Det konforma sminkandet är paradoxalt ur ett individualistiskt perspektiv men ett självklart inslag i den dolda dominansstruktur som värderar kvinnor och män olika. Maria Jacobson drar paralleller mellan den manliga blicken och den koloniala, reflekterar över hur rådande maktrelationer uppstått och hur de upprätthålls eller väcker motstånd.
Hur kommer det sig att kvinnor så sällan har öronskugga och nässtift? Varför sminkar sig de allra flesta så likadant?
Ett okomplicerat svar är att det är så det ska göras. Kvinnor lär sedan barnsben hur ett kvinnoansikte skapas, hur normerna för skönhet fungerar. Inte minst medierna är oerhört villiga att instruera kvinnor om skönhetsnormerna. Ändå är det opraktiskt att ha läppstift som hela tiden går bort när man äter och dricker och ögonsmink som gärna rinner in i ögonen, eller av dem. Det mest praktiska är förstås att inte sminka sig alls. Ur ett individualistiskt perspektiv är en paradox att alla vill se ungefär likadana ut.
Ett annat svar på frågan om det konforma sminkandet är att det härstammar ur den manliga blicken – the male gaze. Begreppet myntades 1975 av den feministiska filmteoretikern Laura Mulvey. Den manliga blicken kan vara konkret, när en man ser sexuellt objektifierande och värderande på en kvinna. Men framförallt är den manliga blicken en delvis dold dominansstruktur som upprätthåller mäns överordning och kvinnors underordning. Den genomsyrar relationer, normer, värderingar, regler, praktiker och sedvänjor som formar bilden av kvinnan i kulturell bemärkelse – idealet – och förtrycket av kvinnan i reell bemärkelse.
Imperialism, övervakning och kontroll
Utifrån den manliga blicken skapar kvinnor sig själva som könsvarelser. Ett helt system av praktiker och ritualer hör till för att upprätthålla idealet: förutom sminkning, hårborttagning, kroppsformning, klädsel, kroppsspråk, ansiktsuttryck bland annat. Här finns dominansens kommersiella och kapitalistiska potential att exploatera kvinnokroppen. Den manliga blicken förpackas på ett förföriskt sätt i medier riktade till kvinnor. Skönhetsritualer framställs som friheter, valmöjligheter, njutningar, självförtroendestärkare. Denna förpackning och retorik döljer att det handlar om kontroll och disciplin, där kvinnor själva är sina inre övervakare och medierna övervakare av normer om kvinnlighet.
Den objektifierande och värderande blicken handlar inte enbart om könsmakt. Ibland talas om västs imperialistiska, eller koloniala, blick som definierar resten – större delen – av världen.
Den vita blicken värderar ”den andra” utifrån hudfärg och etnicitet. Författaren John Berger skriver om hur människan kommit att se på djur som distanserade och underordnade objekt, att ha till att äta och göra varor av, i sin bok Konsten att se. Idéhistorikern och filosofen Michel Foucault ägnade stor del av sin gärning till att analysera och förklara maktrelationer i termer av blickar, övervakning och kontroll.
En värld med många motståndare
Som feminist ifrågasätter en ständigt begrepp som rationalitet och objektivitet. Feminister har kontrat med att fråga: Vems rationalitet och objektivitet? Varför är dessa värden så viktiga? Vad ligger bakom dem? Under våren har jag fått en del svar genom studier i vetenskapsteori. Rötterna till begreppen finns i upplysningen, den västerländska moderniteten och den samhällsordning – den liberala kapitalistiska demokratiska nationalstaten – som växte fram därur. Kärnan i moderniteten blev bilden av vetenskapen där objektivitet och rationalitet ses som överordnade principer. Utifrån dessa värden skulle världen och människan ses och skapas, till skillnad från den gamla världens synsätt där religionen var allsmäktig.
Det blev en värld avpassad för män, skapad av män, vita västerländska män. På pappret heter det visserligen demokrati men det är genom patriarkatets ögon vi förstår och skapar oss själva, kvinnor som män. Vi kan vara anhängare men många av oss ser oss som motståndare, det vill säga feminister.
