För drygt fyrtio år sedan nådde det amerikanska bandet Gary Puckett and The Union Gap nummer 1 på de brittiska topplistorna. Deras singel Young Girl såldes i över en miljon kopior och blev huvudnummer i Top of the Pops (klassiskt musiklistprogram i BBC, red anm), där den introducerades en kväll i maj 1968 av Jimmy Savile. Ingen höjde då på ögonbrynen åt texten, i vilken en man beklagar upptäckten att hans flickvän är för ung för lagligt samtycke, läses nu som en hyllning till pedofili:

Du fick mig att tro/Att du är gammal nog/För att ge mig kärlek/Och nu gör det ont att veta sanningen.

Det är den klassiska taktiken att skylla på offret, komplett med referenser till den där "kom-igen-blicken” i flickans ögon. Historien förtäljer inte om Savile, då en av BBC:s hippaste DJs, såg några paralleller mellan sången och sitt eget beteende. Nu får vi höra att saker var annorlunda då, som om det fanns något förlåtligt över mäns jakt på minderåriga flickor (och pojkar) om det hände i det förflutna. I stort sett detsamma som sägs om den flod av anklagelser från kvinnor som säger att de trakasserats sexuellt av välkända figurer inom underhållningsindustrin.

”Det var en annan värld på sjuttiotalet – alla institutioner var likadana då” säger Dave Lee Travis, den tidigare DJ på Radio 1, som har anklagats för att tafsa på två kvinnor i sin studio. Travis förnekar anklagelserna men är en av flera stjärnor från epoken som nämns i skandalen som följt på avslöjandena om Savile.

Ohotat beteende

Inom ett år efter sin död har Savile genomskådats som en av Storbritanniens förmodligen mest notoriska pedofiler. Han har kopplats till popstjärnan och dömde sexualförbrytaren Gary Glitter, som sägs ha setts ha sex med en minderårig flicka i Saviles omklädningsrum. Det har till och med påståtts att en pedofilring verkar på BBC och bolaget har öppnat en utredning om en kultur och praktik som tycks ha låtit övergrepp pågå obehindrat under flera decennier.

Men uppståndelsen är oöverträffad och handlar om mer än en handfull höprofilerade mäns beteende. I botten finns en kultur som var sexistisk, utom kontroll och oftast inte ifrågasattes. På sjuttiotalet turnerade band som Led Zeppelin USA med vad musikjournalister hänvisade till som ”vägfruar”, unga kvinnor som tillhandahöll sexuella tjänster i utbyte mot den glamour det innebar att förknippas med en rockstjärna. En amerikansk flicka kallad Lori Maddox var bara 14 år när hon inledde ett förhållande med Led Zeppelin-gitarristen Jimmy Page, och hon fick hållas gömd under turnén för att skydda Page från att gripas för våldtäkt.

Maddox var en av de så kallade ”baby groupisarna” med bas i Los Angeles – Sable Starr var den mest berömda – som var mellan 12 och 16 år när de hade sex med rockstjärnor. Men i riskzonen för männens rovdjursbeteende fanns inte bara flickor. Led Zeppelins trummis, John Bonham, fick släpas av en flygvärdinna under en USA-turné sedan han tillkännagivit att han skulle ”ta henne bakifrån”. En annan Radio 1 DJ, John Peel, arbetade på kommersiella radiostationer i USA innan han anslöt sig till den nya BBC-stationen 1967. I intervjuer pratade han hämningslöst om jobbförmånerna och erinrade sig att flickor brukade köa utanför hans studio för att erbjuda honom sex. ”Naturligtvis frågade jag inte om id-kort.” sade han. ”Allt de ville att jag skulle göra var att missbruka dem sexuellt, vilket jag förstås bara var glad att stå till tjänst med.” Peel antog att hans smak för flickor inte var något att skämmas för, och skojade om att ”en av mina stamkunder, så att säga, visade sig vara 13, men hon såg äldre ut.”

Hans första fru var bara 15 år när han gifte sig med henne. De skildes 1973 och hon begick senare självmord. Inget av detta hindrade honom från att återuppfinna sig själv, mot slutet av sitt liv, som den undergivne presentatören av Radio 4:s Home Truths.

Sjudande ursinne

Popkulturen var så glamorös och inflytelserik att misogynin snabbt spred sig till andra delar av brittiskt liv. Sjuttiotalets feminism var svaret på en utbredd känsla av att vissa män vanemässigt missbrukade kvinnor, men karikerades som manshatande och humorbefriad, vilket lämnade enskilda kvinnor med en känsla av isolering. Pirelli-kalendrar och Page 3-bilder på barbröstade modeller vande män vid att tänka på kvinnors kroppar som ett normalt inslag i vardagslivet, uppmuntrade grundandet av herrmagasin med titlar som Loaded, Nuts och Zoo.

