”Att genom film ge plats åt berättelser och konstnärliga uttryck som kan nyansera förväntningarna av vad den afrikanska kontinenten är och kan ge andra bilder än de vi normalt sett blir erbjudna” skriver CinemaAfrica på sin hemsida.

Filmfestivalen startade 1996 men organisationen konstaterar att medias bilder av Afrika inte har förändrats märkbart på 17 år och att många fördomar lever kvar. Cinemafrica vill förmedla både film och perspektiv, kunskap om strukturell och symbolisk rasism, enligt programförklaringen.

Ett litet men starkt fokus

Festivalchefen Oskar Eriksson som är spindeln i nätet hos Cinemafrica, förklarar att de i år inte har ett så jättekänt tema på festivalen, som fokuserar på konstfilmer och kortfilmer. De kommer även att visa fyra filmer av filmkonstnären Akosua Adoma Owusus.

Akosua Adoma Owusu föddes i USA 1984 av ghanesiska föräldrar. Hon är utbildad vid California Institute of the Arts och University of Virginia, där hon studerat film, media och konst. Enligt Cinemafrica så är hon inte rädd för att vara politisk i sina filmer som rör sig mellan Ghana och USA. Akosua Adoma Owusu, berör både kolonialism och patriarkala strukturer. Hon har skapat konstfilmer, spelfilmer och renodlade installationer. På söndag visas ett urval av Akosua Adoma Owusu och Ng’endo Mukiis filmer under rubriken ”Finding her roots” med efterföljande samtal som Feministiskt Perspektiv kommer att skriva om.

Varför tycker du att ert arbete är viktigt?

– Eftersom de filmer som vi ser på Sveriges biografer ofta är väldigt enkelriktade. De visar oftast vita människor, vilket inte är representativt för resten av samhället, säger Oskar Eriksson, festivalchef hos Cinemafrica.

På sin hemsida skriver Cinemafrica att det är stolta över att kunna presentera filmer från flera kvinnliga regissörer. Som de anser ”ifrågasätter och problematiserar dagens samhälle” i sina filmer.

Lyfter ni speciellt upp kvinnliga filmmakare?

– Ja, det gör vi! Jämställdheten i film ser rätt taskig ut så när vi hittar starka filmer gjorda av kvinnor vill vi lyfta dem och väljer att göra det, säger han.

Till sist bad Feministiskt Perspektiv Oskar Eriksson att rekommendera tre filmer som han tycker passar en feministisk publik, som kommer att spelas under festivalen. Nedan presenteras tipsen utan inbördes ordning tillsammans med Cinemafricas presentationer.

The Bag of Flour regisserad av Kadija Leclere:

Det är 1975 och Sarah, 8 år, bor på ett katolskt barnhem i Belgien när hennes biologiska pappa plötsligt dyker upp och vill ta med henne på en biltur till Paris över helgen. Hon vaknar flera dygn senare i Marocko. Där blir hon lämnad i sin fasters vård. Nio år senare lever hon tillsynes som alla andra i byn men hon drömmer inte om äktenskap utan om att återvända till Belgien. Hon gör vad hon kan för att skapa sig en dräglig tillvaro. När en dag möjligheten uppenbarar sig har den ett högt pris. Kadija Leclere gör här en stark långfilmsdebut om och med starka kvinnor. En berättelse om att hantera de förväntningar och fördomar man möts av som kvinna och hur svårt det kan vara att gå mot strömmen. Med magnifika skådespelarinsatser, bland annat från Hafsia Herzi från Couscous, gör Kadija Leclere en av årets absolut starkaste filmer.

The children of troumaron regisserad av Harrikrisna Anenden:

I Troumaron, en stadsdel i Mauritius huvudstad Port Louis, läggs den sista textilfabriken ner. Arbetslösa män spelar domino på trottoaren. Kvinnor ser på tv i höghusens trånga lägenheter. Här, långt från turistidyllen, lever fyra vänner på gränsen till vuxenvärlden. Eve säljer sin kropp på gatan. Redan som barn lärde hon sig betala för livets nödvändigheter – en penna, ett suddgummi – på det enda sätt hon kunde. Sadiq skriver poesi på betongväggarna. Han är hopplöst förälskad i Eve. Också Savita älskar Eve. Savita är ”den duktiga flickan” som vill ge sig av bort från gängen och fattigdomen, men inte utan sin kärlek. The Children of Troumaron, en av öriket Mauritius första långfilmer, målar med hjälp av solljuset bilder av oräkneliga färger i en stil mellan realism och magisk realism.

Oskar Eriksson hade svårt att bestämma sig om den tredje filmen. Han anser helt enkelt att hela festivalens kortfilms utbud skulle passa en feministiskt publik. Några titlar han vill rekommendera bland de sexton kortfilmerna: The Pillars, My child, och Kwaku Ananse.