Metaforiska fåglar flyger över sidorna i Eva F Dahlgrens nya bok likt mörka stråk av sorgflor. Ödesmättade vingslag som inte kunde ha varit mer adekvata som symboler för gömda och glömda berättelser i vår svenska historia i rasprofileringens och de rasistiska registrens Sverige anno 2013.

Behandlingen av de ”lösdrivande kvinnorna” som lyfts fram i ord och bild i Fallna kvinnor – När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut uttrycker en syn på avvikare som går som ett illavarslande stråk genom hela mänsklighetens historia. Liknelsen är fenomenal. Migranter inom och utom länders gränser, inom och utom vedertagna normer är alltid utmanande för makten.

Den samhällets bottensats som Dahlgren berättar om var ”lösdrivande” kvinnor som internerades på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. De kallades inte luffare och vagabonder som männen, utan ”strykfåglar”, menade en professor i rättspsykiatri:

”Snarare påminna de, i den mån de icke förbli helt stationära, till sina levnadsvanor om ’strykfåglarna’, som visserligen förflytta sig från ort till ort, men vanligen uppehålla sig en längre tid på varje ställe.”

Först i världen med rasbiologiskt institut

Hur har vi kunnat glömma vår europeiska historia? är en retorisk favoritfråga för många som vill påtala dramatiska sprickor i samhället. Frågan är undflyende i sig och det enda sättet att besvara den är: för att de implicerade ”vi” vill.

Frågeställningen hur vi har kunnat glömma att vi var först i världen med ett rasbiologiskt institut? är ovanligare. Kanske för att själva frågan tydliggör vårt eget ansvar inför den svenskhetens kanon vi alla är medskapare till.

Den vidriga verksamhet som Sverige var pionjärer inom genom bland andra Herman Lundborgs försorg ingår inte i den officiella versionen av svenskhet. Att kalla fascism, förföljelse på grund av avvikande utseende och härkomst och rasism för europeiska fenomen blir ett sätt att hålla oss själva utanför. Bara en av många metoder som vidmakthåller bilden av svenskar som mindre rasistiska, nazistiska och fascistiska än personer i andra europeiska länder, och till och med i andra länder i Norden nuförtiden. Om osynliggörande och andra maktmedel har de allra mest utsatt mycket att berätta.

”När en kvinna som faller djupt, så faller hon djupare än en man.”

Citatet av anstaltsdirektör Carl Emil Gülich som inleder Fallna kvinnor sammanfattar med en mening vad könsmaktordningen går ut på. Under den man som underordnas står nästan alltid en kvinna. Det lärde oss Émile Zola redan i Den stora gruvstrejken. Det groteska kvinnoförtrycket tolkas där som ett resultat av utsatthet. Förnedrade arbetare blir förövare på hemmaplan. Var har de tolkningarna av våld mot kvinnor tagit vägen i vår ordmärkande, symbolhetsande tid? Varför kritiseras de som vill visa avsky mot våldet mot kvinnor i hijab genom att bära slöja solidariskt för att vara antifeministiska? Ett sätt att handskas med utsatthet är att utsätta någon annan för maktövergrepp av olika slag, det gäller oss alla, inte bara rasifierade män. Att slöjan som sådan kan fungera förtryckande är däremot inte en anledning att förtrycka den som bär den.

”Samhällets bottensats

En bild av fågelstreck som formas till monstruösa moln av vassa näbbar och klor och går till gemensam attack kommer över mig under läsningen. Att forma migranter till skräckstrecken i Hitchcocks Fåglarna omtolkar för min inre syn migranterna som stoppas vid gränserna, de vagabonderande kvinnorna som kallas samhällets bottensats, de registrerade romerna, de godtyckligt rasprofilerade personerna som blir stoppade på svenska gator, de skyddssökande som avvisas från vårt land. Statistikens generaliseringar och förljugna grupperingar blir till en hämnarsvärm. En vision av hur bokstavliga multivariata analyser omdirigerar makten, från samhällets överordnade till dess ”bottensats”. Likt ett kvinnligt konstnärskap som omskapar vår syn på konsthistorien när det sätts in i nya kontexter kan de vagabonderna kvinnorna ur vår historia förändra densamma, och vår samtid.

”Berättelsen om Sverige”, inleder Lundgren ett av kapitlen, och fortsätter: ”Jag nöjer mig med berättelsen om strykfåglarna, det får räcka”. Men genom att ge röst åt dem berättar boken just om Sverige. Genom den resa i vår nyligen förflutna historia läsaren får följa med på fylls några av samtidens mest allvarliga kunskapsluckor delvis igen. Biljetter till förståelse skapas genom det pussel som varsamt läggs av anteckningar ur anstaltens personaldagbok, författarens egna funderingar, återgivna samtal med bland andra idéhistorikerna Karin Johannison och Gunnar Broberg, teoretiska utvikningar som citerar Foucault, Kajsa Ekis Ekman, och så den främsta bokens av alla källor: kvinnorna själva. Resultatet blir början på en bildningsresa som är en av de mer akuta i Sverige, Europa och världen av idag.

Behandling à la Abu Ghraib

Kvinnorna som infångades, vägdes, mättes, granskades och avporträtterades nakna, som kastades i isoleringsceller, som fick utstå en avhumanisering à la Abu Ghraib – om dem borde alla berätta idag. Även om inte alla kan göra det med samma innehållsmässiga precision, språkliga pregnans och skickliga metaforik som Eva F Dahlgren gör. Men slutsatsen är inte bara att det fortfarande finns skrämmande och undangömda historier att lyfta fram utan handlar också om de mest utsatta i vår egen tid. De som registreras, avvisas och rasifieras, de är strykfåglarna i Sverige idag. Är vi beredda att lyssna på dem eller ska vi fortsätta överlämna det ansvaret till framtidens forskare och författare?