”Det naturliga vore att låta Brottsoffermyndigheten och Brottsförebyggande Rådet få bli ansvariga för arbetet mot näthatet – det handlar trots allt om brottsfrågor”. Det skriver Makalösa föräldrars generalsekreterare Sophia Lövgren om att regeringens strategi mot näthat som presenterades förra veckan.
Maria Arnholm och Birgitta Ohlsson är (med rätta) djupt bekymrade över näthatet mot kvinnor, och satsar därmed 4 miljoner, och ger Ungdomsstyrelsen ett övergripande ansvar att initiera förebyggande åtgärder.
Behövlig satsning mot ett allvarligt demokratiskt problem även om jag blir lite besviken över att det återigen blir Ungdomsstyrelsen som ska ansvara för detta.
Förstå mig rätt, jag har absolut inget emot Ungdomsstyrelsen. Tvärtom, jag har bara goda erfarenheter. Men, varför skapa en ”slask-myndighet” av stora och viktiga områden? Nu har Ungdomsstyrelsen ansvar för bland annat civilsamhällets frågor, EU-engagemang, kvinno-organisationer och ungdomsfrågor! Och nu brottsfrågor?
Jag förstår att Ungdomsstyrelsen kan anställa handläggare med specialistkompetens, men frågan är om så verkligen sker. Och varför så stora frågor inte får vara ”sina egna”?
Dessutom vore det naturliga att låta Brottsoffermyndigheten och Brottsförebyggande Rådet få bli ansvariga, det handlar trots allt om brottsfrågor, och samtidigt ge dem i uppdrag att (tillsammans med NCK, Nationellt Centrum för Kvinnofrid) utveckla god kunskap kring allt mysogynt hat och våld utifrån patriarkala strukturer.
Som det skrivs fram nu blir det mycket tyngdpunkt på att ”lära unga var ett lämpligt samtal slutar och ett olämpligt börjar”. Naturligtvis är det viktigt, men det är endast ett uttryck av grunden! Det blir en slags pedagogisk uppfostran, som helt missar (vuxna) förövares kriminella handlingar! Flertalet av de män som skickar ”trevliga mail” till mig är helt klart över 30 år, och det tror jag gäller även många ”framträdande kvinnliga opinionsbildare”.
Jag tror det behövs två rätt olika ansatser, när det gäller hoten mot de vuxna, professionella kvinnorna i ”professionell social media” och hoten mot unga flickor i öppna, sociala forum.
Till sist, ministrarna betonar att de vet om lagstiftares begränsning. Istället ska det till ”ett samtal i samhället” där brottsoffer ska få veta ”sina rättigheter och möjligheter” (vilket förresten är Brottsoffermyndighetens uppdrag redan). Nej, politiken ska kanske inte reglera internet”, men när ett brott sker är det inte upp till brottsoffer att veta och orka!