Mot slutet av niottiotalet rapporterade kvinnor som arbetade i banksektorn om en ny arbetsmiljörisk: att förväntas gå med manliga kollegor på utflykter till strippklubbar. Om saker har förändrats så har det gått väldigt långsamt. Savile-avslöjandena handlar om pedofili, men har lyft locket på ett ursinne som har sjudit i åratal, med resultatet att en flod av kvinnor (och en och annan man) trätt fram med berättelser om allt från verbala trakasserier till våldtäkt.

Den stora frågan är om Savile-skandalen i backspegeln kommer visa sig ha varit en vändpunkt när det gäller attityderna till ett beteende som tidigare inte brukade utmanas. I det bistra ljuset av Saviles ohämmade pedofili går det inte att förneka att mycket ser väldigt annorlunda ut. Vem anser i dag att det finns någonting normalt i alla de där bilderna på honom med armarna runt väldigt unga flickor? Och kanske fler människor nu kan bli överens om att publiceringen av bilder på unga kvinnors bröst, dag efter dag, sänder ett budskap om att det är helt okej att behandla dem som sexuell utfodring?

När Clare Short, parlamentsledamot för Labour, inledde en kampanj mot Page 3 på åttiotalet, hånades hon och anklagades för att bygga sitt engagemang på avundsjuka. Lastbilslaster med glamourmodeller dök upp vid hennes hem, hon blev måltavla för grymma gliringar om sitt utseende och i stort sett detsamma hände när hon lyfte frågan igen för ett dussintal år sedan.

Främjande sammanhang

Det är svårt att tro att hon skulle få samma mottagande nu: i takt med att de sexuella övergreppen mot flickor i engelska städer avslöjats i en serie upprörande rättegångar har all den här objektifieringen av unga kvinnor börjat framstå som smaklös och förlegad. En internetkampanj som uppmanar The Sun att lägga ner Page 3 samlade tusentals underskrifter på några dagar och herrtidningar har börjat vackla. Page 3-kampanjen är ett exempel på hur internet används för att sprida feminismens budskap, såväl som att erbjuda nya och innovativa sätt att hantera långvariga problem.

I åratal uppmanades kvinnor att inte överreagera när män busvisslade och antastade dem från byggarbetsplatser eller på gatan, men en nätsida kallad Hollaback! har visat hur utbrett – och irriterande – det här beteendet är. Något som verkar bara anektodiskt när det händer en kvinna förändras till sin karaktär när det visar sig ingå i ett mönster av sexuella trakasserier. En annan sajt, The Everyday Sexism Project uppmuntrar kvinnor att utbyta exempel på sexistiska kommentarer, och omvandlar återigen anektoder till bevis på ett mer omfattande fenomen. Sexistiska reklamslogans och skämt om våldtäkt från ståupp-komiker kan nu förvänta sig snabb spridning och att utmanas på sajter som Twitter, vilket tvingar människor som inte är vana att behöva stå till svars att ångra sig.

Även innan anklagelserna mot Savile kom upp till ytan hade feminister börjat tala om ”främjande sammanhang” där toleransen för ”lättare” former av sexism och trakasserier uppmuntrar en atmosfär där det är svårt för individer att protestera.

Återuppväckt agenda

De historiska anklagelserna om sexuella trakasserier som vi hör från sjuttio- och åttiotalen passar tveklöst in i mönstret, och utgör en av feminismens stora frågeställningar: Om vi lever i ett jämställt samhälle, varför har det varit så svårt att tala ut? Och är saker alls bättre nu? Många unga kvinnor säger att så inte är fallet, vilket är orsaken till att SlutWalk-rörelsen tagit fart i många länder. Det är också slående att kvinnor i alla åldrar gärna identifierar sig som feminister på nätsajter och på Twitter efter decennier då folk skyggat för F-ordet.

Om något gott ska komma ut ur Saviles decennier av rovjakt kan det vara vad han minst av allt hade förväntat sig: en ny feministisk agenda, stärkt av internet. Plötsligt är det möjligt att prata om alla möjliga saker – tafsande, sexistiska kommentarer, den obevekliga sexualiseringen av minderåriga flickor – som satts ur spel genom att kallas pryd eller tråkig. Young Girl må fortfarande spelas på ”klassiska” radiostationer där nostalgi övertrumfar sunt förnuft, men förändring ligger i luften. Till och med människor som tidigare inte tänkt så mycket på saken tvingas stödja ett häpnadsväckande påstående: feminister, visar det sig, har haft rätt hela tiden.

Översättning: Jenny Rönngren