Är alla våldtäktsskildringar antifeministiska? Katarina Gregersdotter presenterade antologin Rape in Stieg Larsson's Millenium Trilogy and beyond på bokmässan.
Bör vi förstå alla grafiska skildringar av våld mot kvinnor som ett uttryck för kvinnohat, underhållningsindustrins exploatering av människors lägsta instinkter och som politiskt farliga normaliseringar av våld mot kvinnor? Är det så vi bör tolka Stieg Larssons framgångsrika millennium trilogi?
Katarina Gregersdotter började med ett citat från den feministiska filmkritikern Jessica Mann:
”Varje psykopat är mer sadistisk än sin föregångare och offrens lidande beskrivs i detalj och blir alltmer explicit. Unga kvinnor, fängslas, binds, får munkavel på sig, hissas upp, binds ner, våldtas, skärs, bränns, förses med ögonbindel, blir slagna, uppätna, svälts, stryps, knivhuggs, kokas eller grävs ner levande. Författare måste vara fria att skriva och förläggare att publicera. Men recensenter har också rätt att säga att de har haft nog. Så oavsett hur många som hänger med trenden kommer ingen mer att bli recenserad av mig”.
Detta perspektiv har också färgat vissa tolkningar av Stieg Larssons trilogi i USA. Exempelvis Melanie Newmans som hävdat att Millenium bara är en av alla romaner som söker stimulera läsaren med grafiska beskrivningar av våldtäkter och mord på kvinnor trots sitt feministiska rykte.
Våld i sig är ett naturligt inslag i deckare, påpekade Gregersdotter och den allmänna diskussionen som handlat om det problematiska med fiktivt våld gäller även våld mot kvinnor. Deckaregenren är heterogen. Vissa deckare är skurna som om tiden inte gått, de reproducerar köns-, ras- och klassmönster som om ingenting hade hänt sedan 50-talet. Men samtidigt finns det också feministiska, queera och postkoloniala deckare numera även om vissa menar att vi befinner oss i en period av backlash.
Våldet fyller olika berättartekniska funktioner. Ibland är våldtäktsscener satta i en kontext där man ska förstå förövaren mer än offret. Kvinnors perspektiv saknas. Ett exempel är Crime box. Vissa våldtäktsscener sätts in för att synliggöra begreppet ondska. Det läsaren ska förstå är att det inte går att förstå. I andra fall legitimerar det sexuella våldet offrets våld. Det handlar om ”rape revenge”. Offret slår tillbaka och sexismen synliggörs. Många av dessa deckare presenterar våldtäkt som ett systemfel. Dit hör Millenium trilogin.
Katarina Gregersdotter summerade sin presentation elegant med att enkelt svara på sin egen fråga: alla våldtäktsskildringar är inte sadistiskt mysogyna.
