Christer Eriksson blandar ihop korten, det finns inga parallella lagsystem i Sverige och könsstympning är förbjuden, menar Mehrtab Motavvas i ett svar på Eriksson senaste inlägg i debatten om Hanna Gadban och särlagstiftning mot hedersvåld.
2/8 presenterade samhällsdebattören Hanna Gadban ett förslag att invandrare ska skriva ett kontrakt med staten om att de ska följa ”svenska normer” och inte begå brott – i synnerhet ”hedersrelaterade brott” – samt att de ska fråntas sitt medborgarskap om de trots allt begår brott. 5/8 kritiserade jag och Linnéa Bruno (Fi) förslaget för att vara diskriminerande och rättsosäkert, då det delar upp svenskar i ”första” och ”andra” klassens medborgare och straffar dem enligt olika skalor. 3/10 problematiserar jag och skribenten Ida Dzanovic att en social institution som Södertörns högskola utser Gadban till ambassadör när hennes åsikter strider mot en av våra mest grundläggande demokratiska principer: likhet inför lagen.
8/10 hävdar Christer Eriksson att Gadban inte kräver ”särlagstiftning utan lagskärpning för vissa typer av brott som grundar sig i hedersvåld.” Han menar att ”det torde vara en okontroversiell ståndpunkt”, trots att det är konventionsbrytande. Både Artikel 7 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Artikel 14 i EU-konventionen förbjuder att medborgare straffas olika hårt beroende på bland annat etnicitet. Erikssons motivering till villkorat medborgarskap lyder att ”där svenskfödda barn får normer och värderingar med bröstmjölken kommer invandrare ofta från patriarkala kulturer med en omvänd syn på jämställdhet, sexualitet och individuell frihet.”
Samma dag publicerar jag en replik där jag kritiserar Erikssons människosyn för att vara ”kolonial” och ”rasideologisk”. För det han på fullaste allvar hävdar är att svenskar får normer och värderingar via bröstmjölken, medan invandrare ofta kommer från patriarkala kulturer. Att den formella jämställdheten är större i Sverige än i exempelvis Islamiska Republiken Iran beror enligt honom inte på att den förra staten är en sekulär demokrati och den senare staten en totalitär teokrati, utan på att svenskar har en överlägsen kultur som vidarebefordras automatiskt via bröstmjölken. Detta är en kolonial rasideologi – ingenting annat.
För att skyla sitt genanta uttalande drar Eriksson en bluff 20/10. Han klär på sig offerkoftan och menar att jag har kallat hans inställning för kolonial och rasideologisk ”endast för att [han] förespråkar allas likhet inför lagen” – utan att med ett enda ord nämna att det var jag som hävdade att ”alla bör vara lika inför lagen” – och varför jag kritiserade hans människosyn. Och för att göra mig till boven i dramat drar skribenten ännu en bluff. Eriksson försöker ge sken av att jag försvarar könsstympning. Frågan är vad han har för belägg för sitt påstående? När, var och hur har jag uttalat mig i denna fråga?
Bluffarna tar emellertid inte slut där. Eriksson likställer ”könsstympning och religiös huvudbonad till polisuniformen”, och försöker få det att verka som att ”man tillåter vissa religiösa grupper att könsstympa sina barn men inte andra”.
För det första är det oklart om han menar manlig eller kvinnlig omskärelse/könsstympning. Kvinnlig omskärelse/könsstympning har varit olagligt sedan 1982. Om man utgår från hälsoeffekter, så resulterar de flesta former av kvinnlig omskärelse/könsstympning nämligen i hälsoproblem, medan manlig omskärelse/könsstympning snarare kan kopplas till hälsovinster, inte minst för den omskurnes partner. Men rent principiellt spelar könet ingen roll: det strider mot barns kroppsliga integritet att föräldrar får göra oåterkalleliga och medicinskt onödiga ingrepp på deras könsorgan, såväl av religiösa/traditionella som estetiska skäl. Därför borde även pojkar själva få bestämma om de vill göra sådana ingrepp när de blir autonoma vuxna. Lika lagar bör gälla oavsett könsidentitet.
För det andra är religiös huvudbonad till polisuniformen en inre bestämmelse och inte en allmän lag.
För det tredje existerar inte parallella lagsystem i Sverige. Det är deskriptiv mångkultur och inte normativ mångkulturalism som gäller i Sverige. Med begreppet ”deskriptiv mångkultur” menas det faktum att det bor individer med olika etnokulturella och religiösa bakgrunder i samhället, men alla dessa individer ska lyda under samma lagsystem. Med begreppet ”normativ mångkulturalism” menas att etnokulturella och religiösa grupper bör ha rätt att bevara sina ”identiteter”, genom exempelvis positiv särlagstiftning. Om manlig omskärelse till exempel bara hade varit tillåtet för judar och muslimer, så skulle det finnas parallella lagsystem. Men något sådant system finns inte i Sverige. Det som inte är förbjudet är tillåtet för alla.
Alla bör vara lika inför lagen.
