oss att skriva, vi behövde inte grunda Macondo, Karibien, Buenos Aires. De platserna fanns redan i den litterära världen och vår generation kunde lugnt ägna sig åt sitt. Det är kännetecknande att många av oss har en litterär utbildning. De äldre generationerna skrev vid sidan om. De var jurister, affärsmän, jordägare, statstjänstemän. Vi var ett helt gäng som studerade litteratur på universiteten och som hade litteraturen som yrkesidentitet.

Med ”ny generation” menar Gamboa författare som började publicera på 90-talet . Författare som Roberto Bolaño, Guadalupe Nettel, Andrea Jeftanovic, Mayra Santos Febres, Hector Abad Faciolince, Mauricio Electorat, Jorge Volpi, Carolina Sanín y Pola Oloysarac Caracciolo.

Var och en skrev om sin egen värld och sitt eget äventyr och förväntar sig inte att bli läst som latinamerikansk. Vi söker inte leverera de förväntningar som kopplas till den latinamerikanska identiteten och har därför både tematiskt och stilistiskt frigjort oss från den regionala litteraturen.

På en fråga från publiken angående vad som hade fått honom att börja skriva svarade Gamboa att han började skriva av passion för läsandet. ”Så fort jag gick in i den världen ville jag inte lämna den. Så jag började skriva för att jag tyckte det var synd att böckerna tog slut. Det började med att jag skrev nya kapitel av mina favoritböcker”.

Den digitala eran

På en fråga om de digitala mediernas expansion på bekostnad av tryckta böcker och dess konsekvenser för litteraturen svarade Gamboa att böcker egentligen är en immateriell verklighet. ”Boken är inte samma sak som verket. Vi skulle kunna bränna alla böcker och ändå inte kunna utrota Hundra år av ensamhet. För att få den att försvinna måste man först utplåna minnet hos hundra miljoner läsare”.

Gamboa säger detta med övertygelse, men skruvar sig samtidigt på sin stol. Efter en kort paus tillägger han:

”Detta sagt måste jag också säga att jag tillhör de tryckta böckernas tidsålder, papprets doft, texturerna. Jag lever omgiven av böcker, jag är en kompulsiv samlare av första utgåvor, jag älskar att vandra omkring i bokhandel och bokmässor. Men det här är min generation. Säkert är de nya generationernas huvud beskaffat på ett annat sätt”.

Icke desto mindre påverkar de nya medierna författarens villkor eftersom författare är ekonomiskt beroende av sina läsare. Om läsarna slutar at köpa böcker av vilka anledningar det än må vara förlorar författare oberoende, påpekar Gamboa. De enda som kan överleva är de som redan har pengar – eller de som har statliga subventioner, som mexikanerna.