Kan man tänka sig att en stat inrättar en Avpatriarkaliseringsenhet som är en del av ett Avkoloniseringsministerium? Det har redan hänt. I Bolivia. Hur gick det till? Hur formuleras dess uppgift? Vad gör den rent konkret? Edda Manga har utforskat organisationskartor och programdirektiv när Bolivia rustar för att avskaffa patriarkatet.
Det är som att gå in i en sience fictionvärld eller en utopisk roman: ”Viceministeriet för avkolonisering”, ”Avpatriarkaliseringsenheten”, ”Centralkontoret för bekämpande av rasism och diskriminering”. Jag följer den bolivianska statens organisationskarta med pekfingret och ömsom skrattar förtjust, ömsom håller andan. Är det här möjligt? Finns det verkligen? Vad gör de rent konkret? Kan det lyckas?
För bra för att vara sant?
Visst har jag läst Walter Mignolos, Boaventura de Sousa Santos och andra vänsterintellektuellas hoppfulla beskrivningar av de sydamerikanska revolutionerna och varit skeptisk till de ständiga förlöjligandena och anklagelseakterna i mainstream media mot Evo Morales och andra sydamerikanska ledare. Men i ärlighetens namn börjar jag först nu inse hur häpnadsväckande utvecklingen i Bolivia är.
Avpatriakaliseringsenheten är alltså en del av Viceministeriet för avkolonisering. Dess mål är att bidra till att förverkliga artikel 9 i konstitutionen: att skapa ett rättvist och avkoloniserat samhälle, fri från diskriminering och utsugning, som befrämjar mångnationella identiteter utifrån social rättvisa.
Hur formuleras då den bolivianska statens avpatriarkaliseringspolitik? Policydokumenten knyter skapandet av offentlig politik som syftar till att synliggöra och försvaga patriarkatet (normer och institutionella former) till en ny ”mångnationell identitet”. Avpatriakaliseringsprojektet beskrivs som en del av de indigena folkens uppror mot kolonial dominans och patriarkala ledare, patriarkala präster, patriarkala äkta män, patriarkala fäder och patriarkala bröder.
Hur blev den till?
Den konstituerande församlingen etablerade principen om 50% kvinnlig representation på alla vallistor. Indigena begrepp som ”Vivir Bien” (leva ett gott liv), ekvivalens, komplementaritet och harmoni mellan kvinnor och män har i och med arbetet med den nya grundlagen från 2007 blivit införlivade i statens vokabulär liksom, begrepp som moder jord och förändringsanden (ajayu).
Avpatriarkaliseringsenheten grundades i augusti 2010 på initiativ av en grupp politiker i den konstituerande församlingen: Marcela Choque Barrionuevo, Esperanza Rosario Huanca Mendoza, Elisa Vega Sillo, Dora Arteaga Alanoca och Félix Cárdenas Aguilar. Dessa politiker menade att ”Den mångnationella staten kan endast skapas genom att överskrida den koloniala staten, genom att avkolonisera staten inifrån staten. Genom att avpatriarkalisera staten inifrån staten”.
Elisa Vega Sillo som leder Avpatriarkaliseringsenheten menar att det är viktigt att återknyta till lokala kunskaper i arbetet för avpatriarkalisering. ”Chacha warmi” och ”kari warmi” vilka är kategorier som refererar till jämställdhet, komplementaritet och ömsesidighet.
Nuvarande och möjliga arbetsuppgifter
En viktig fråga har berört äktenskapet som institution. Kyrkan anses ha spelat en viktig roll i etablerandet av patriarkal dominans genom dess sätt att strukturera äktenskapet och ge kvinnor en underordnad roll, fokuserad på reproduktionen och ekonomiskt beroende av mannen. Denna roll passar kapitalismens utsugningssystem av såväl kvinnor som jorden.
En av Apatriarkaliseringsenhetens åtgärder har inriktat sig på att utföra utomkyrkliga äktenskapsceremonier som både betonar jämvikt mellan könen och ekologisk jämvikt som form och mål för den äktenskapliga föreningen. Den har också föreslagit förändringar i familjelagstiftningen.
Avpatriarkaliseringsenheten understöds av den bolivianska kvinnorörelsen som i återkommande möten diskuterar problemområden och möjliga åtgärder. Ett exempel är
”Encuentro nacional mujeres en diálogo. Avanzando hacia la despatriarcalización en Bolivia”, (Nationellt möte kvinnor i dialog. Framåt mot avpatriarkaliseringen i Bolivia) 2011. De kom fram till att följande områden var att prioritera i arbetet med att nedmontera patriarkatet:
1. kropparnas och sexualiteternas frihet
2. omfördelning av rikedom och ekonomisk autonomi
3. mångfald av icke våldsamma familjekonstruktioner
4. icke diskriminerande utbildning
De enades också i att kvinnoorganisationerna och feministrörelsen aktivt skulle bidra till regeringens arbete med att utforma, planera och utföra genuspolitiken.
Det som händer i Bolivia känns utopiskt. Vad säger det om oss? Var befinner vi oss? Vilket slags maktskifte skulle behövas för att inrättandet av ett Avkoloniseringsministerium, en Avpatriarkaliseringsenhet och ett Kontor för bekämpande av rasism och diskriminering – med syfte att bekämpa statens egen kolonialism, patriarkalism och rasism – skulle vara tänkbart här? Förmodligen inget mindre än att samer, romer och utomeuropeiska invandrare fick ett avgörande inflytande på utformningen av statliga institutioner.
Tänk tanken. Det som händer i Bolivia visar oss att vi har en lång väg att gå.
